Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

tisdag 31 januari 2012

Sov men frös

"Profant ord"- vad kallt det är..låg med täcke och två filtar och skallrade tänder. Sov dock mellan 21-05 så ska inte klaga..Nu väntar vi på skolbussen. Typiskt: jag ar blivit erbjuden två veckors jobb under den period då vår stora-L är i Sverige..sämre timing kan man inte ha..nu får jag se om hemlige mannen kan ta på sig att vara hemma med ev. sjuka barn om jag ska jobba. Inte helt enkelt men imorgon vet jag.

Veckans PM

är inskickat. Jag svarade på tre frågor av fyra..nu är det klurigt måste jag säga och jag behöver få läraren förklara en hel del när det gäller Guds existens och de olika filosofiska rörelserna. Intressant men tung text och termer..hoppas seminariet på torsdag bringar ordning..

Två nya möjligheter

En klient för löpning
En klient för mitt andra uppdrag.
Båda i Wien, startar veckan efter jag kommer hem.

Handyman är på fötter igen och nästa onsdag ska det borras och fixas-äntligen.

El är nästa steg och enligt uppgift finns det en sådan hjälp-förbered M på att M ringer;-)

Snö



Bilder från förra veckan när jag gick från bussen till mitt boställe..

måndag 30 januari 2012

Spontanhandla?

Nope-man får vackert sitta och vänta och hoppas affären är öppen när exet kommer från staden så man kan fylla på med mat. Tänk att 6 km kan vara så långt..har lekt med tanken att ta ryggsäcken och apostlahästarna till ICA men då det är närmre minus 20 ute idag är det en mindre bra idé. Med huvudvärk känns dessuom 1,2 mil för mkt..

Mina tre bästa vänner för tillfället

Vedkorgen-ska fyllas på morgonen och under dagen. Jag minns med fasa när jag var ensamstående (dåvarande maken var i Stockholm 1 år) med J&J. De var 2 och 4 och vintern var lika kall nu som då..jag pendlade ca 10 mil TR varje dag till jobbet inne i staden och de små fick vara på dagis mellan 06.30-17.30. Hemskt, men det gick..

Kaminen som ska matas med veden. Ger härlig värme efter någon timme men sitta eldvakt på natten gör jag inte...
Min ovän-den lille luftvärmeväxlaren. Den låter som en motor på tomgång och huvudvärk är bara förnamnet. Nu har jag lyssnat av huset och jag kommer inta tvåans säng inatt varvid hon får flytta in till pappa. Nu vill jag kunna sova i några dagar och njuta av den tid jag har med de stora UTAN huvudvärk och störmoment när jag ska sova..

04:00 vaknade jag

då luftvärmeväxlaren drog på för fullt därnere där jag sover..det är köldknäppen som nått Jämtland och vad jag kan förstå var det ca 23 minus inatt..märker inte av växlaren under dagen då jag eldar i öppna spisen dvs den behöver ej jobba..jag kunde inte somna om så nu ligger jag här med grus i ögonen och tänker på alternativ till sovplats inatt..jag är sömnkänslig och jag blir TOKIG när jag inte får sova igenom utan störmoment..det ironiska är att småttarna sover igenom hemma nu när jag är borta och jag sover sämre än sämst..NOT!Fick rapport från Wien; Livia jagar monster tidigt på morgonen och sonen vaknade 02.45 och tyckte det var dags att gå upp och göra dag..suck..
Förutom i helgen när jag sov för mycket istället..priset jag får betala när jag åker runt;-)

Bra bemötande botar bäst


Än i dag lever en gammal myt inom sjukvården om att de otrevliga, arroganta läkarna också är de skickligaste. Och att de vänliga inte är lika duktiga.
I själva verket är det tvärtom, slår Lynöe fast.
– Det är först när man är trygg i sin kompetens som man kan se andra människor. Det finns allt att vinna på att möta patienten empatiskt

Spännande telefonsamtal

och som det se ut möte på torsdag. Jag är taggad och tror på konceptet.

Kursen är igång

och vi ligger redan i bakvattnet..suck..jag VÄGRAR dock stressa för att tidsoptimisten på andra sidan inte har riktig koll..Denna vecka har vi fyra frågor, jag är klar med fråga 1. Frågorna kom i fredags, lördags och sista imorse- de ska in på onsdag kl: 08.
Idag har de petat in ett seminarium och på torsdag kör vi tre timmar till..full rulle alltså som vanligt..

söndag 29 januari 2012

Ljus och pigghet?

07:25-16:50 Solen upp&ner i Wien idag

08:40-15:48 Solen upp&ner i Östersund idag

Jag är trött och mörkret är kompakt. Alla de som väljer att bo långt uppe i norr är mina hjältar, mörkret och kylan.

Vaknade ändå 05:30 imorse-tror min kropp protesterar mot all sömn men jag somnar som en klubbad säl innan 22.

Lappsjuka

Det är underbart vackert här i obygden men också inte så underbart att sitta fast på vischan. Helgen har gått åt till att återhämta dvs äta god mat, ligga i soffan med stortjejerna, uppdatera och SOVA..jag har sovit ca 12h varje natt och jag har verkligen behövt det efter veckan som var. Imorgon är det måndag och då är det att läsa in sig på veckans frågor, skicka barnen till skolan och titta på svensk TV;-) På tisdag följer jag med tvåan till hennes klass om jag får plats i skolskjutsen. Onsdag blir det att följa ettan till hennes simning och därefter bli upphämtad av K för en kväll och övernattning hos henne. Torsdag är det seminarium och båda tjejerna simmar på kvällen och det ska mamma oxå göra innan hemfärd till landet. Fredag blir det att skriva och helgen lär bli lika loj som denna innan det är dags att vända söderut och åka hem. Borta bra men hemma bäst..

torsdag 26 januari 2012

Reflektion

Dagen igår kan sammanfattas med rädsla och attityd. Jag blir alltid lika förundrad över att många är så otroligt rädda för att säga något som kan uppfattas negativt (jag skulle dock vilja säga att det kan vara konstruktivt framfört på ett moget sätt). Gårdagen innehöll en hel del exempel som hade med värdegrund att göra och kontentan blev att påverkade inte säkerheten mig direkt var det inte mitt problem även om jag såg att det innebar risk för andra. Kulturerna är extremt olika som jag jobbat i måste jag säga.

Jag har tillbringat en del tid med att reflektera över vad jag pysslat med yrkesmässigt och samtidigt hur jag utvecklats personligt. Jag ser tydligt vart min värdegrund är och känner det är svårt att förhandla om den. Jag drivs av så mycket gott för så många som möjligt och när jag möter representanter för så mycket gott som möjligt för MIG-då krockar vi. Igår var krock och det var mentalt utmattande. Jag lärde mig dock oceaner igår i samtalen som tog plats.

Efter dagen var det middag med bästaste brudarna B men jag var så trött, så trött..var i huset ca 19.30 och planen att hålla sig på fötter till 22 inledes. Jag hade ätit oxfile med beasås på restaurangen och vaknade vid 04 med jordens magknip och trodde jag åkt på vinterkräk..nope-endast för mycket kött och fett..att man aldrig lär sig;-)

Idag far jag då så äntligen till min tjejer...

måndag 23 januari 2012

Tänk

att när man har möjlighet att sova vaknar man pigg&utvilad efter ca 6,5 h sömn..märkligt..kanske beror det på oavbruten sömn ger vila.

Hursom-det snurrar på i ett på en plats i norr. Flygresan hit gick bra även om jag hade svårt att sova natten innan jag for. Lördagen var det "bara vara" med U där jag bor och söndagen blev en repris fast på spa. Igår var det kramfest och glädje att träffa alla mina kollegor och vänner från förr. Jag tog mig en långpromenad på eftermiddagen hem till A&T där det vankades tre-rätters och härliga samtalsämnen. Det var som alltid en mysig stund och de har en stor plats i mitt hjärta. Idag är det generalrep med beställarna, lunch med min gamla roomie och kvällen kommer spenderas med vän K. Onsdag hoppas jag på sovmorgon, lunch med P och fila på det sista inför dagen D. Torsdag är det dags med avslutande AW. På fredag är det dags att ombasera till mina stortjejer-som jag längtar.

Olyckligt är att maken oxå är borta nu i två dagar och jag hoppas småttarna tar det ok. Jag har pratat med sonen och det verkar gå bra än så länge.

En liten rapport från en galen vecka-men ack så rolig.
PS!Staden är underbart vacker med all sin snö och friska luft-jag insuper och njuter.

torsdag 19 januari 2012

Kl 06 i vårt hushåll

sonen skriker hilfebitte, hilfe..mamma rusar i dvala endast för att se att de två ligger under täcket i syrrans rum och väntar..när jag kommer in hoppar de båda fram och kiknar av skratt..sött, not. Om mamma inte får sova blir mamma en eldsprutande och ilsken drake..vilket båda barnen fick erfara då mamma skickade sonen till sin säg och dottern fick stanna i sin med order att invänta upphämtning.

Jag har denna vecka haft nattjänst och det har inneburit att bli väckt en/två gånger under natten och sedan kl 06. För mig är detta en mardröm..nu ska jag åka utomlands ( för att jobba och vara med barnen) men det kommer kännas som en välbehövlig semester.

Snölek



Älskade ungar! Det var tur vi hann med en timme i snön igår för nu är den borta. De verkligen älskade snön och dess möjligheter-Livia skrek glädjetjut när de åkte ner för vår lilla backe..sonen drog pulkan upp&ner utan protester..Idag är snön borta då dagen har innehållit spöregn...så trist!

onsdag 18 januari 2012

Spiderman ( eller Jason)

Lycka är att få en mask till dräkten.  Dessutom vaknade han 2 ggr inatt då han ville visa pappa ( som jobbade kväll igår).  Nu vet jag inte om vi får se vår son något mer utan får leva med masken;-)

tisdag 17 januari 2012

Vårkänslor MOLO



På väg hem till oss..Molo Prespring 2012.
Bilderna kommer från www.luckylittleme.se

Bildbevis



Storsnöar

gör det idag hos oss..Ser mysigt ut men med vinden känns det mindre mysigt. Jag är GALET uttråkad och det känns välbehövligt med miljöombyte för några veckor. Sitter med mina frågor och som vanligt är uppstarten värst men jag vet att det löser sig bara jag kommer igång..

måndag 16 januari 2012

Måndag

Nya uppgifter- går trögt
Städat kylskåpet och fyllt på det
Promenad i solen
Wordfeudat
Inte kunnat resa mig ur sängen
PP inför nästa vecka


lördag 14 januari 2012

Less

på stormvindar som iskallt kyler benmärgen. Trots det trotsade vi vädrets makter igår och tog bussen till slottet. Stora L hängde på och vi började med att mata änderna med bröd. Mkt uppskattat av både människor och djur. Vi vandrade vidare då vi tänkte att vi skulle bege oss in i labyrinten men den var säsongstängd och öppnar i april igen. Vi bestämde oss då för zoo och det var en lyckad em. Barnen fick dessutom rida vilket de verkligen uppskattar. Då vi frös om vartannat blev det varm choklad och våfflor innan vi begav oss hem igen. Modern somnade till en film på em och slutade skallra tänder vid middagen. Idag snörvlar jag och dagen blir en innehistoria.

fredag 13 januari 2012

Murphy och nattrumlare

Vår tjej är ju numera en nattrumlare dvs hon är uppe vare sig kl är 02 eller 05.10. I morse kom storebror springandes just kl 05.10 för att rapportera att lillasyster hade lampan tänd på sitt rum. Snällt av honom-not. Om syrran stannar på sitt rum får hon gärna sitta vaken hela natten;-) Som grädde på moset har hemlige mannen lekt elvisp i sängen senaste nätterna då han gjort avslut och nu ska påbörja något nytt...lägg till att den eviga konflikten om öppet stängt/fönster pågår. Jag villl ha öppet fönster, maken hävdar att det är då man blir förkyld-eh, han behöver en biologilektion då förkylning är virus eller bakterier och INTE frisk luft.
Hemlige mannen är bombförkyld som sagt och har smittat mig.Vi var inbjudna på kalas idag men kommer få lämna återbud. Vi kommer INTE ett steg utanför denna lägenhet då antingen barnen eller maken drar hem något..och jag åker också dit på deras utåtriktade liv men får själv spendera ytterligare tid i karantän.

Grattis till mig

Nu ikväll hamnade jag på ett forum där man diskuterade hur sätta ihop fristående kurser inom akademiska världen för att kunna få ihop till en examen..då insåg jag att jag redan har en University Diploma with specialization in English. Så kan det gå- jag har i skrivande stund 157,5 HP varav 120 räcker för en examen enligt ovan. Nu ska jag ansöka om mitt examensbevis  och ta ut min första akademiska examen;-)

torsdag 12 januari 2012

Har man rätt att lämna ut någon?

Just nu pågår i media en debatt om att Anna Wahlgrens dotter skrivit en bok om sin uppväxt. Får man göra upp offentligt med sin uppväxt? Är det ok att göra det? Vad vinner man på att skriva om sin uppväxt?
Jag har alltid tyckt att har man en konflikt tar man upp den med den berör dvs i det här fallet borde man prata inom familjen. Men-jag är kluven då jag också är tacksam att berättelser kommer ut till allmänheten för jag tror att innehållet i boken kan ge många människor kraft och stöd i att de inte är ensamma med sin upplevelse.
Barndomen formar oss som individer tillsammans med skolkompisar och intressen. Vi också olika individer som syskon med styrkor och svagheter och beroende på när kriserna infaller i en familj kommer det att påverka oss olika. Det beror också på vilken roll vi tagit på oss i syskonskaran och vilken plats vi har-som första barn eller som småsyskon. Vi utvecklar olika strategier och kommer givetvis få olika uppfostran då våra föräldrar växer in i sin roll. Jag själv är annorlunda mot min kull nummer 2 än med nummer 1 då dels de yttre förutsättningarna ser annorlunda ut men också att jag känner mig trygg i mitt föräldraskap.

Våra föräldrar får ta all vår ilska och frustration för hur våra liv har blivit och många med mig har lovat "att när jag får barn ska jag aldrig bli som min förälder" men det som händer när man får barn är att man hör ekot av sina föräldrar i sin egen barnuppfostran. När vi lämnar barndomen har vi ett val-försöka förändra vad som hände i vår barndom, ställa våra föräldrar och vår omgivning till svars, bli offer eller kan vi bli vuxna att ta ansvar för vårt eget kommande liv. Vi kan aldrig förändra det som hänt men vi kan bygga en framtid där vi själva står för det liv vi önskar leva. Lättare sagt än gjort för vissa sår sitter djupt och många barn kan vara ordentligt tilltufsade när de som de litat på under sin uppväxt inte varit mogna nog att se barnets behov. Det hjälper dock inte att ge sig på sina föräldrar för många är de föräldrar som inte har insikt och de har gjort det de kunnat efter sin bästa förmåga utifrån sitt eget arv, arbetslöshet, alkoholism, arbetsnarkomaner, bekräftelsebehov och sjukdomar tex. Jag har svårt att tro att de föräldrar som behandlar sina barn illa gör det med rent uppsåt utan de är offer för sin egen uppväxt och sina egna tillkortakommanden. På så vis tar generationer med sig det osunda och låter det växa tills det kommer någon som bryter den onda cirkeln-för de personerna finns också som orkar ta sig ur sin barndom och leva goda liv.

En som jag tycker har en klok synpunkt i ämnet är Katerina Janouch som skriver så här på newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/11/anna-wahlgren-borde-tacka-sin-modiga-dotter)

Jag kan inte låta bli att bifoga kommentarerna för ämnet väcker känslor i oss alla på ett eller annat sätt-annars skulle inte denna uppgörelse bli offentligt diskuterad i alla medium.

Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter

Om författaren:

Författare, mamma till fem barn, och med planer på att skriva fler självbiografiska böcker.
”Hon slängde igen dörren, hysteriskt gråtande. Skrek nånting om att hon minsann tänkte säga upp sig som morsa och när vi kom in i sovrummet hulkade hon förtvivlat, sminket rann. Vi försökte trösta henne men hon vägrade lyssna på oss, fortsatte bara gnälla om att vi aldrig gjorde ett handtag hemma och att hon var utmattad och knäckt och slut som människa. En annan gång skällde hon ut oss för att vi inte hade tömt diskmaskinen när hon hade bett oss och ställde till en scen mitt på köksgolvet, trots att vi försökte förklara att vi inte hunnit.”
Åh, jag kan riktigt föreställa mig biografin som mina barn skulle kunna skriva om mig - sin mor - en vacker dag när de blir vuxna! Om en kvinna som varken söp eller bytte karlar som andra byter t-shirt, men som likväl ibland tappade kontrollen och betedde sig både omoget och påfrestande för sina små telningar. För vem gör inte det? Maskbärarna, de perfekta föräldrarna ibland oss, vet vi alla är fejk. Någon Stepfordfru till mor är knappast ens önskvärd. Barn är människor liksom föräldrar och att relationer kan gå överstyr är det lika bra att vänja sig vid tidigt. Så långt allt väl. Skriv, kära barn, tänker jag i mitt stilla sinne. Skriv av hjärtats lust! Vik gärna ut mina pinsamheter och mitt ibland labila humör. Vittna om era föräldrars stundom hetsiga bråk och att huset ibland påminde om en soptipp i Peru. Och ja, ni har också fått passa era småsykon. Platsar detta i litteraturen? Absolut! Bara det är välskrivet, intressant och allmängiltigt. Det privata är politiskt och det personliga är kollektivt.
Att vara barn är inte att ha tystnadsplikt. Tvärtom anser jag, borde barn visa lite mindre respekt för sina föräldrar. I synnerhet om föräldrarna missbrukat sina barns förtroende, i synnerhet om uppväxten varit svår och satt spår i barnets själ. Varför fortsätta tiga och skydda flodhästen i vardagsrummet? Varför spela med i det förljugna skådespel som alltför många vuxna ägnar sig åt? Av barn och dårar får man höra sanningen heter det, och jag anser att dessa sanningar är viktiga för oss alla. För såväl mönsterföräldrar som katastrofexemplar. Alla vi som fått privilegiet att fostra barn bör ständigt leva på helspänn, ständigt omvärdera vårt sätt att hantera de unga liven och deras omvårdnad. Vi ska aldrig slå oss till ro och klappa oss på bröstet, likt mätta katter övertygade om vår förträfflighet. De misshandlade förtryckta barnens vittnesmål ska vara vår kudde fylld av tagel, som alltid ska påminna oss om att vi kan bättre. Vi ska alltid sträva efter bättring – att göra så gott vi kan, även om vi historiskt är dömda att misslyckas.
Jag förundras idag över med vilken chockartad indignation delar av etablissemanget reagerar när en känd persons barn skriver en bok om sin barndom. Just nu är det Felicia Feldt (pseudonym) som skrivit om sin mor Anna Wahlgren. Felicia har helt uppenbart farit illa, och vissa, däribland hennes egen mor, anser att striden skulle tagits upp bakom lyckta dörrar. Upprätthåll fasaden, är signalen. Låt inga utomstående få en inblick i vårt eget privata helvete! Många håller med. Varför vädra den lortiga byken?
Det ska jag berätta. Ett barn som farit illa har alltid rätt till sin berättelse. Ett barns upplevelse är alltid sann. Varför ska barnet fortsätta vara det förflutnas och sin förälders gisslan? Varför ska en nu vuxen kvinna resten av livet tvingas bära sitt barndomstrauma och spela med i ett falskspel där den som gjort henne illa ska gå fri? Anna Wahlgren själv har sagt att hon måste få berätta sin historia. Det måste även Felicia Feldt få göra, hur föga smickrande denna historia än är för modern Anna. Detta är Felicias rätt. Har hon bett om att få bli född? Har hon haft någon möjlighet att påverka sin situation som liten flicka? Nej, barn är utlämnade åt föräldrars godtycke och behandlas många gånger som ägodelar, eller värre än sådana. Således är logiken enkel – den dagen barnet får sin slutgiltiga frihet i vuxendomen, är det också dess rätt att vittna om hur dess liv har varit. Vi ska vara oerhört tacksamma för dessa individers mod. De är förebilder och viktiga röster i vårt samhälle. De är stöd åt andra utsatta och ger igenkänning och tröst åt dem med liknande erfarenheter.
Framför allt är dock viljan att tysta ner berättelser där alkoholen haft en framträdande roll, stor. Hela Sverige tycks medberoende, hukar likt en strykrädd alkoholistfru. Att någon kändis kunde vara alkoholist? Det är snudd på förtal! Vår fasa inför spritmonstret är enorm, vår respekt för Kung Alkohol förödande. Folk viker ner blicken och tiger och skäms hellre än står upp för sanningen. Har vi inte hunnit längre 2012? Sant är att folk super och föräldrar är alkoholister och det är en demokratisk sjukdom. Författare, politiker, sjuksköterskor, alla kan drabbas. Jag önskar det skrevs mer böcker, då kanske folk kunde slappna av mer i dessa frågor. Att vara alkoholist är en sjukdom. Alkoholisters barn far illa, men även många barn vars föräldrar dricker utan att det är missbruk. Varsågod och kläm ner det i en bok. Jag köper den gärna. Sanningen är inte alltid bekväm eller vacker – men den gör oss faktiskt till bättre människor. För att den tvingar oss att ta itu med oss själva. För att den hjälper oss att tillfriskna – hur arga vi än blir när vi till en början konfronteras med våra brister och problem.
Jag vet vad jag talar om, eftersom jag själv är med i den självbiografiska litterära klubben, både med min bok ”Anhörig” och med ”Sommarbarn”. I ”Anhörig” skriver jag om min mans alkohol- och drogmissbruk, utan att han lämnat jordelivet. Vi är dessutom fortfarande gifta (nu med 11 års nykterhet på nacken). Han får ofta frågan hur han står ut med boken, men hans svar är alltid – ”det är min gottgörelse”. Boken är ett dokument över en dysfunktionell familj och vi lever med den båda två, och så gör även våra barn. Jag ska säga att den ärligheten har varit mitt livs viktigaste insikt och kanske det jag är mest stolt över. Vi föreläser dessutom om vår tid i missbruk, tillsammans, står på scen inför hundratals människor och berättar. Ganska ensamma är vi om det i Sverige, skammen är fortfarande så stor, bedövande. Men varje vecka får jag reaktioner på ”Anhörig”, både via mejl, Facebook, twitter och av människor jag möter, trots att det är sju år sedan den kom ut. Skulle jag ha jamsat med i alkoholismens kölvatten, hållt fasaden? Den lögnen hade varit tusen gånger svårare att bära. Enda vägen till att bli helhet var att berätta. I ”Sommarbarn” skildrar jag i viss mån mina föräldrar, till största delen kärleksfullt, ändå lämnar jag ut dem. Även där har jag tagit föga hänsyn. Dels för att jag ville berätta min historia – dels för att jag naturligtvis, på barns vis, haft en del kritik. Mina föräldrar var inte hundra procent glada, men vi är allra bästa vänner.
Jag är djupt tacksam för Felicias berättelse och för alla andra, som vågar ta bladet från munnen och återge tragiska, svåra, smärtsamma och tabubelagda erfarenheter. Alla vuxna barn därute som kämpar med minnena. Skriv, hörni, berätta! Jag förstår att det kostar på och detta är något dessa författare får leva med. Men vilket är alternativet? Att fortsätta skydda, förneka och säga ”det är bara bra tack” när någon frågar? Att leva under en annan människas diktatur utan att någonsin våga bryta sig fri? I slutändan hoppas jag att Anna Wahlgren kommer att tacka sin modiga vackra dotter för att hon vågade berätta.



22 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Som nybliven förälder köpte jag Anna Wahlgrens bok "Barnaboken". Jag tyckte och tycker fortfarande att den är bra, mycket bra. Varenda curling- eller latteförälder borde läsa den för att få perspektiv.
Om nu Anna Wahlgren inte levt som hon lärt är för mig inget problem, det är väldigt få som gör det hela tiden och det tar inte heller bort värdet på "Barnaboken". Föräldraskapet har som syfte, som jag ser det, att skapa självständiga vuxna individer så fritt som psykisk och fysisk smärta som möjligt utan att för den delen bollstra in tillvaron.
Livet har sina utmaningar och den främsta kunskapen en förälder kan ge sitt barn är att hantera dessa och i den insikten hade åtminstone jag stöd av "Barnaboken".
  Permalänk | Anmäl #23 Beg Differ, 2012-01-11, 08:55

Vilken familj är inte dysfunktionell? Familjen är den absolut största härvan av olösta garntåtar. Arvssynden, eller det centrum, familjen, där vi gör upp med vår karma, slår obönhörligt och varje individ har sin specifika roll i spelet.
Felicia Feldt hade en helt annan upplevelse av sin barndom än sina syskon. Jan Myrdal hade en helt annan upplevelse än sina systrar. Jag har en helt annan upplevelse än min bror, ändå levde vi under samma tak, där jag bär tung svart barlast i min ryggsäck, medan han tycker "allt bara var bra"".
Man tror sig göra bättre själv som förälder bara för att upptäcka att andra tillkortakommanden uppstod från ett nytt, oväntat håll.
Det enda man kan vara säker på är att det barn som säger sig ha växt upp i kärlek också har gjort det.
  Permalänk | Anmäl #24 Christina Lundqvist, 2012-01-11, 11:31

Jaha, man nu gällde det inte sin mans missbruk, respektive att tycka hyckleri är bra.
Det som är intressant i denna historia är, att här har en kvinna varit gift 7 ggr, med 8 barn, och det är väl inget konstigt i frigjorda Sverige? Men gör detta verkligen en dylik mamma till en adekvat expert på barnuppfostran!? Ja förutom tydligen då i Sverige!
Män som kom och gick, inte stod ut förstås, barnen som fick ta hand om varandra, Anna W:s dåliga humör och alkoholism.
Det är väl ändå rimliga fakta, liksom antalet inblande, barn och män (ungefärliga i det fallet).
Och INGEN anar något, i loja landet "jämställda Sverige"! Tvärtom, vilket föredöme, här MÅSTE ju finnas positiv erfarenhet av ditten och datten! :-(
  Permalänk | Anmäl #25 Joakim Steneberg, 2012-01-11, 12:10

Lite typiskt att denne Felicia själv har ett antal barn och män.
Anna och även hennes mor likaså.
Ärver barnen sina föräldrars öden?
  Permalänk | Anmäl #26 Lars Kronqvist, 2012-01-11, 12:46

"Ett barn som farit illa har alltid rätt till sin berättelse". Artikeln förutsätter att allt som skrivs i alla böcker är sant. Men det behöver det inte vara. Det kan vara lögn, hämnd, skrivet för att tjäna pengar, en förvdriden verklighet osv osv. Därför läser jag inte skvallerböcker eller skvaller på internet. För det är ointresasnt att titta in bakom gardinera hos min granne. Det finns nämligen ingen exakt sanning vad som händer där. Bort med allt skvaller från litteraturen och internet, tillbaka in i skvallerpressen där det hör hemma.
  Permalänk | Anmäl #27 Thomas Eliasson, 2012-01-11, 12:54

Väldigt bra skrivet som vanligt av den brillianta Katerina Janouch. En enskild människas historia är alltid värd att berätta, särskilt om den kan hjälpa någon som lever under liknande förhållanden.
Sen är det alltid roande att läsa alla män som ska kommentera kvinnor som berättar sina historier. Det är "skvaller", "hyckleri", "lögn" eller bara "skrivet för att tjäna pengar", (och har dom inte haft väldigt många män dessa kvinnor?)
Samtidigt skulle åtminstone inte jag bli förvånad om samma "jämställdister" spenderar nätterna under en filt med en ficklampa, en tub handkräm och saliven forsande ur mungiporna över Knausgaards kamp eller Gustavs grabb. Det är fina historier det, sanningen präntad på papper via ett obejktivt manligt öga och sinne.
  Permalänk | Anmäl #28 Max, 2012-01-11, 13:53

- Respektera och se era barn som vore de vuxna individer.
- Älska era barn som de barn de är.
Där har ni receptet på framgång.
Arvssynden var det någon som skrev om. Mycket bra. Avssynden finns, men den går från föräldrar till barn.
  Permalänk | Anmäl #29 Mikael Sjölid, 2012-01-11, 13:54

Ger inte mycket för denna artikel. Och jag fick alltså för newsmill inte lägga in en länk (den togs bort) med Katarina Janouch på twitter, vad hon skrivit om en annan författare. Hennes egna ord alltså, var de skamliga på något sätt; hennes egna ord?
Skall man inte kunna stå för vad man offentligt för ut, i ett relevant ämne?
  Permalänk | Anmäl #30 Joakim Steneberg, 2012-01-11, 14:00

Vansinnigt bra skrivet - och apropå böcker om alkoholism - min finns att ladda ner -GRATIS!
Här: http://medveten.org/
Vid nedladdning . Donera gärna
  Permalänk | Anmäl #31 Nemo J, 2012-01-11, 15:06

Jag har växt upp i en familj där alkoholen (tyvärr*) har varit det centrala. Morsan och styvfarsan försökte tidigt inpränta i mig att den som inte super är en mes och en tråkmåns. Jag sa när jag var liten (i min naivitet) att jag ska aldrig börja dricka. Men så fort jag flyttat hemifrån kände jag ett sådant behov av att leva så jag började umgås med de värsta missbrukarna. Jag kände att jag hade stöd och beskydd av dem. Dessutom var de människor som var lätta att umgås med, till skillnad från mina jämnåriga, som ständigt hånat mig för att jag varit lillgammal (dvs jag pratade som en vuxen när jag gick i grundskolan och det var inte uppskattat av mina av jantelagen färgade klasskamrater).
Min styvfarsa, som i sin ungdom varit kriminell accepterade inte att jag satsade på studierna och försökte bli en normal svensson. Han tyckte att jag skulle ut och supa och umgås med värstingar, så jag fick lite sann erfarenhet av det hårda livet som han själv hade levt.
Jag har länge tänkt skriva en bok om min barndom och uppväxt men har låtit bli för att jag vet att jag skulle bli hånad och löjligifierad av mina jämnåriga, som skulle tycka att jag var alltför känslig och pretentiös.
Och här sitter jag idag, 35 år gammal. Mitt liv är förstört då jag missbrukat i drygt 13 år. Allt pga en styvfar som inte tyckte att jag skulle få leva ett normalt liv. De flesta föräldrar jag känner blir strålande glada om deras barn satsar på studierna och försöker komma någonvart i livet. Men inte mina.
Jag tror att vi kommer att få se en ökning av föräldrar som tycker att deras barn ska leva kriminellt och ansvarslöst, eftersom det idag bl.a. är populärt att skryta om att man har kontakter i MC-gäng eller andra kriminella grupperingar. Det bådar inte gott för framtiden. Kom ihåg att det är de som arbetar och gör rätt för sig som bär upp samhället. Inte kriminella Mc-drägg som gör allt för att motarbeta samhällets ordning.
  Permalänk | Anmäl #32 Rickard Josefsson, 2012-01-11, 15:19

Som före detta granne kan jag intyga att min bild av AW's mödraskap stämmer med Felicias.
Att AW dessutom kunde sitta uppenbart berusad i TV och raljera över dåliga föräldrar utan att nån reagerade bevisar det KJ skriver ovan om hur vi verkar som blinda inför "Kung Alkohol".
Att Felicia vågar ta tag i detta nu är väldigt modigt, och på tiden!
  Permalänk | Anmäl #33 Tomas Karlsson, 2012-01-11, 15:31

Väldigt bra skrivet och relevant. Det är en slags biografi men liksom alla sådana här skildringar så finns det ju en bias i den. Det är judet som är själva poängen och det som gör den här typen av böcker angelägna. Det är ju bara Anna Wahlgren som än så länge gjort sin röst hörd och som definierat sina barns upplevelser.
Jag fick Barnaboken av någon när jag fick mitt första barn i början på 90-talet. Det var nog den värsta barnmisshandelsboken jag läst. En ytlig läsning ger intryck av kunnighet och erfarenhet, men när man börjar syna den närmare och ur ett barns perspektiv är det en instruktionsbok till psykisk misshandel. En uppmaning till brott. Anna Wahlgren som "uppfostransexpert" borde kapas jäms med fotknölarna. Skönt att någon tagit bladet från munnen.
  Permalänk | Anmäl #34 Mister J, 2012-01-11, 17:23

Jag skulle ALDRIG kunna utelämna mina föräldrar inför hela svenska folket, vad de än må ha gjort
.ALDRIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
  Permalänk | Anmäl #35 klas engström, 2012-01-11, 17:38

##14 klas engström,
Då har de alltså inte brustit i sin roll som föräldrar. Du finner ingen anledning att berätta din historia, där du blivit kränkt, förminskad, bortglömd.
Var glad för det. Du finner ingen anledning att kritisera dina föräldrar för att de skött sitt jobb. Det är något att glädjas åt.
  Permalänk | Anmäl #36 Christina Lundqvist, 2012-01-11, 19:12

Svar:Christina
Jag ser ingen anledning till att HELA svenska folket ska veta vad ens föräldrar gjort eller inte gjort...det tar man med vänner eller psykolog.
  Permalänk | Anmäl #37 klas engström, 2012-01-11, 19:13

Kan hålla med dig lite på den punkten, men jag menar också att den förälder som lämnat ut dig som barn (som i det här fallet), också får stå ut med att lämnas ut som förälder.
  Permalänk | Anmäl #38 Christina Lundqvist, 2012-01-11, 20:53

Ja det är viktigt att saker kommer fram, men det är en balansgång och att som KJ uppmuntra till följande anser jag oansvarigt: Att vara barn är inte att ha tystnadsplikt. Tvärtom anser jag, borde barn visa lite mindre respekt för sina föräldrar.
Jag dömer inte Felicia och hennes historia kan nog hjälpa många och med tanke på sin mammas utlämnande av sitt liv så är situationen lite speciell. Men att man ska visa sina föräldrar mindre respekt och lämna ut dem känns fel. Det är också, i alla fall för mig, avgörande om man som förälder anstränger sig för att bli bättre eller om man redan från början anser sig fullkomlig. Att hänga ut en person som inte har begått större "brott" än dem vi alla gör och som trots detta jobbar med sitt föräldraskap kan förstöra relationen för all framtid för alla människor begår fel och alla kan missuppfatta och förstora upp. Sedan är det så klart en annan sak om man alltid utgår från sig själv och då är situationen en annan. Men saker är inte alltid så enkla som att man alltid har rätt att säga vad man vill och det i offentlighetens ljus. Det kanske inte ens gagnar en själv alla gånger.
Tänk lite längre nästa gång du skickar ut uppmaningar offentligt!
  Permalänk | Anmäl #39 Katharina Wallenborg, 2012-01-12, 14:36

#11 Richard Josefsson. Jag vet inte om du läser detta. Men ditt liv kan INTE vara förstört. Kan du inte försöka sluta se det så? Du är så ung. Så mycket återstår av livet. Nog måste du kunna få hjälp. Hjälp så att du kan börja studera igen, till något du vill. Du måste kunna få hjälp med ditt missbruk, kunna läsa in poäng för att gå på högskola eller folkhögskola. Jag vet att det kanske låter enkelt men egen erfarenhet har lärt mig att man kan vända det man varit med om till något som man kan göra något bra av och till på köpet hjälpa andra. Du har erfarenhet av en svår barndom och av missbruk, sår som alltid kommer att finnas kvar som ärr, men det går att leva med, att "bandagera" när positiva saker får lov att hända i livet. Se inte dig själv som "misslyckad", försök hitta en annan självbild och be om hjälp med det. Önskar dig allt gott.
  Permalänk | Anmäl #40 Viktoria Larsson, 2012-01-12, 17:29

Eftersom mina barn också växte upp med alkolistförälder tar jag mig friheten att länka till
http://www.al-anon.se/Alateen/ .
Tyvärr kände jag inte till dem innan mina barn flög ur boet.
  Permalänk | Anmäl #41 Tage Fridolfssn, 2012-01-12, 18:42

Att få beskriva hur man haft det under sin uppväxt,är en slutpunkt och en styrka oavsett på vilket sätt man uttrycker det,ingen skillnad om man råkar ha en förälder som varit i offentlighetens ljus.Det finns många ungar som kämpar med sina tidiga upplevelser inom familjen.Det behöver inte vara missbruk eller psykisk ohälsa som ligger till grund,för att fått sina liv raserade.Till alla med liknande upplevelser,hitta verktygen till återhämtning,lev utan skuld,det är ni som är offren,inte förövarna.Det finns hopp för alla.
  Permalänk | Anmäl #42 Arne Arenteg, 2012-01-12, 23:52

Vacker, välskriven och utlämnande var boken jag läste i ett sträck under ett par timmar i dag med korta avbrott. Som ett fotoalbum med ögonblicksbilder och en stark känsla av försmådd kärlek och oläkt sorg - tvärtemot Aase Bergs recension i Expressen som talar om hat, hat och åter hat. Ingenstans fann jag det hatet, kanske för att jag också vuxit upp i en trasig familj med många uppbrott, svält, sexövergrepp, utfrysning och falsk fasad precis som den som skildras i Felicia Feldts lilla behändiga gula bok. Aase Berg saknar ett psykologiskt porträtt av en förövare, men vad ska vi med det till? Allt har skett inför öppen ridå mer eller mindre, nu korrigeras medias falska bild av en som själv var på plats och registrerade skeenden som en kamera. En bild säger mer än tusen ord och Felicia Feldts bilder är ordknappa, begränsade. Det hon INTE säger i boken är värt att tänka på. Hon har hållit igen och försökt vara rättvis, inte överdriva, Samtidigt är hennes utanförskaps smärta så stark att lite ånga måste pysa ut. All heder åt Felicia som vågat träda fram och kritisera det mest heliga som tänkas kan: mamma! Minns hatet som slog emot Kerstin Thorvall från etablissemanget när hon skrev Det mest förbjudna! Barn får inte hata sina mammor! Mammor älskar sina barn. Mammor kan inte göra fel, Man ska hedra sin moder osv. Jag skrev om min egen trasiga barndom i Trasdocka (Ordfront 2006) men min mamma har avråtts av mina syskon från att läsa den "för hon kommer bara att bli ledsen"! Jag ska Felicia försvann till henne i stället, för den är lättläst och kan avnjutas i små portioner. Tack Felicia! Du har lyft fram allt solkigt och sjaskigt i ljuset och gjort rent hus!
  Permalänk | Anmäl #43 Yvonne Domeij, 2012-01-13, 05:38

Jag ska ge "Felicia försvann" till henne i stället skulle det stå här ovanför!
  Permalänk | Anmäl #44 Yvonne Domeij, 2012-01-13, 05:41