Upp&Ner, Ner &Upp..

Mitt humör, mina känslor pendlar som i en berg&dalbana..jag funderar fram och tillbaka på om jag ska sluta amma eller inte...

Att fortsätta amma är ju det bästa, smidigt, gosigt och det funkar så otroligt bra med Livia..att inte fortsätta handlar mer om mig..Jag har det superjobbigt med mig själv då jag varit "instängd" i denna kropp, med graviditet, med hjärnoperationen, med rehabilitering, barnfödsel och jag har ej fått chans att rehabilitera mig själv utan mediciner och hormoner..Jag får ångestattacker då och då, inte så starka men ändock..svårt att andas, paniken ligger på lur..Förstår själv att det är sommaren som måste ut, det som jag gömt därinne och tänkt lite klämkäckt att allt har ju gått bra, jag är här och nu och mår faktiskt fysiskt bra men mitt mentala mående är allt annat än gott..Är dock rädd för att sjunka in och börja bearbeta, för att öppna upp något som kräver hela mig vilket jag just nu ej kan med ett litet barn som behöver mig och min kropp för näring och överlevnad..därutav; amma eller inte amma?
I det långa perspektivet så är denna amning en kort historia men just nu och här så kräver det mycket av mig..Jag är låst och behöver frihet, frihet att få komma bort från familjen ett tag och landa i mig själv (fast å andra sidan så skulle jag förmodligen ej må bra av det heller då vi ej varit ifrån varandra en dag sedan maj förra året)..ja, ni hör ju, upp&ner,ner&upp..

Just nu tar jag en dag i taget (har gjort ett tag)och på något sätt så klarar jag en dag i taget..är tacksam över min militära träning där man mentalt överlevde både det och andra (långtråkighet, spänning och väntan)genom att dela upp dagen i minuter, timmar och matpauser..så rulllade dagarna och så rullar oxå mina just nu förbi..
Men, det sliter på mig och hemlige mannen..man som han är så är ju problemet löst, nu är allt bra och nu ska vi njuta av livet och låta oss få landa och vila i detta...kvinna som jag är så behöver jag älta, vända och vrida på det som hänt, gå igenom det om och om igen och hemlige mannen har lyssnat, tröstat och peppat men jag inser att han börjar lessna (inte för att han själv skulle erkänna det men hans liv har ju oxå varit mycket tufft och ansträngande som anhörig men som sagt; the show must go on)..

Ja, jag vet varken ut eller in, jag har plöjt böcker om ämnet, jag är utbildad inom att handleda andra genom kris & truama men nu står jag själv och stampar..kanske det behövs mer tid och det hela falnar lite mera?!

Nu kallar vardagen i form av mina barn så här på morgonkvisten..