What a difference a day make..

24 little hours..som de sjunger om..
Vi kastas runt i en berg-och dalbana utan dess like men just nu är vi på väg upp.
Umeå ringde och har nu tolkat bilderna. Cystan är i dagsläget lika stor som i somras innan op men påverkar ej några funktioner i hjärnan så bedömande kirurg menar på att allt är lugnt.
Jag inser än en gång att semantiken är annorlunda. Tolkning; att cystan fyller ut sin kostym till samma storlek som i somras är ingen fara men om kostymen växer (cellstrukturen)så kan det bli fara. Dock menar man att med den typ av cysta som jag har så växer de sakta över år och inget man dör knall fall av...skönt med lite fakta.Dock så ska bilderna tittas på av "min" kirurg när han är åter till jobbet (om ca 14 dagar). För inget svar kunde jag få varför man opererade i somras om min cysta nu är lika stor som då?Jag väljer dock nu att bara leva för jag orkar inte annat och måste lita till expertisen.

Var oxå på uppföljningsbesök hos psykologen och det gav oxå en del nytt så förändringarna fortsätter.

Har fina vännerna G&G med dotter på besök och det ger mig mycket energi och budskapen de har med sig för positiva tankar till mig. Mycket märkligt hur vissa saker bara faller ut helt plötsligt.Jag är fortfarande väldigt trött och sliten och jag önskar ingen att få vara med om min senaste vecka men nu hoppas jag baske mig att saker och ting vänder till det positiva.
Idag var jag tom hungrig;-)Det var någon vecka sedan jag hade lust att äta..ikväll lär jag däcka samtidigt med sonen..

Bilder på väg till umeå

..med expressfart.
Förhoppningsvis vet vi på torsdag em vad som ska hända..Har superångest skall medges.
Första utlåtande från neuro är då den nu växer på sig så måste den bort så op lär det bli-frågan är bara när?!

Detta blir en logistikövning utan dess like..Varför prövas vi så hårt?

Light andas

gör jag nu.
Gårdagen var den bästa och jobbigaste på länge. Vaknade upp med en förlamande kramp i magen, som sur syra ochfick börja med att rusa till toa. Jag var så ledsen,arg och mådde illa.Natten var urusel,jag kunde ej sova utan tankarna malde fram och tillbaka.Ingen mat fick jag i mig, knappt vätska och paniken var total. Sa till hemlige mannen att nu orkar jag inte mera,kan inte mera när kroppen nu oxå ger upp..Han satte igång med att ringa alla nr vi fått..numret från akuten var värdelöst då de kunde ge oss en tid den 15/4..hemlige mannen gav ej upp utan menade på att vi har ju en megakris just nu och att jag behövde hjälp. Vi hittade då fram till en "kris" avdelning och fick tid på en gång.

Under tiden ringde jag Umeå och min läkare är borta i 2 veckor och man tar inte gärna över varandras fall men en läkare ska ringa upp idag och jag hoppas att han kan remittera för en MRT här på plats så att jag slipper åka hem just nu med den stress och press det innebär i det skick som jag är i mentalt såväl som fysiskt.

Vi for iväg med de två minsta barnen och jag fick träffa en bra psykolog som bekräftade det jag redan visste. Fick oxå utskrivet medicin så att jag kan få sova för det måste jag i denna initiala fas för att få ihop kroppens resurser. Har alltid känt mig avig till tabletter men detta är en mild sort,eg allergimedicin,som kan tas som sömnmedel när man ammar.Dessutom så fick jag en ny uppföljningstid på torsdag och läkren som skrev ut medicinen ville prata per tel idag så att jag mått bra efter denna första natt på medicin.Och det gör jag (även om jag har lätt bakfylla just nu)så somnade jag vid 19 och hemlige mannen gick upp och hämtade L när hon behövde mat och lade henne till mig så att jag kunde amma i dimman:-)
Har aldrig kollat klockan hur ofta hon vaknar men det var så här; 19.30, 22, 00.15,03,05 och vaknar för dagen 07..inte undra på att även det är en belastning...

Suverän support från detta kriscenter-är så tacksam. Jag fick inga lugnande då jag ammar men nu ska jag försöka få min dotter att acceptera flaskan,iallafall på dagtid.

Vi hämtade oxå upp bilderna från CT och det var som bläckplumpar så det sade oss amatörer ingenting..

Allt är nu oxå fixat för en ev operation, älskade S med familj tar de små barnen, min familj har erbjudit sig att ta hand om mig och barnen vid ev.återhämtning (hemlige mannen har fullt upp på jobbet och det är tveksamt om han kan få 3 månader igen).
Min familj har oxå erbjudit mig att ta hand om barnen i några veckor/månad så att jagkan ta hand om mig själv just nu men samtidigt är barnen min livlina.

I Österrike kollar psykologen upp stödorganisationer vid tillfällig sjukdom som kan hjälpa till med barnen här på plats och imorgon onsdag ska hemlige mannen och G besöka dagmamma som G ev.kan börja hos..

Idag så ska jag försöka fortsätta vila och dagens budskap är-ENSAM ÄR INTE STARK!

Jävlar oxå

..så är det dags igen..Tårarna har skvalat i Wien då jag fick svimningskänslor när vi skulle iväg på utflykt och benen bar mig ej..Jag kunde ej få benen att lyda,detta skapade panik när vi var i tunnelbanan (minnet i kroppen från i somras)så hemlige mannen fick ta mig till närmaste Apotek, ringa ambulans och iväg bar det till AKH och neurologen..Kvar lämnade jag alla barnen med hemlige mannen som fick ta hem dem (och liten Livia som jag bara ammat).
På AKH så kom jag in kl 12, 12 .15 iväg skickad till CT-skalle..fick svaret kl 14 att just nu ingen uppenbar fara i mitt huvud men min cysta växer..den är nu 15*17 mm..mot 11 mm i december...så hans råd är att kontakta Umeå..
Fan,fan..även om jag vet att den kan växa så är ju nu skiträdd..antar att jag får skicka iväg CT-bilderna till umeå och avvakta vad som kommer att hända..

Hemlige mannen kom till AKH för att hämta mig men jag mådde ej bra,kunde fortfarande ej stå upp utan yrsel och kände mig helt matt,helt slut i kroppen och svårt att andas fulla andetag..då kallade de på kardiologen och han var helt suverän. Gjorde EKG och tappade mig på blod (i Österrike så gör läkarna själva blodproven och inte syrrorna,för de vägrar).Kardiologen var professor och det är första gången i mitt liv en professor kallas till akuten för att sedan sitta och ta blodprov;-)

Proven visade dock neg för propp alt pågående hjärtinfarkt (i min familj på min mammas sida så har mina morbröder varit 36 och 42 lixom mamma när deras hjärtan fått problem)och detta ville man utesluta..

Kvarstår är att jag förmodligen fick en djävulsk ångestattack där kroppen gick upp i högberedskap. Vi fick dock numret till kardiologens svärfar som visar sig vara en av österrikes ledande inom stress och dess problematik så nu hoppas vi få kontakt imorgon så att jag kan få hjälp..vår familj lever just nu på bristningsgränsen med vad vi klarar så vi hoppas få hjälp,stöd och strategier för så här kan vi inte leva..

Men först, telefonsamtal till Umeå imorgon..

Mina tappra tjejer som kom till oss för att få uppleva zoo, museum mm..men,det får ännu en omgång av livets hårda skola. Skönt är ändå att få hålla dem nära och vi pratar och pratar..

Jag är arg, bitter och ledsen men nu är det dags att kämpa,igen..

Framåt

Åter i Wien-mi familj är komplett. Fick mycket gjort i Svea, dödade många demoner, fick många nya inputs och jag ser framtiden där bortom horisonten..Just nu är mina 4 barn i min närhet så jag har inte tid att skriva ner mina reflektioner men de kommer..
En sak är dock säker, när man tror att man inte orkar mera så vänder det alltid på något konstigt sätt. Ex: som när ens bebis efter många stöknätter (och tufft jobb för mamman och man uttrycker; jag orkar inte en natt till) så sover den lilla och man får möjlighet att hämta lite kraft.

Nu har jag strategier tack vare alla fina samtal med mina nära vänner (tack S,U och G)och fantastiska kuratorn på Medicinmott i Ösd, E. Ibland måste man få sanningar och betraktelser från dem som står utanför men oxå att man vågar delge varandras sanningar,för man är inte ensam i sin kris. Har man levt ett liv så har man oxå fått sig några hårda slag men lärt sig av erfarenheterna att man kan klara dem och gå vidare..visserligen lite tilltufsad men med nya lärdomar.

Minut för minut

kämpar jag för att hålla ångesten stången..det här är inte kul..har som vanligt läst på fakta och ångest är de "förtryckta" känslor som måste ut..och det finns en hel del som slammats ihop under min levnadstid..men, det går att bota och man gör det bäst själv...dock så gör sömnlösheten inte att det går så bra just nu (pga lilltrolla)
Dock så har jag bett om hjälp utifrån för att få stjälpa ut en del och få tips på strategier så detta klämmer jag in under mina få dagar i Svea..

Och så är det dags att flyga hem..just nu har jag kluvna känslor men vet oxå att när jag gjort denna resa på EGEN hand(och dödat lite demoner) så mår jag förmodligen så pass mkt bättre då jag återtar en del av gamla "äventyrslystna" jaget. Men, visst,det blir på Bambi-ben som jag kommer checka in, landa Stockholm,åka tåg i några timmar och sedan sova själv utan hemlige mannen..men, det blir bara en natt för sedan blir det tjejträff, jag och mina tre tjejer..som jag längtar..

Jag lever men stångas och orkar inte skriva mer just nu..på återseénde!

Reaktionsfas/Bearbetningsfas

lika med; SKITJOBBIGT!