Brustna drömmar

Igår var en riktigt dålig dag ur mitt perspektiv-grät och var otroligt djupt i mitt ego, allt handlade bara om mig..Jag tänkte inte ett dugg på min man tex, som kom till Sverige efter att ha bilat från Österrike på fredagen,hade helgen på sig att närma sig sonen då jag började jobba på måndagen (som jag längtat efter så länge) och vi skulle nu bonda som familj, vi hade 4 fina månader framför oss..men, av det blev det intet..På onsdagen fick jag ringa honom och säga; du, bli inte rädd nu men jag svimmade på stan och är nu inlagd..Vi trodde nog båda att jag kollapsat pga av att jag startat lite för hårt på jobbet de första dagarna och att min energi inte räckte för en grav och att jag varit ensam så länge med sonen (som ej sov på nätterna), med sjukdomar och annat..men, dagen efter fick jag ringa igen-du, bli inte rädd nu men de har hittat en "cysta" imin hjärna och jag måste opereras..Där stod han, ensam i främmande land med en liten son, sitt första barn utan mkt erfarenhet och en fru med en cysta i hjärnan..han vägrade dock bryta ihop och lade upp en plan, minut för minut, fakta,fakta,fakta..Min bästa vän S, min "syster", släppte allt, sitt jobb och familj för att stötta oss båda, mig med besök på sjukhuset, med att leta information om hjärnan med att finnas till för hemlige mannen. Följde med oss till Umeå och var sällskap, tolk, barnvakt och positiv för oss båda..Åkte hem under helgen som op blev uppskjuten för att återvända så att hon fanns hos oss när det var dags för op.Obetalbart av henne och hennes man och barn som så osjälviskt släppte henne till oss när vi så väl behövde henne...gör mig tårögd än idag..Hemlige mannen fick bli familjefader på riktigt då han fick sköta allt då jag kört huvudet i betong-dvs jag sov,sov,sov och sov..och han skötte barnen, alla tre.Mina fina flickorsom landade i en rädsla somde ej vågade prata om förräns jag återhämtat mig ordentligt, att deras sommarlov blev; snälla, var tysta-jag måste få sova..inte lätt när man är 8 och 11 år och buset finns i benen. men, de lärde sig ändå en läxa om livet-ibland knackar de stora svårigheterna på dörren och saker och ting blir inte som man tänkt sig men man klarar det ändå.

Jag tror att det som gör mest ont är tanken på de förhoppningar jag hade, de drömmar jag vävt, föll platt..men, idag tänker jag; hörrudu-drömmar kan vävas nya, du kan fortfarande gå framåt och hitta motiv och lust till livet igen..Kanske någon undrar, men du har ju dina barn?Ja, men de fyller inte mitt ego-hål, det hål i mig som är jag och som är separerat från dem. Jag behöver mål och uppgifter för att må bra, jag behöver jonglera med svårigheter, med utmaningar för att må bra..inte endast sjunga Imse Vimse Spindel, byta blöjor och sköta mina barn;-)Så är jag och det står jag för-vi är alla olika och mina barn får skriva sina egna öden och sina drömmar får de väva själva..Jag kan ge dem en grund av gränslös kärlek, kanske inte så som de önskar men på det sätt som jag förmår..Livet är en enda stor prövning och i detta ska vi finna vår egen väg..så svårt..Jag behöver alla bitar för att må bra, arbete, barn, träning, kärlek från min man och någonstans lite egentid, rent EGO-tid bara för mig, utan avbrott och barnskrik:-)

Idag ska jag undvika att reflektera för mkt och ägna mig åt positiva tankar och påbörja min tyskakurs som ligger på bordet framför mig.Ett träningspass hoppas jag oxå på-gjorde ett fysiskt hårt igår och genast mådde jag bättre..

Nu säger jag hej från ett snöigt Wien. snön verkligen vräker ner idag!!