Stjärnfamilj

Stjärnfamilj

onsdag 27 augusti 2008

Dagen K som i katastrof men som blev Gulddagen!!

Igår var katastrofdagen med stort K för mig. Det var dags för hemlige mannen att återvända till landet i söder och i tre dagar har jag gråtit helt oförhappandes i de mest märkliga situationer..Jag visste att det ej skulle bli lätt att säga farväl och jag har kämpat för att tänka positiva tankar att nog sjutton ska jag klara situationen helt själv med 3 barn och bebis i mage. Jag är ju "medicinskt" frisk på pappret nu sedan cystan i hjärnan är borta men emotionellt simmar jag i en bottenlös dypöl..

Maken packade bilen iallafall, efter ett tårfyllt farväl så drog han i väg..Jag trodde jag skulle få hjärtstopp och falla ihop i en hög-dvs en klassisk ångestattack som jag senast upplevde efter min svimningsattack på stan när cystan upptäcktes..
Jag insåg efter 30 minuter att detta kommer aldrig att fungera-jag fungerar inte som människa att bli lämnad ensam efter denna sjujävliga sommar och jag som alltid varit "stark och tjurig" fick ta telefonen och ringa hemlige mannen och säga mellan tårarna; det går inte-kom tillbaka!!Och det gjorde han-vände på en gång och kom tillbaka..

Han kunde inte lämna mig ensam i Sverige (vilket han försökt tala om för mig ett bra tag nu men jag har stått på mig i sann Mia-anda; åk du-jag fixar detta själv!) och även pga den oro som funnits där för ekonomin; vi har levt på 70% av 2/3 av min inkomst denna sommar då han ej erhållit en Euro från sitt hemland för pappaledighet, vi visste att hans system är oerhört oflexibelt och visste bara att vi får ta de få semesterdagar han har kvar och fundera på en mer hållbar plan för hösten under några dagar..

Hemlige mannen har en relativt hög position inom militärväsendet på en speciell plats inom hans land och det är ej heller lätt att ersätta honom..det grunkades rejält bara för att han tog pappaledigt (dvs försvann från tjänsten). Detta är ej ett vanligt förfarande inom hans område men han brydde sig inte och även om lojaliteten är stor för hemlige mannen för sitt yrke och land så är hans familj det viktigaste för honom vilket han visat om och om igen denna sommar..

Men, åter till gårdagen-ett febrilt ringande startade från hemlige mannen till alla instanser inom hans jobb och för första gången så visade det sig att det fanns en öppning; pga min sjukskrivning så kunde han få 12 veckors ledighet för att bistå mig med bibehållen lön och detta uppmuntrades från högste chef till personalavdelningen och när det var lunch igår så hade vår fasa vänt till den bästa dagen på länge.

Hemlige mannen stannar nu tills bebisen är född i november-jag kan fokusera på att vila och jobba med mitt mentala tillstånd och förhoppningsvis när bebisen är ute så kan livet återgå till det normala-vad det nu än är-men för mig finns det en förhoppning att när alla gravidhormoner lämnat min kropp så kan jag få landa i allt som hänt..

Mitt vanliga förhållningsätt vid mental kris (hade en stor sådan när jag kom hem från Afghanistan 2003 då det var lite svårt att anpassa sig till vårt samhälle efter att ha levt med "raketväder" och att alltid vara på alerten 6 dagar i veckan för att upptäcka eventuella hot) är att träna för att på så sätt få tillgång till kroppens endorfiner men som en gravid valross så blir det inte mkt av den varan..Mitt mål är nu att börja släpa mig runt minst 15-20 min promenad per dag och hoppas att det kan ge mig en kick framåt..

Den sista tiden har varit riktigt tuff då vi inväntat att hemlige mannen skulle åka hem men nu kan vi andas ut och leva som familj och jag har mitt största stöd tillhands om något skulle inträffa, dvs om jag skulle må sämre eller bebis vill titta ut tidigare..så skönt att slippa denna oro..

Nu ska snart familjen vakna och hålla mig sällskap-jag har fått en ovana de senaste dagarna att vakna redan vid 04 då dagens gympa pass startar i magen:-)

Nu ska jag föröska njuta, vila och finnas tillhands för min underbara familj.

Ps!Äldsta dottern är på fjällvandring i spöregnet men kommer hem på fredag-härligt att få samlas alla igen!

1 kommentar:

Thess sa...

Stor kram till dig och din familj, har följt din blogg och läst och oroat mig och gläds med dig att du nu mår bättre!
kram
Therese