Läser och läser

för att förstå vad som egentligen hände mig, Just nu är det Johan Cullberg "Mitt psykiatriska liv" Memoar som ligger på mitt nattduksbord. Jag har även tidigare läst "Kris och utveckling" av samma författre och jag har lätt att ta till mig det som han skriver då det utgår från livet-dvs det liv som ger oss toppar och dalar. Jag är otroligt tacksam för min "kris" då den har visat mig sidor hos mig själv som jag förnekat men som jag nu står upp för. Jag har alltid varit envis och impulsiv, humör har jag oxå haft och aldrig kunnat sitta still..det har varit problematiskt ibland för mig själv men oxå för de omkring mig som ej hängt med i svängarna:-)Samtidigt har dessa sidor varit min absoluta tillgång men nu är de i kontrollerade former. Jag inser att jag varit uppstressad till max, haft en slags "tomhet" som jagat till att varje dag ska fyllas med aktivitet (säg det till den klump som numera gärna ligger i sängen så länge som möjligt och börjat leva efter minsta motståndets lag). Jag har funderat mycket på vad som är "omgivningens vilja" och hur jag uppfattat den-för ärligt, omgivningens krav är även de uppfunna av mig själv.
Jag har haft svårt att respektera min egen vilja (även om många som står utanför säger; men vad menar hon nu?)men nu har jag trevat mig fram i vår genom stora utmaningar på ett personligt plan som givit mig framgång.Jag tummar inte på mig själv, jag tar inte hand "om alla" och försöker göra alla nöjda. Denna sommar är annorlunda även om första dagen var vild panik för min del med alla fyra barn, med alla minnen hur jag tidigare "kollapsat" i mina försök att se till att alla förväntningar skulle uppfyllas, hur hemlige mannen inte skulle "belastas" och allt annat tok jag har haft för mig...istället belastade jag mig fysiskt och psykiskt och gjorde hela familjen orolig och ledsen..Nu tar vi alla dag för dag och just nu, en vecka in i "semestern" så lunkar vi på utan krav och det bästa är-det funkar. Förväntningarna är nedskruvade, det viktiga är inte vad vi GÖR utan att vi ÄR. Vilken underbar känsla:-)

Jag har insett att efter toppar kommer dalar och dessa dalar är de viktigaste för att utvecklas och komma vidare-iallafall för mig. Försvaret lärde mig dock att ta timme för timme och det har jag haft stor hjälp utav i kombination med min vetgirighet i att försöka förstå och känna.
Jag är en emotionell person med en otroligt rationell hjärna och där är krocken. Nu visar jag alla mina sidor inom min familj och jag vill att min familj ska kunna visa alla sidor hos oss så att inga känslor kasplas in och lägger ett moln ovanför deras huvud. Lätt att skriva-svårare att leva upp till:-)

Nu har jag och Amalia (min Jennifer) tränat ett pass rodd och ikväll blir det backträning-tror jag..Imorgon är det fredag och kanske,kanske det blir ett beautyspa hemma med ansiktsmasker och smink..Förra gången detta gjordes så såg mamman ut som hon sprungit rakt in i en vägg men kanske talangerna har utvecklats hos döttrarna:-)