21 maj svimmade jag på stan..ambulans till sjukhus, ingen diagnos förrän dagen efter då jag ej kom upp på benen-var yr..MRT gjordes-cysta hittades som störde vätskeflödet i hjärnan-op var tvungen att göras hyfsat snabbt pga min grav och akvedukten, kanalen, som pressades undan (2mm bred).
Så här blev det efter ca 2,5 vecka väntan i Ösd..halvliggandes i en säng på NIVA Umeå efter op med en dräneringstub rakt in i hjärnan som de drog ut utan bedöving en dag senare och sydde ett stygn, oxå det utan bedövning..24h låg jag uppkopplad, med nålar för IV i fötter,armar och händer..sedan flyttad till vårdavd och på torsdagen, 3 dagar senare flögs jag till Östersunds sjukhus där jag skrevs ut på måndagen..7 dagar efter op var jag hemma-helt fantastiskt när jag tänker på det..
Innan op-så mkt rädsla, så mkt ångest att mitt liv skulle ta slut nu och här och inget lugnande fick jag då jag var gravid..dessutom uppskjuten op då planerat vad fredagen den 13:e som blev måndag den 16/6 ..i 2,5 vecka hade vi levt i vår mardröm, från fullt frisk utan symptom till en op i hjärnan, allt via slumpen dvs förmodad svimningsanfall pga grav i v.12....mentalt hängde jag ej med och fattar nog inte fortfarande vad som hände..min rädsla att mina barn skulle mista mig, sin mamma...
Det här skar de upp, ett borrhål fick jag som de satte igen med ben och idag kan man endast känna att det ej är slätt i pannan. Jag hade "tur" dvs de kunde nå cystan som satt i bakre skallgropen och punktera den.Visste innan op att de kunde misslyckas med denna metod och vaknade upp, livrädd att behöva göra stora "öppningen av skallbenet" men det behövdes inte-jus då. Vet ju nu att cystan är kvar, mindre än när jag åkte upp till Umeå i somras då den var 19,2 mm och nu idag är den 11mm. I juni får jag veta om den växer eller har stannat av..
Av stygnen syns inget då de lade dem högt upp i hårfästet.
Har märkt att de som ej träffat mig efter op förväntat sig att jag på något sätt skulle bära minnena synliga..men de sitter på insidan..Har mött allt från att vänner trott att jag skulle vara påverkad i ansiktsmusklerna (typ lam) såväl som ha ett fult, stort ärr över huvudet..men det har jag inte som sagt-ser helt normal ut numera när luggen växt ut..
Mitt liv förändrandes drastiskt, mitt nystartade företag fick läggas ner, min framtid förändrades då jag inte hade kvar min styrka på det sätt som jag känner den och som jag famlar efter just nu..blev så påmind om att livet är skört och bräckligt och även om jag lovade mig själv i euforin efter op att leva här och nu så sitter rädslan och kontrollen i fortfarande-dvs att återgå till "vanliga livet" och hitta igen sig själv efter en sådan här "resa" är otroligt jobbigt. Känns som om jag ska kläckas ur ett nytt skal och bli mig själv fast ändå inte..det är så lätt att fastna i grubblerier, i "om", detta är förmodligen detta som slagit ner i mig just nu och därför så gör jag detta minnesinlägg..älta lite till och försöka gå vidare.. Att jag sov bort hela sommaren för återhämtningen var så brutal, kunde inte läsa, surfa,se på TV..tog någon månad att få tillbaka det..att köra bil dröjde ännu längre då jag blev fort trött och trögtänkt..Nu är allt det borta, jag behöver faktiskt inte lika mkt sömn som tidigare i mitt liv-är född trött och hungrig:-)men är numera mest hungrig:-)
Att bebisen i magen överlevde det hela är ju oxå en solskenshistoria i sig då jag mådde pyton efter op, fruktansvärd huvudvärk pga att skallen varit öppnad och luft kom i kontakt med hjärnan..fick morfin men kunde ej ges för mkt pga bebisen. Rädslan att Livia tagit skada och att genomgå en förlossning och krysta ut en bebis-ni som fött barn vet vadjag menar, skulle jag klara det?Jo, det gjorde jag med fantastisk stöttning av BM Kerstin på Ösd BB. Kände mig trygg hela resan.
Och så kom hon då,Livia som kom till oss som en liten budbärare av liv den 21/11 förra året. En liten glad tjej som ler mot oss alla och framförallt hjälper mig i min återhämtning för eg, vad som än händer så finns det fyra barn med mina gener som trampar runt på jordens yta..
Nu kallar Livia på mig..
1 kommentar:
Visst är det underligt hur det kommer tilbaka om igen, alla känslor och rädslor som man trott att man förhoppningsvis lagt bakom sig. Man har nog ett stort behova av att älta allt hemskt som har hänt, om och om igen, för att kunna gå vidare sedan och ha bearbetat de jobbiga minnena.
Skicka en kommentar