Stresstålig..

är intejag..gårdagen blev lite tuff då jag packade,fixade och trixade innan jag begav mig ensam med Livia till staden..Vi tog Ubahn till Stephansplatz där vi mötte upp med Syster T. Jag hade rekat på nätet efter typiskt turistiga saker och hittat bl a en buss som åkte runt sevärdheterna i staden,ca 1 h och 13 Euro skulle det kosta. Vi knatade iväg till en påstigningplats,det fiffiga var att man skulle kunna hoppa på/av så ofta man ville..men,inte på vår 1h tur ( i efterhand skulle jag fattat att de ej hade någon koll).Efter mkt om och men så hade jag fått kläm på hur jag skulle sära min barnvagn, lastat in den i lastutrymmet på bussen,klivit på med Livia..Syster T tog Livia så att jag skulle kunna lyssna på infon i hörlurarna om sevärdheterna då lilla damen älskar att käka sladd:-)Vi åkte i exakt 7 minuter när vi fick infon att turen var slut och vi skulle byta buss för den vi åkte med skulle gå en annan route..jippeih..vi kände oss ganska lurade med tanke på med strulet med barnvagn,förflyttningar etc och vi hade ju fått info att denna buss skulle gå den "röda "turen..förbannad var jag men vi hoppade av och gick och tröst åt italiensk glass istället..

For hem vid 16.30 och passerade Schnitzelhaus på vägen så var middagen fixad..På väg hem så fick jag ett telsamtal från E..hennes mormor mår ej bra så hon fick åka till henne för att hjälpa till och det innebär att jag är ensam denna vecka med Livia..fick avboka terapeuten..Livet är så här men det är tufft när jag levt för de 3h egentid som jag fick under några dagar..Nu får jag bita ihop tills nästa vecka när vi fått till en mer permanent lösning för Livia..
Jag erkänner att jag grät idag när veckan börjar med att vara ensam med båda barnen och ej har möjlighet till stöd under veckan..har inte orken och blir SÅ frustrerad..jag vill så mkt men kroppen säger verkligen NEJ.
Insåg att 3 veckor utan dagmamma för Gustaf kommer bli svårt för mig att lösa och Michael har bara få timmar kvar nu att kunna vara behjälplig hemma då han fick vara hemma så mkt i våras när jag krisade rejält pga ovissheten om cystan i hjärnan..

Men en livs levande ÄNGEL dök upp idag så nu har jag hjälp i 3 veckor (de veckor som dagmamman är ledig).Hon kommer flygandes från Sverige och blir sällskap och hjälper till med barnen.Namnet på denna ängel är Emma och hon bor i mitt hus i Svea:-)Jag är så tacksam för all hjälp jag får då jag är så skör just nu men jag har allt hopp om att när vi kliver in i förutsägbara rutiner i höst att jag kommer få landa och ladda energi igen..Jag inser att man inte hämtar igen de senaste åren i ett ögonblick..men,jag är stolt över att jag lyft blicken och lyckats återkomma tillbaka till livet och inte se allt som nattsvart med oro och ångest som jag gjorde för endast 3 veckor sedan...