Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

söndag 31 augusti 2008

Bättre och bättre dag för dag..

Makens chef ringde och undrade om maken ville ha en annan tjänst som skulle innebära mindre press för oss som familj under våren..Maken blev eld och lågor för då slipper han känna att han dras mellan yrket och familjen. Allt har verkligen löst sig till det bästa för oss ur det perspektivet.

Tjejerna är oxå införstådda med att jag kommer befinna mig utomlands mera under nästa vår och på ett sätt tycker de att det känns skönt då de upplever det som jobbigt att flytta fram och tillbaka varje måndag. Vi provar oss fram och har en beredskap för om tjejerna ej mår bra i det nya.

Dock så behöver jag vuxet stöd då jag levt ensam i flera år utan nätverk (jag räknar inte alla de fina kollegor och nära vänner som verkligen ställt upp under våren när vårt liv rasade)men för en mer permanent lösning så är det svårt att finna någon som skulle kunna ha hjälpt mig nu under hösten tex och när bebisen kommer. Min egen familj finns 100 mil söderut och de kan ej komma för avlastning en vecka, helg då och då..de har sina jobb och sina liv att hantera.

Annars så har första dagisförkylningen slagit till-lille sonen drog hem den, yngsta dottern, jag och maken drabbades oxå..

Dagens skratt skapade sonen btw-han har en förkärlek för att dra upp alla sulor ur våra skor alt lägga ner små skatter (som han tycker)dvs bröd, en halväten frukt, lite nappar mm..Vi vet alla inte vad som väntar när man sticker i en fot..pappan fick inte plats i sin känga idag då det låg e halväten baguettebit..

Morgonens höjdpunkt var när det blev alldeles tyst härhemma och jag fann honom bakom hans dörr med lilla storasystes stövel och det luktade nektarin-han åt på frukten som mystiskt försvann igår och som nu blivit ännu godare i hans tycke-uppblandat med tåjams från syrran-lille grisen:-)

Nu är lillplutten på väg till dagis och mamman ska pusta ut efter familjehelgen.
Ha en bra dag alla!

onsdag 27 augusti 2008

Dagen K som i katastrof men som blev Gulddagen!!

Igår var katastrofdagen med stort K för mig. Det var dags för hemlige mannen att återvända till landet i söder och i tre dagar har jag gråtit helt oförhappandes i de mest märkliga situationer..Jag visste att det ej skulle bli lätt att säga farväl och jag har kämpat för att tänka positiva tankar att nog sjutton ska jag klara situationen helt själv med 3 barn och bebis i mage. Jag är ju "medicinskt" frisk på pappret nu sedan cystan i hjärnan är borta men emotionellt simmar jag i en bottenlös dypöl..

Maken packade bilen iallafall, efter ett tårfyllt farväl så drog han i väg..Jag trodde jag skulle få hjärtstopp och falla ihop i en hög-dvs en klassisk ångestattack som jag senast upplevde efter min svimningsattack på stan när cystan upptäcktes..
Jag insåg efter 30 minuter att detta kommer aldrig att fungera-jag fungerar inte som människa att bli lämnad ensam efter denna sjujävliga sommar och jag som alltid varit "stark och tjurig" fick ta telefonen och ringa hemlige mannen och säga mellan tårarna; det går inte-kom tillbaka!!Och det gjorde han-vände på en gång och kom tillbaka..

Han kunde inte lämna mig ensam i Sverige (vilket han försökt tala om för mig ett bra tag nu men jag har stått på mig i sann Mia-anda; åk du-jag fixar detta själv!) och även pga den oro som funnits där för ekonomin; vi har levt på 70% av 2/3 av min inkomst denna sommar då han ej erhållit en Euro från sitt hemland för pappaledighet, vi visste att hans system är oerhört oflexibelt och visste bara att vi får ta de få semesterdagar han har kvar och fundera på en mer hållbar plan för hösten under några dagar..

Hemlige mannen har en relativt hög position inom militärväsendet på en speciell plats inom hans land och det är ej heller lätt att ersätta honom..det grunkades rejält bara för att han tog pappaledigt (dvs försvann från tjänsten). Detta är ej ett vanligt förfarande inom hans område men han brydde sig inte och även om lojaliteten är stor för hemlige mannen för sitt yrke och land så är hans familj det viktigaste för honom vilket han visat om och om igen denna sommar..

Men, åter till gårdagen-ett febrilt ringande startade från hemlige mannen till alla instanser inom hans jobb och för första gången så visade det sig att det fanns en öppning; pga min sjukskrivning så kunde han få 12 veckors ledighet för att bistå mig med bibehållen lön och detta uppmuntrades från högste chef till personalavdelningen och när det var lunch igår så hade vår fasa vänt till den bästa dagen på länge.

Hemlige mannen stannar nu tills bebisen är född i november-jag kan fokusera på att vila och jobba med mitt mentala tillstånd och förhoppningsvis när bebisen är ute så kan livet återgå till det normala-vad det nu än är-men för mig finns det en förhoppning att när alla gravidhormoner lämnat min kropp så kan jag få landa i allt som hänt..

Mitt vanliga förhållningsätt vid mental kris (hade en stor sådan när jag kom hem från Afghanistan 2003 då det var lite svårt att anpassa sig till vårt samhälle efter att ha levt med "raketväder" och att alltid vara på alerten 6 dagar i veckan för att upptäcka eventuella hot) är att träna för att på så sätt få tillgång till kroppens endorfiner men som en gravid valross så blir det inte mkt av den varan..Mitt mål är nu att börja släpa mig runt minst 15-20 min promenad per dag och hoppas att det kan ge mig en kick framåt..

Den sista tiden har varit riktigt tuff då vi inväntat att hemlige mannen skulle åka hem men nu kan vi andas ut och leva som familj och jag har mitt största stöd tillhands om något skulle inträffa, dvs om jag skulle må sämre eller bebis vill titta ut tidigare..så skönt att slippa denna oro..

Nu ska snart familjen vakna och hålla mig sällskap-jag har fått en ovana de senaste dagarna att vakna redan vid 04 då dagens gympa pass startar i magen:-)

Nu ska jag föröska njuta, vila och finnas tillhands för min underbara familj.

Ps!Äldsta dottern är på fjällvandring i spöregnet men kommer hem på fredag-härligt att få samlas alla igen!

torsdag 14 augusti 2008

Verkligheten har kommit ikapp...

Jag har de senaste dagarna landat ner i ett mörkt hål-är ledsen, gråter en del (jag som sällan gråter förutom av ilska)och försöker mentalt förstå vad som hänt..Jag var hos BM i onsdags och kära R vet precis hur jag funkar efter 3 graviditeter och jag insåg där och då hur ledsen jag egentligen är..det var skönt att få låta tårarna få rinna ut och få vara i det faktum att jag varit svårt sjuk och dessutom är gravid (och till saken hör att jag har aldrig varit bra på att befinna mig i min graviditet då jag tycker det är en dryg transportsträcka till målet)..

Jag vet nu iallafall att jag kommer få bli igångsatt lite innan BF för att förlossningen skall "övervakas"och för mig och hemlige maken är det skönt att veta att vi kommer få ett datum längre fram så att han garanterat kan vara med (det finns ju alltid en risk att bebisen vill komma tidigare men då är det så).Detta känns så skönt så mycket av den spänning jag burit på släppte-men, visst, jag är orolig för de krafter som släpps loss i förlossningen..
När bebisen är ute ska jag dessutom genomgå en magnetröntgen och det känns lite märkligt att inte fått sett hur det ser ut efter op ännu..

Dr R ringde oxå igår och jag förklarade hur icke stresstålig jag är, hur trött jag är och att jag ännu inte fungerar som jag brukar..han sjukskriver mig nu tom oktober ut och jag hoppas att FK godkänner detta..om inte så får jag be MVC kommentera ur grav-perpspektivet för hur jag skulle kunna klara att pendla 10 mil T&R och dessutom jobba med mail/telefon/nya kontakter är för mig en gåta-så håll gärna tummarna att även FK-läkaren förstår hur jobbigt detta är, att vara op i hjärnan och gravid..

I övrigt fortsätter vårt liv, sonen trivs på dagis, tjejerna längtar efter att skolan ska börja...det blev ett annorlunda sommarlov för dem i år..men oxå en erfarenhet att livet kan slås runt när man minst anar det..

Dessutom-dagens fråga;
hur många Polly-påsar per dag kan man äta?!
Och vad är det för viktigt näringsämne som finns i Polly som bebisen kräver?;-)

söndag 10 augusti 2008

Trött, tröttare,tröttast...

..när ska det släppa?

Jag provade att köra bil igår, 3 mil T&R och var helt utslagen efteråt..klaar inte att fokusera/koncentrera mig så länge...orkar inte ta in information som jag brukar och jag blir arg, frustrerad och ledsen..

När ska det släppa?När ska jag få bli "normal"igen?
En vardag hemma hos mig är att jag lägger mig vid 21-sover till 08, är uppe till efter lunch, somnar ca 2 h och så är det nedräkning till kvällen..Kul liv-not..

Men, igen...jag lever, bebisen sparkar (vi är nu i v.25) och jag får träna tålmodighet och ett långsamt tempo..Dagarna ramlar på och snart ska hemlige mannen åka hemåt och börja jobba, barnen till skolan och lillbubb på dagis..kvar blir jag...men, då ska jag VILA..försöka iallafall...
Ska ringa min doktor dennavecka och höra hur lång tid det brukar ta att återhämta sig..jag vet ju att jag är ett "specialfall" då jag dessutom är gravid och bara det gör ju en matt..

Mer spännande än så här blir det inte i min blogg..dagarna går åt till vardags sysslor och en undran som sagt när livet förväntas återkomma som jag är van att det varit...men, jag ställer oxå in mig på att detta kanske är mitt liv-stilla och lugnt..njaee, det hoppas jag verkligen inte..
Blev faktiskt uppringd häromdagen och blev erbjuden ett jobb men jag tackade förstås nej...men, visst var det smörjning för egot;-)

Nej, snart är det dags att förbereda sig för huvudkudden och hoppas på att morgondagen blir bättre...

tisdag 5 augusti 2008

En dag då mycket hände..

Idag började vår lillskrutt dagis-han gillar det verkligen, full rulle under de 45 minuter vi var där så när det var dags att röra sig hemåt så var han tom i blicken:-)

Vi for sedan in till Östersund och gjorde lite ärenden och det gick bra-har haft lite problem med ångest att vara inne på stan och jag gillar inte stället där jag svimmade-tycker det är emotionellt jobbigt att passera det även om jag förstår att det räddade mitt liv att ramla ihop när jag gjorde..

Idag så stängde vi shopen-det är ledsamt men nödvändigt då jag ej klarar den stress och press som det innebär att driva runt det under dessa omständigheter..återhämtning, gravid och 3 barn..men, vem vet, kansek vi öppnar igen, kanske inte-framtiden får utvisa..

Det har blivit ett kostsamt projekt då man måste betala 25% som avgift på avbeställningarna av höstens lagda ordrar men vi resonerar som så att hälsan går före pengarna..många företag har visat sig mycket förstående och inte krävt något alls medans andra hållt sig strikt till principen..man lär så länge man lever;-)Att bli sjuk är tufft nog men att göra avslut och reda upp allt som varit med företaget är ett heltidsjobb..tur är att det mesta sköts via email för annars vete sjutton hur jag skulle fått ihop det då hjärnan agerar som seg kola..

Det ska bli skönt att vila i höst-min första vila i mitt något hektiska liv och jag ska försöka ta tillvara denna stund..