Afghanistan

En ung man har mist sitt liv.
Idag blev två soldater allvarligt skadade.
Nu är det skarpt, riktigt skarpt läge.
Jag har nära vänner som åker fram och tillbaka på diverse uppdrag och jag skickade ett sms eller två under lördagen så fort nyheten var släppt för att kolla om jag fick svar-dvs att de fanns i Sverige.Och det fick jag-vilken lättnad. Vi är många i Sverige som känner någon som har en anhörig som är där. Några på mitt jobb har vänt sig till mig för att prata, för att på något sätt få prata om sina farhågor men jag kan inte säga något då jag inte har säkerhetsläget klart för mig. Däremot vet jag att ingen agerar dumdristigt som är där. Patrulleringar måste göras och detta speciellt om det är oroligt-desto mer måste nationerna rulla för att visa att man finns och att man inte skräms. Att sitta inne på campen skulle sända helt fel budskap till bråkmakarna såväl som till övriga befolkningen som förlitar sig på ISAF-att de ska arbeta för säkerhet så att den vanlige/vanliga afgahnen kan skapa ett så normalt liv som möjligt. Vad berör det oss i Sverige?Jo, att vi är med i FN, att vi solidariskt och med vår utrikespolitik säger att vi inte överger ett land i kris. Dock är det misströstande att det brutala våldet eskalerar men samtidigt läste jag siffror som också visar att barn, flickor/pojkar får gå i skola, att bassjukvård finns att erhålla mm.Allt är inte becksvart men visst känns det motigt när våra soldater är i strid dag efter annan.

Många i väst använder narkotika som till största del finner sin råvara i Afghanistan=försörjning och den inkomst som ger mest.

Jag hoppas nu att vi inte förlorar fler kvinnor och män som ställer upp och försöker göra sin del för att göra Afghanistan mer tryggt för sina medborgare.