Idag stod jag precis bakom min neurologläkare i lunchkön. Jag kunde inte hjälpa (ja,läkare borde få vara ledig när de äter)men jag var bara tvungen..ursäkta sade jag, kanske du inte minns mig men ville bara berätta att allt gick bra. Han tittade bara på mig och sade, jodå, dig minns jag och självklart har det gått bra-det förstår jag ju när du står här;-)Blev det inget med Österrike?Njae, man måste jobba oxå. Så vart vårt samtal slut. Cirkeln är sluten. Tänk, i februari när jag kom så grät jag bara när jag såg honom i matsalen då han stod för allt som hänt. Idag skojade jag med honom och susade sedan vidare till mina kollegor för lunch. Härlig känsla!
1 kommentar:
Visst känns det helt underbart att sakta men säkert kunna lita på läkarna, att se -visst dem har ju rätt! vi står ju här! :)
Tror att den metala biten tar väldigt lång tid på sig att läka efter en sådan smärre chock som vi fått, har nu gått 6 år sedan mitt besked. Igår var jag på MR igen och mådde pyton där i röret, men jag fixade det galant... jippi! Och faktiskt funderar jag inte på det.. om och när jag ska få besked från neurologen, du vet, om den är ok fortfarande. Jag bara låter det vara nu. Bra va! Massor med kramisar på dig kompis, fortsätt tänka mer på dig själv! Vi behöver det.. alla behöver det!
Skicka en kommentar