Ont i huvudet

..har jag idag..kanske för det är varmt,kanske för att jag endast blev väckt 2 ggr i natt=mer sömn än på länge,kanske för att jag har en minor förkylning i kroppen..men,en panodil och 1 liter vatten har "botat" mig dvs helt normalt. Är helt slut,kroppen har förmodligen gått från högintensivt läge till urvriden trasa..försöker ta det lugnt och låta det vara ok att bara vara..

Sjukdomsinsikt

Så kom vi tillbaka till Umeå..efter att ha kört på en grävling (redan död förvisso men oj,vad den slog i bilen).Kändes otroligt märkligt att vara där igen, mådde lite illa av nervositet pga de minnen då jag fick vara med om mitt livs så här långt mest skrämmande händelse-en op i hjärnan..

Men,men-kändes tryggt att träffa läkarenoch det började som en klassiker;inga MR-bilder hade kommit honom tillhanda..men,efter ett samtal till röntgen i Ösd så var bilderna i hans dator.
Han skrockade belåtet att det såg bra ut-dvs cystan är identisk med förra sommaren..Que?

Och då kom förklaringen-Corpus Pineale Cysta kan man INTE ta bort,dvs man kan bara punktera,klippa sönder cystan men den återbildas hela tiden då vätskan kommer ur cellväggen.
Tänk om jag det vetat från början (eller inte). Jag måste lära mig leva med att min cysta är STOR men att lyssna till kroppen,dvs den komplikation som kan uppstå är "vattenskalle" dvs att akvedukten täpps till sakta men säkert. Boten är återkommande operationer alt. att man opererar in en shunt som leder om vätskan i skallen men detta görs bara om symptom uppkommer. Han berättade att en cysta är "intelligent" dvs som om man bryter benet så blir benet starkare där de läkt ihop..med en cysta så blir cellväggen segare att punktera så denna metod ska endast göras när patienten är påverkad av cystan.Han sade oxå att om han stod i min situation så skulle han ej själv välja op utan låta cystan vara tills vidare.

Han berättade oxå att han följer 12 patienter för tillfället med corpus pineale cysta,alla unga kvinnor men han har bara opererat 2 av oss,mig och en annan patient som hade tuff huvudvärk. De övriga går på kontroller,fast mer av psykologiska skäl (skrämmande att ha en cysta som kan växa i huvudet) än av fysiologiska.Han sa att kontroller ej behövs göras förräns jag får ev.symptom för cystan har inget utrymme att växa där den sitter..dvs börjar den växa så kommer det att kännas.Och det blir aldrig akut utan man kommer ha tid att planera åtgärder.

Fortsatt blir att jag får med mig ett brev på engelska till Wien om vad som gjorts och alla MR-bilder om ifall att något händer..men,som sagt, nu är det igen 50/50 dvs den kan helt avstanna att växa alt sakta,sakta växa under år..

Samtidigt som jag är otroligt glad att nu är det "bara" att börja leva som vanligt så känns det lite så där att ha "hotet" kvar i hjärnan men,ok, nu får tiden ha sin gång och jag MÅR JU BRA:-)

Ett stort tack till S som rattade bilen i 8h och skrattade och grät med mig..lilla Livia som inte sade ett pip på hela resan..

Nu önskar jag SÖMN..två nätter i rad helt upphackade är tufft..

Nu är nästa steg att ta det lugnt i helgen och sedan flyga söderut på måndag.

Nerverna

ligger på utsidan. Har gjort upp strategier för allt som kan komma ur mötet imorgon med min "neurokirurg" dvs omfall om han säger si,om han säger så..Jag är beredd på allt som jag inte var för ett år sedan när jag bara "svimmat av lågt blodsocker och graviditet" i lunchkön-inte av en cysta som växte i min hjärna och som pumpat upp mina ventriklar..

Av tacksamhet att cystan punkterades, av tacksamhet av att födas på nytt lixom att föda ett nytt liv-vår Livia så har jag nog aldrig varit så arg,så handfallen av känslorna runt omkring det hela. Varför jag?Superkul att de medicinskt botade mig (eller inte,då cystan är lika stor idag)tack för att jag går här och oroar mig från och till..tack för att jag blivit en fullblodad hypokondriker som tappat min förmåga av full fart framåt då jag nu inte vill vara ensam (jag som alltid helgat ensamheten)..jag hoppas och tror att jag om ca 30 år skrattar åt den lilla incident som vände mitt liv åt ett helt annat håll än förväntat.
Jag är tacksam över att jag lever,mår bra och lever i ett land där man kan åtgärda cystor men är inte mer mänsklig att jag helst hade velat tro "att jag var odödlig"ett bra tag till framöver..men, jag har oxå tagit beslut i mitt liv pga cystan som jag tror är till godo för oss alla även om det känns mest som ett kaos just nu..så jag tackar mitt öde på samma gång som jag bannar det;-)

Livia är förstås i ett utvecklingssprång,gnäller och gnölar från det att hon vaknar, sover typ 2*45 min max per dag (efter att ha legat och sparkat mig på natten) så att säga att vår symbios är kärleksfull och utan "flaws" är att ta i..men, det går över,för oss båda-det är jag helt säker på..

Imorgon är det dags-tänk goda tankar är ni snälla, för mig och min familj.

Ro

..har jag fått nu för några dagar..
Mamma&moster hjälpte mig att tömma huset och jag önskar E lycka till och hoppas du kommer trivas:-)

Det har varit outhärdligt svårt att avsluta "livet som jag levt" i norr..och allt rämnade..när världen rämnade fören stund så fick jag en fristad hos G&G-tack kära ni, med mat,värme och omsorg så blev det lättare att andas.

E (min vän&hyresgäst ställde upp på ett fantastsiskt sätt tillsammans med sin familj) för att jag skulle få sova ut en natt, de gick promenader med L och E sov hemma hos mig så jag slapp vara ensam..

Mammasom satte sig i bilen och körde 105 mil (avskyr verkligen att köra bil så jag förstår vilken insats du gjorde)och tog över ansvaret i några dagar och röjde ut huset och lastade sin lilla bil full med mina saker och min nya framtid.

När mamma åkt-så kom kära S och hämtade mig och nu bor jag&Livia hos henne och hennes familj-KÄRLEK!!Jag har fått ett eget utrymme (husvagn)och de finns runt hörnet med mat och samvaro-skönt att få ta del av deras familj med barn och vardagsliv-gör att jag längtar efter mitt:-)

På torsdag så susar vi då norrut och för att få ett svar på min fysiska existens..känslan säger att det blir förmodligen ingen op,jag har ju ingen huvudvärk (mer än spännings när det blir för mkt). har låg stress tolerans men det beror förmodligen på att det varit så många tuffa händelser på kort tid-igen..

Efter Umeå så styr jag kosan söderut till Skåneland och där sammanstrålar jag med barnen,de större när de slutat skolan..sedan blir jag Österrikebo för ett tag för ännu finns det jokrar i leken för hur vår framtid kan bli..

Jag mår bättre,fortfarande trött och sliten (för Trolla vaknar många gånger under natten..suck..)

Djupt nere..

..har/är jag.
Utan sömn pga omställning för min bebis,ljuset här uppe,allt som måste göras så föll jag-hårt!
Har fått fantastiskt stöd av vänner,de är hos mig så att jag inte behöver vara ensam.
Min mamma och moster är på väg från Skåne för att hjälpa till med Livia och tömma huset..

Jag orkar just nu INGENTING!

Umeå blir nästa vecka...

Sömn ger trötthet?

Ytterligare en natt som Trolla sova från ca 20.30-05.30. Men,istället för att bli piggare så blir jag tröttare..idag är jag i ännu mer Zoombie stadie än förut..
Börjar känna av resfeber då det blir hektiska veckor hemma...många avslut ska göras och många nya kliv in i framtiden kommer det att bli. Både spännande,tufft,jobbigt och roligt.

Längtar förstås efter mina stora tjejer och kommer ej bli helt förvånad om de är hos mig redan dagen efter jag kommit hem:-)

Denna helg kommer att innebära packning och stort 2-års kalas för alla internationella 2-åringar i en stor lekpark. Det ska bli riktigt roligt det oxå..

Innan jag glömmer...

jag sov:-)Hoppade i säng vid 21,somnade säkert strax därefter och vaknade upp 06:-)
Lilltrolla vaknade 07..helt groggy har jag varit idag...hoppas det fortsätter..

Dårhus

bor vi i..efter två sömnlösa nätter,galen,skrikande son dagtid så lade sig lugnet hos oss igår..trodde vi..kl 22.15 satte det igång nere hos grannen under oss,de nyinflyttade..de har en 8-årig dotter och hon kan skrika,mer åt att yla..jag trodde inte det var sant..det bara skar i huvudet och jag började nästan grina för jag inser ju-jag måste få sova..en timme senare slutade det och inget av våra barn vaknade..vårt hus är så jäkla lyhört och jag tycker intensivt synd om grannarna som måste lyssna till vår son mellan 07-19..men,han sover på natten iallafall..

Livia sov hela natten men jag vaknade av att jag hade så ont i ett ben (kan få det då och då)..typiskt..men, några timmars sömn skramlade jag ihop. Idag har jag gått som en zombie med tryckande huvudvärk och tänkt fula tankar..blir inte snäll när jag inte får sova..
Gustaf kom just hem från dagmamman-skrikandes...suck..så snurrar det hos oss just nu..

Filosof M

Det var länge sedan jag filosoferade då mitt fokus har legat på att "andas in,andas ut" men idag så känner jag mig så STARK för att saker och ting börjar utkristallisera sig för mig.
Jag är ruskigt trött idag med men inte pga Livia,hon blev förpassad till köket och jag behövde bara hämta henne en gång under natten och sedan sov hon till 07.Inser att det kanske är jag som är problemet dvs har svårt att släppa taget om henne. Livia är mig mkt speciell (alla mina barn är förstås speciella på sina egna vis)men Livia räddade mig och jag kämpade för henne när hon låg i min mage. Jag har aldrig haft så stort tålamod med de andra barnen som jag haft med henne,kanske pga bandet oss emellan.Men,barn växer upp och tanken med föräldraskap är att sakta korta navelsträngen genom barnets uppväxt så nu tror jag bestämt att hon får sova i eget rum:-)

Jag har insett att för mig är det mesta 100% eller inte alls..alltså har jag betraktat mig själv som en icke-förebild för moderskapet och alltid påbörjat min presentation för människor jag inte känner, ja,jag må ha 4 barn (det är mååånngggaa) men moderskapet (min bild;bullmamma,leva genom barnen,curla,alltid finnas där) är inget för mig...ha,ha..jag skrattar numera åt mig själv..Jag har alltid haft svårt för små barn,förmodligen för att jag är för allvarlig och ska man leka så ska man ju kunna fantisera (ja,detta kan jag men inte om tomtar och troll)men det roliga är;små barn har inte svårt för mig. Jag gillar ej heller hundar (trodde jag)men barn (helst små barn) och hundar de tyr sig till mig..så kanske min spegling av mig själv inte är sann (den jag TROTT mig vara)utan; jag är moderskapet (i en mildare form) och hundar är fina:-)
Flum,flum-detta är skrivet för mig själv att fundera på..

Ångest,min ångest var ej relaterad till cystan. Den låg på ett djupare plan och där jag fick djupdyka efter att vissa händelser tagit plats och gå tillbaka i tiden och se vad det var som tidigare utlöst densamma. Vad förvånad jag blev när ångesten försvann-dvs jag hade funnit på vad själen behövde/behöver.Jag har aldrig haft förmånen att bara "vara" utan jag har rusat på med elden i röven..självförvållat men nu har jag investerat i mig själv denna vår och jag har förändrats i mycket. Detta är TACK vare cystan..för när man inser att man är DÖDLIG så inser man oxå vad som är viktigt i livet och framförallt:döda JANTE och slösa inte tid på sådant som DU ej vill göra bara för att ALLA ANDRA..ja,ni vet.Jag har inga MÅSTEN längre,jag har fått djupa vänskapsrelationer där man nått kärnan istället för att krafsa runt på ytan och jag vårdar dem ömt. Jag är definitivt inget offer för min situation (även om jag var ruskigt nära i sömbristens tecken)utan jag styr mitt eget levnadsöde(och med detta behöver jag förstås hjälp, tex om ny op behövs,eller om jag blir sjuk på annat vis,betala räkningar mm).Genom att veta att jag själv har förmånen att göra mitt liv här och nu så känner jag mig otroligt STARK. Det kommer alltid finnas omständigheter som sätter krokben men det innebär oftast oxå nya möjligheter...

Och Helena, du ger mig kraft. DU är en AMAZON som kämpar med ditt öde och inte emot det. Jag har ryckt upp mig flera gånger efter att ha läst vad du får/fått gå igenom..och det är ju det som är det fantastiska, att dela med sig skänker styrka och kraft.

Viktigt är oxå att tänka positivt och här Anna,oxå mamma och hjärnpatient, en stor förebild för mig som via sina email peppat och delat med sig.
För i de svåraste stunderna, vad hjälper det att gräva ner sig?Då är det väl ändå bättre att få leva eller tom dö med positiva tankar...Jag har haft stor hjälp av positiva affirmationer..

Nu,realitycheck;

MR 15 maj
Umeå 28 maj

Livia är vaken:-)

Retur?

Hur trött kan man bli?Vet inte hur många inlägg som detta "gnäll-vad -jag är -trött-längtar -efter -att-få-sova 8h-i-rad".Nytt rekord i natt,mellan 21.30-06 var jag vaken 7ggr och med en tjej som tuggade på mitt bröst..kan säga att med de små sylvassa tänder hon har så gör det ONT..När det blev dagsljus i rummet så åkte hon ut som en raket och hemlige mannen fick roa henne mellan 06-07.40 då jag var tvungen att gå upp..GÄSSPPPPP..
Mitt mantra är-njut,din sista bebis,njut,din sista bebis..lättare sagt än gjort när man bara vill gråta för man är så trött...Och ja,tanken har föresvävat mig-lämna tillbaka..hade ju skrivit en önskelista på ett barn som sover hela natten:-)men,hemlige mannens och mina gener har givit oss pigga/rörliga barn som har aptit på livet.

Det större barnet hade vi en upplevelse med igår..Vi uppbådade lite kraft och tänkte vi skulle inviga de små barnen i kulturens värld. Kolla internet och hittade "Kindermuseum"med en "utställning" för 0-6 år kallat OCEAN. Vi missade 10.00 förevisningen mentänkte att 11.30 blir ju bra. Åkte in en timme tidigare och strosade runt men redan där hade vi Gustafs första utbrott dvs han ville mer än gärna klättra på de fina kulturskatterna och helst av allt springa ifrån oss. När vi tröttnat på hans utbrytarförsök och försökte få han att sitta i vagnen igen så startade "Aria ala Gustaf"-suck..Iallafall,till museum..löste våra biljetter,mutade Gustaf med en glass,stressdrack vårt kaffe och gick sedan in och tog av skorna. Redan där började Gustaf ta för sig, dvs knuffa undan de andra barnen för att få första plats vid ett litet akvarium som de hade utanför dörren.

Så blev vi insläppta. Tanken var att sitta och lyssna i ca 2 minuter men efter 5 sekunder fick hemlige mannen släppa Gustaf som var som en elektrisk ål..sonen for iväg, snodde de leksaker som personalen pedagogiskt uppvisade för besökarna..de skrattade lite lätt (not-tyckte förmodligen vårt kärleksbarn var en "pain-in-the -ass" och vad rätt de hade). Gustaf var som en tornado i anläggningen..bla var där en uppgång som tog en upp till ett skepp,Gustaf sprang upp och ner för denna gång i ca 10 min..varje gång missade han att det var 4 trappsteg i slutet och sista gången missade jag honom så han tog ett kliv ut, svanhopp,rakt ut i luften men hade turen på sin sida och landade utan mesyrer..Nästa steg var att greppa en plastslang,gå fram till en intet anande pappa och drog denna i huvudet på honom..hemlige mannen som låg steget bakom hann ej med men blev ytterst generad över vår burdusa son..äventyret skulle pågå i ca 60 min, familjen K tackade för sig efter 25 min (och jag kan tänka hur tacksamma de andra familjerna var att vår son försvann FÖR inget annat barn betedde sig som honom därinne): Gustaf är totalt orädd,fysiskt stark och har järnvilja...När vi kom hem var föräldrarna helt kaputt men inte sonen..

Vi bestämde oxå att hemlige mannen och galne G stannar i Wien för jag är så SLUT och behöver vila och har massor att ta itu med hemma i Sverige...så just nu ser det ut som att det blir 7 veckor som familjen är delad...
Idag ska hemlige mannen försöka ta sig hem lite tidigare för nu sliter jag ont-IGEN..men det är bara att bita ihop!!

Sköna Maj välkommen

Jag är fortfarande väldigt trött,nätterna är en parodi på sömn.Dagtid har vi inga rutiner heller då Livia somnar när hon känner för det. Hon sover väldigt ryckigt,småsnuttar,drömmer förmodligen,sparkar och far runt.Dock-hon äter bra,dvs gröt och mat men vägrar ersättning så hemlige mannen kan ej avlasta..nu står mitt hopp till den svenska vällingen annars vete sjutton vad jag ska ta mig till..Jag vill nu sluta amma för snart har 6 månader gått och jag har kämpat på länge nu under de tuffa omständigheter som vi haft.

Planen var idag att följa med på lång hike upp i skogarna runt Wien(med internationella babyklubben) men Livia vaknade med lätt feber och att då vara ute på promenad/utflykt i 8 h var bara att avboka.

Annars har veckan som varit rullat förbi-har varit en del med grannen E med dotter L och vi trivs riktigt bra ihop. Som en slump så är E dagisfröken och erbjöd sig att ta de små om vi behöver en andningspaus då och då-otroligt snällt. Har oxå fått koll på den österikiska modellen för föräldraledighet och jag förstår varför det föds minst barn i Europa här. Att gå från en lön till fantastiska ca 4500:- månaden är inte lätt och det blir förstås en fälla.Man kan få mer bidrag beroende på hushållets inkomst och att man bor i hyresvåning-annars är det tufft.

Lägg oxå till att de finns få dagisplatser för barn under 3 år (de flesta sparar och gnetar innan barnet kommer)och är hemma till barnen är ca 2,5-3 år. Många har bara ett barn.

Nu är det bara lite mer än en vecka innan jag åker hem,programmet är fullt med viktiga möten och vänner och jag hoppas få en del svar (som jag skrivit om tidigare) för nu börjar det komma fram en del möjligheter för vår familj att fundera och besluta om.Hemlige mannen och galne G kommer att komma efter till Sverige men först har jag 3 veckor "för mig själv"..dvs endast Livia 24/7 och mina stortjejer.