Framåt

Jag har haft det riktigt jävla tufft sedan jag kom tillbaka till Wien. Jag insåg att nu fanns det inga hinder bara möjligheter men jag såg dem inte för jag var så slut..så trött på att vara en kropp för Livia,så trött på att inte få sova när jag ville gå lägga mig..så trött på ansvar att jag bara ville kräkas..Jag har dock haft fantastiskt stöd av vänner, familj och min mamma som i sin vardag försökte stötta så gott de kunde..det är jag evinnerligt tacksam för..men,trots all hjälp så kände jag mig ändå kvävd..denna känsla har jag burit på ett bra tag när mitt "eget"liv stannade upp förra sommaren då dokus låg på överlevnad,nära min bebis så att hon skulle få en chans att födas till denna värld,att finnas till för mina stora tjejer som haft många funderingar på hur framtiden skulle bli,en helt galen son som är hyperaktiv dagtid och innan jag fick dagmamma till honom så förstod jag inte hur jag skulle hänga ihop som människa..dessutom blev jag arg på hemlige mannen för han vägrade dra ner sargen och fråga människor runt oss om hjälp för detta skulle vi klara själv..detta skapade frustration för mig och jag var för trött för att själv söka hjälp och hitta lösningar..
Nu har jag tagit tag i min situation och skiter faktiskt i att han ej vill ha hjälp utifrån för jag behöver det desperat..jag kan ju aldrig vila från mitt jobb-dvs barnens behov 7 dagar i veckan,natt som dag. En klassisk kvinnofälla som han ej kan förstå då han lämnar hemmet och lever i en vardag med annat fokus än bajsblöjor och mattider..
Jag har aldrig trivts som hemmamamma då mina intressen alltid legat utanför mitt hem,dvs mitt jobb,vänner och aktiviter..inte sitta och kolla klockan för att tiden ska gå..Dessutom så förde hela den här cysthistorien med sig att jag vågade inte gå ut själv pga om jag skulle svimma igen..det har varit fruktansvärt att bli så hämmad i sitt liv pga rädsla..Nu har jag börjat utmana mig själv att ge mig ut..kortare sträckor,åka tunnelbana mm..Det finns massor att göra i denna underbara stad och den väntar på mig:-)

När jag kom hit igen så grät jag bara,kunde inte lyfta blicken,kändes som om jag satt instängd utan valmöjligheter..Nu, ca 2 veckor senare så har allt vänt till det bättre..Jag har bett om hjälp och fått det,min granne tar Livia 3 timmar om dagen som då blir återhämtning för mig..vi kommer gemensamt göra saker ihop,hon erbjuder sitt nätverk till mig så att jag ej ska känna mig ensam och sysslolös..fantastiskt!Hemlige mannens syster har erbjudit sig att vara Oma (farmor) till våra barn,dvs hitta på saker med mig och barnen och visa mig Österrike och stötta med att ta kontakt med de instanser som behövs..hemlige mannen drar sig för allt sådant här vilket retat mig till max men nu är även det ur världen.

Jag fick åka akut till kriscentret igen mina första dagar och då skrev de ut SSRI (serotonin höjande) till mig..jag tog det 4 dagar sedan gav jag upp..låg och kräktes och kunde ej vara upp förräns kl 15 på dagen..jag blev iallafall botad från min hypokondri för jag insåg att jag aldrig varit sjuk..detta kändes som en brutal maginfluensa med ångestattacker och yrsel..Min teori är att jag har inte en depression utan mer en "burnout" dvs jag är så slut,så slut efter detta tuffa år att jag helt tappade konceptet när jag kom tilllbaka till Wien.Dock,sjukvården har varit suberb här Wien..vi ringde på morgonen och på em fick jag tid. De har hållt kontakten med mig och det är bara att ringa om jag känner mig svag och behöver support.De tog oxå fram listor med svensktalande personal på det stora sjukhuset till mig-enorm trygghet.

Jag träffade oxå en psykoterapeut igår och hennes jobb blir att lotsa mig till att kunna befinna mig i nuet,dvs inte fly eller planera eller längta efter annat..detta mönster vill jag verkligen bryta och få bukt med den inre rastlöshet som alltid plågat mig..Konstruktivt har denna rastlöshet varit oxå men tokdumt för det mesta då jag pressat mig alltför långt på mina barns bekostnad..Min familj är det viktigaste jag har och jag vill finnas i nuet tillsammans med dem..

Nu vaknar Livia och det är dags att städa..