Nerverna

ligger på utsidan. Har gjort upp strategier för allt som kan komma ur mötet imorgon med min "neurokirurg" dvs omfall om han säger si,om han säger så..Jag är beredd på allt som jag inte var för ett år sedan när jag bara "svimmat av lågt blodsocker och graviditet" i lunchkön-inte av en cysta som växte i min hjärna och som pumpat upp mina ventriklar..

Av tacksamhet att cystan punkterades, av tacksamhet av att födas på nytt lixom att föda ett nytt liv-vår Livia så har jag nog aldrig varit så arg,så handfallen av känslorna runt omkring det hela. Varför jag?Superkul att de medicinskt botade mig (eller inte,då cystan är lika stor idag)tack för att jag går här och oroar mig från och till..tack för att jag blivit en fullblodad hypokondriker som tappat min förmåga av full fart framåt då jag nu inte vill vara ensam (jag som alltid helgat ensamheten)..jag hoppas och tror att jag om ca 30 år skrattar åt den lilla incident som vände mitt liv åt ett helt annat håll än förväntat.
Jag är tacksam över att jag lever,mår bra och lever i ett land där man kan åtgärda cystor men är inte mer mänsklig att jag helst hade velat tro "att jag var odödlig"ett bra tag till framöver..men, jag har oxå tagit beslut i mitt liv pga cystan som jag tror är till godo för oss alla även om det känns mest som ett kaos just nu..så jag tackar mitt öde på samma gång som jag bannar det;-)

Livia är förstås i ett utvecklingssprång,gnäller och gnölar från det att hon vaknar, sover typ 2*45 min max per dag (efter att ha legat och sparkat mig på natten) så att säga att vår symbios är kärleksfull och utan "flaws" är att ta i..men, det går över,för oss båda-det är jag helt säker på..

Imorgon är det dags-tänk goda tankar är ni snälla, för mig och min familj.