Gråt,tårar,gråt..

..strömmar ur mig idag. Dock ej den "tunga gråten" utan jag gråter för kärleken till mina barn,till min man, till livet..Jag har varit så rädd att rädslan i sig förlamar men jag har vägrat att erkänna rädslan för det skulle innebära att ge upp och JAG GER ALDRIG upp..Igår pratade vi om döden, detta förhatliga avslut,denna totala separation men det handlar inte bara om mig, det handlar om vad gör man om hemlige mannnen dör, om våra barn dör?På något sätt är det otroligt viktigt för mig att veta vad som händer om det totala avskedet är här..kontrollfreak som jag är;-)
Hemlige mannen tar ansvaret (vilket han hävdat hela tiden)och nu faller jag, platt bakåt..för första gången i mitt liv så faller jag pladask och ska härmed försöka att inte styra, planera,forcera utan fokusera på att VARA här och nu. Detta blir inte lätt men jag är vill försöka skaka av mig kontrollen..

Vilken vår som startat men jag kämpar på vidare..Vi har lagt upp strategier tillsammans och hemlige mannen kommer vara hemma nästa vecka då jag ska på två viktiga personliga samtal, invänta samtalet från Umeå och vi ska få lilla Trolla avvänjd från amningen för jag måste desperat få avlastning på nätterna..Ingen sömn, ingen M..

Känns nu som jag ändå tar ett kliv upp ur svarta hålet..