Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

fredag 22 januari 2010

Många frågor och reaktioner

Egentligen behöver jag inte förklara mig då vår familj är överens om hur vi ska leva vårt liv men-då jag ger mig in på jämställdhet som arbete så kan jag inte låta bli:-)

För att vara gift med mig behöver man vara en stark man. Min första man har det totala ansvaret för våra två tjejer. För oss är detta det bästa då vi ALLTID har haft tjejernas bästa framför våra ögon. Det innebär att vi aldrig pratat skit om varandra inför tjejerna,tagit gemensamma beslut om tjejerna,vi vuxna tar besluten så att tjejerna aldrig ska hamna i en lojalitetskonflikt..Det fungerar bra men då jag blev sjuk så vändes det mesta i vår familj upp och ner men aldrig att ex-maken har anklagat mig för att svika tjejerna utan han har stöttat dem och vi har pratat öppet om vad som händer hela tiden,men, på en nivå som barnen kan förstå.

Jag fick ge mig av från Sverige i all världens hast och jag känner mig inte klar. För mig är det viktigt att arbeta,att få använda sina kunskaper och sin kompetens. Mina små barn kan aldrig ge mig detta, jag har nu provat detta ett år och att vara hemma med oceaner av tid-är inget för mig. Det gör att jag hamnar i grubblerier, hamnar i ett vakum-och jag har alltid varit i farten-det är min personlighet.

Nu har jag fått möjligheten att arbeta i Jämtland, 45 min från mina stora tjejer och dessutom där projektet så medger, en möjlighet att att arbeta med uppgiften från Wien och på så sätt få vara med de små. Därimellan får jag oxå utrymme till min egen tid som jag dribblat bort under dessa tuffa år.

En människa lever i tre cirklar, arbetet (nyttan),familjen och jaget. Om dessa tre cirklar hamnar i obalans så börjar vi må dåligt. Jaget hos mig har varit obefintligt, arbetet likaså medans familjen (dock splittrad)har krävt och kvävt mig.

För en kvinna är det svårt att medge att man har en egoistisk sida för det tolererar inte samhället som faktiskt är du och jag. Om en man skulle ha en livsstil som jag nu påbörjar så skulle inte kommenterarna flyga. Barn klarar sig tydligen utan pappan utan att få psykologiska men medans mamman är ur psykologiskt perspektiv den som är ansvarig för barnens väl och ve-ett tungt ok att bära då samhället har utvecklats som det har gjort, med två föräldrar som arbetar. Men,kvinnor-vi måste någonstans välja alt få stöd i vardagen för dygnet har bara 24h och utmattningsdepression alt hjärtinfarkt lurar där bakom hörnet.
Vår lösning på detta är barnflicka istället för att jag som kvinna skulle få arbeta dubbla pass,ett jobb utanför familjen och ett jobb i familjen.

Jag har haft förmånen att få vara chef för ett gäng äldre kvinnor men,jag tar deras råd med mig-de satsade på att deltidsjobba när barnen var små och nu när det närmar sig pension-knappt något att leva för. Om de kunde råda unga kvinnor idag så är det-se till att dela,barn och ekonomi (om du deltidsjobbar för barnen-se till att maken betalar in på din pensionsförsäkring) för när du blir gammal och förhoppningsvis har tiden så har du inga pengar.

Detta tänker man inte på..det är ett gissel att få alla delar av livet att gå ihop.

Men, jag trivs med att arbeta, med att jobba upp min pension,att få använda min hjärna till problemlösning, vara en del i ett vuxet sammanhang och att få tid med mina barn.

Nu får vi se hur det kommer att funka med pendlingen för alla parter,för givetvis måste hänsyn tas till barnen hur de mår men jag tror (vet) att detta kommer gå bra. En pappa är väl så god som en mamma:-) Det har jag tydliga svar på från familjekonstellationen som mitt ex har med våra döttrar!

5 kommentarer:

Anna-Stina sa...

Stort grattis till jobbet! Och starkt av dig att våga ta ställning som du gör! Du är en förebild och jag hoppas att detta ska bli riktigt bra för dig!

5 Vikingar är fler än 1 Joddlare sa...

Tack Anna-Stina!Denna hjärn resa har fått mig att "skita i andra" och bry mig mer om våra egna lösningar. Jag tänker inte slösa bort mitt liv på att tänka; vad skulle ALLA de andra säga?Spelar mig ingen roll längre-jag ha rutvecklat en trygghet i mig själv som bär. Det viktigaste för mig är barnen-att de mår väl men det innebär inte att JAG måste utplåna mig själv vilket jag trodde förr..Är faktiskt otroligt tacksam för den resa jag varit tvungen att göra nu när livet sakta återvänder tack vare att jag sover och att jag tagit in stöd utifrån..Kram

Annika sa...

Mycket bra talat!!
Känns som ditt nya jobb är som klippt och skuret för dig! :-)

Kram Annika

Anna sa...

Lycka till med nya jobbet!
Tror inte ens jag behöver skriva att jag håller med dig till fullo, vi har nog gjort exakt samma resa, och landat i samma slutsats; JAG är viktigast just nu (så länge inte barnen blir lidande av det jag gör)... Inte lätt för andra som lever svenssonliv att förstå, men det behöver vi inte bry oss om heller;) Stor Kram på dig!

Anki Hu sa...

GRATTIS till nya jobbet det kommer att passa dig perfekt,och förståss välkommen tillbaka till Jämtland. Du är verkligen en tuff tjej och att du kommer att klara det bra är jag övertygad om.
Var rädd om dig
Kram Anki