Genombrott

har det blivit idag tack vare tid till långsam reflektion.
Ibland måste man stanna upp och "dagdrömma" lite, något som jag lärt mig av tvåan. Maken ringde och vi hade det bästa samtalet ever. Han har nu förstått även om det tagit lång tid och nu har han börjat ta tag i det liv som finns utanför plikterna.
Förut försvann han från det verkliga livet och det kunde reta mig till vansinne. Inte fysiskt-han har alltid varit vid min sida men hans tankar var aldrig där jag, vi fanns. Nu har han förstått och nu är han ivrig att börja leva livet levande och inte bara vara vid liv. Det är en stor skillnad och jag har alltid levt mitt liv levande och haft svårt med att bara finnas till i livet.
Den stund som vi har på jorden är kort så det gäller att göra det bästa och mesta av den. För mig innebär livet rörelse.
Jag har läst enorma mängder litteratur och berättelser om människor som haft depression och min slutsats är-så länge vi inte är sanna mot oss själva så är vägen förmodligen lång för att bli frisk-om man någonsin blir frisk.
Jag inser nu att jag brottats med förväntningarna (och de mönster som man är fostrad i) mot mig själv. Kroppen har slagit bakut och manat till tankar om vem är jag-vad vill jag.
Jag vet nu vem jag är-jag vet nu vad jag vill och jag har turen att ha en make som förstår och stöttar denna utveckling.
Om jag inte får vara den jag är så är jag ingenting.
Vårt liv kommer slingra sig fram på ett sätt som kanske ingen annan vill leva men det är vårt sätt att leva. Vi lever här och nu för det enda vi vet är att ingenting vet vi då allt kan vara annorlunda imorgon.

Idag känns det lätt att leva,lätt att vara.