Cornelis och min far.

Jag gillade verkligen filmen-kanske för att jag försöker identifiera min fader, försöka förstå-tidsandan, utanförskapet och alkoholismen. Efter filmen så snurrar mina egna privata filmer i mitt huvud. Om det som var, om jag idag med den erfarenhet jag tvingats få om jag kunde ha varit mer "snäll" och kunnat sätta mitt ego (trots att jag var/är barn till personen ifråga) åt sidan för att fråga hur det blev som det blev, vilka demoner som låg och ruvade. Min pappa levde i en kärnfamilj, mamma/pappa och storasyster men det genetiska arvet svävade över familjen. Min farfars mor var alkoholist, min farmors far var alkoholist och en charmör. Min farfar var periodare och min fader alkoholist med x antal försök och rehabiliteringshem för att bli kvitt sitt missbruk men det lyckades ej.Min fader letade orsaker utanför honom själv dvs att han var ett "offer" för omständigheter som gjorde det legitimt att dricka. På de grunderna kan man ej lyckas ta tag i sitt missbruk. Man måste våga möta sig själv, ärligt och naket.
Jag mötte min fader endast ett fåtal gånger under hans korta liv och de möten vi hade är inget jag vill minnas-han svävade i ruset.

Det fanns en sekvens i filmen när Cornelis fick ta ett uppdrag och spela "clown" i en föreställning då han ej fick några uppdrag som trubadur och det påminde starkt om de foton jag hittade efter min fader. Han var på maskerad och var utklädd som clown men blicken han hade var otroligt sorgsen. Enligt uppgift så var han, min fader, en glad skit, spelevink med många bekanta men med få vänner.

Min pappa dog oxå utblottad. Dock inte ensam som Cornelis men precis som honom av en alkoholrelaterad sjukdom-aneurysm, pulsåderbråck. Läkaren hade varnat honom men jag tror att han inte kunde relatera till det hotet. Han blev 52, Cornelis blev 50.

Det fanns en tid i mitt liv när jag skämdes över vem som var min fader men det handlade mer om mig än om honom. Idag står jag för det som hänt,att han var min fader trots missbruket.