Snor, host och huvudvärk.

Dagen är till för att ta sig igenom-jag är däckad så ock hemlige mannen. Men, det går ju som tur väl över...
Måste skriva ner lite av den chatt som jag hade min stora dotter igår. Jag frågade henne; hur mår du?
Hon svarade; vadå?Jag är frisk..
Jag; men hur mår du nu när jag varit borta så länge?
Hon; men mamma, oroa dig inte, det går bra för jag vet ju att du snart är hemma och det blir det ändå roligare att träffa er alla.
Jag; du vet väl om jag älskar dig.
Hon; ja det vet jag och var inte orolig.

Älskade unge.

Mellandottern har oxå numera chatt men är svårare att få tag på..Deras liv rullar på med skola, slalom och vänner. Känns bra!

Utslagen

av en grym superförkylning..barnens baksilusker är en barnlek mot det som drabbat mig nu..hemlige mannen är "påverkad" av den men jag är som i ett vakum..mår rixdåligt och det är lite av en utmaning att vara ensam med de två små medans hemlige mannen måste jobba..men, det är bara att bita ihop och vara tacksam att helgen är i antågande..lär bli liggläge..

Annars "roar"jag mig med att kolla upp vad som gäller vid ev. uppsägning. Ekonomin är krass på jobbet och det står att läsa i tidningen att personal kommer bli varslad och då inser jag att min tjänst hänger löst..lika bra att vara förberedd och, det håller mig sysselsatt:-)

Håll tummarna att förkylningen inte är influensa, att lilla Livia slipper den och att den lämnar min kropp senast nästa vecka..

Halsont

Så-då är jag och hemlige mannen förkylda..Vaknade upp med täppt näsa och sjujäkla ont i halsen.Tydligen så grasserar influensan här i Österrike, det är många skolor där det inte ens finns 1/3 av eleverna i resp klass..vi vaccinerade oss emot influensan i Sverige så jag hoppas detta bara är förkylning..Än så länge så visar inte Gustaf några tecken.

Idag mår jag bättre inombords, hjälpte mycket att få stjälpa ut det "onda" i bloggen.

Dagen kommer ägnas åt roliga saker(ironi)såsom att dammsuga och städa toalett/badrum och snart är det helg-igen:-)

Brustna drömmar

Igår var en riktigt dålig dag ur mitt perspektiv-grät och var otroligt djupt i mitt ego, allt handlade bara om mig..Jag tänkte inte ett dugg på min man tex, som kom till Sverige efter att ha bilat från Österrike på fredagen,hade helgen på sig att närma sig sonen då jag började jobba på måndagen (som jag längtat efter så länge) och vi skulle nu bonda som familj, vi hade 4 fina månader framför oss..men, av det blev det intet..På onsdagen fick jag ringa honom och säga; du, bli inte rädd nu men jag svimmade på stan och är nu inlagd..Vi trodde nog båda att jag kollapsat pga av att jag startat lite för hårt på jobbet de första dagarna och att min energi inte räckte för en grav och att jag varit ensam så länge med sonen (som ej sov på nätterna), med sjukdomar och annat..men, dagen efter fick jag ringa igen-du, bli inte rädd nu men de har hittat en "cysta" imin hjärna och jag måste opereras..Där stod han, ensam i främmande land med en liten son, sitt första barn utan mkt erfarenhet och en fru med en cysta i hjärnan..han vägrade dock bryta ihop och lade upp en plan, minut för minut, fakta,fakta,fakta..Min bästa vän S, min "syster", släppte allt, sitt jobb och familj för att stötta oss båda, mig med besök på sjukhuset, med att leta information om hjärnan med att finnas till för hemlige mannen. Följde med oss till Umeå och var sällskap, tolk, barnvakt och positiv för oss båda..Åkte hem under helgen som op blev uppskjuten för att återvända så att hon fanns hos oss när det var dags för op.Obetalbart av henne och hennes man och barn som så osjälviskt släppte henne till oss när vi så väl behövde henne...gör mig tårögd än idag..Hemlige mannen fick bli familjefader på riktigt då han fick sköta allt då jag kört huvudet i betong-dvs jag sov,sov,sov och sov..och han skötte barnen, alla tre.Mina fina flickorsom landade i en rädsla somde ej vågade prata om förräns jag återhämtat mig ordentligt, att deras sommarlov blev; snälla, var tysta-jag måste få sova..inte lätt när man är 8 och 11 år och buset finns i benen. men, de lärde sig ändå en läxa om livet-ibland knackar de stora svårigheterna på dörren och saker och ting blir inte som man tänkt sig men man klarar det ändå.

Jag tror att det som gör mest ont är tanken på de förhoppningar jag hade, de drömmar jag vävt, föll platt..men, idag tänker jag; hörrudu-drömmar kan vävas nya, du kan fortfarande gå framåt och hitta motiv och lust till livet igen..Kanske någon undrar, men du har ju dina barn?Ja, men de fyller inte mitt ego-hål, det hål i mig som är jag och som är separerat från dem. Jag behöver mål och uppgifter för att må bra, jag behöver jonglera med svårigheter, med utmaningar för att må bra..inte endast sjunga Imse Vimse Spindel, byta blöjor och sköta mina barn;-)Så är jag och det står jag för-vi är alla olika och mina barn får skriva sina egna öden och sina drömmar får de väva själva..Jag kan ge dem en grund av gränslös kärlek, kanske inte så som de önskar men på det sätt som jag förmår..Livet är en enda stor prövning och i detta ska vi finna vår egen väg..så svårt..Jag behöver alla bitar för att må bra, arbete, barn, träning, kärlek från min man och någonstans lite egentid, rent EGO-tid bara för mig, utan avbrott och barnskrik:-)

Idag ska jag undvika att reflektera för mkt och ägna mig åt positiva tankar och påbörja min tyskakurs som ligger på bordet framför mig.Ett träningspass hoppas jag oxå på-gjorde ett fysiskt hårt igår och genast mådde jag bättre..

Nu säger jag hej från ett snöigt Wien. snön verkligen vräker ner idag!!

Har du mött henne?

Berätta för henne att jag finns i Wien och väntar:-)

Hur var det eg? Återblick till juni-2008.

21 maj svimmade jag på stan..ambulans till sjukhus, ingen diagnos förrän dagen efter då jag ej kom upp på benen-var yr..MRT gjordes-cysta hittades som störde vätskeflödet i hjärnan-op var tvungen att göras hyfsat snabbt pga min grav och akvedukten, kanalen, som pressades undan (2mm bred).

Så här blev det efter ca 2,5 vecka väntan i Ösd..halvliggandes i en säng på NIVA Umeå efter op med en dräneringstub rakt in i hjärnan som de drog ut utan bedöving en dag senare och sydde ett stygn, oxå det utan bedövning..24h låg jag uppkopplad, med nålar för IV i fötter,armar och händer..sedan flyttad till vårdavd och på torsdagen, 3 dagar senare flögs jag till Östersunds sjukhus där jag skrevs ut på måndagen..7 dagar efter op var jag hemma-helt fantastiskt när jag tänker på det..

Innan op-så mkt rädsla, så mkt ångest att mitt liv skulle ta slut nu och här och inget lugnande fick jag då jag var gravid..dessutom uppskjuten op då planerat vad fredagen den 13:e som blev måndag den 16/6 ..i 2,5 vecka hade vi levt i vår mardröm, från fullt frisk utan symptom till en op i hjärnan, allt via slumpen dvs förmodad svimningsanfall pga grav i v.12....mentalt hängde jag ej med och fattar nog inte fortfarande vad som hände..min rädsla att mina barn skulle mista mig, sin mamma...




Det här skar de upp, ett borrhål fick jag som de satte igen med ben och idag kan man endast känna att det ej är slätt i pannan. Jag hade "tur" dvs de kunde nå cystan som satt i bakre skallgropen och punktera den.Visste innan op att de kunde misslyckas med denna metod och vaknade upp, livrädd att behöva göra stora "öppningen av skallbenet" men det behövdes inte-jus då. Vet ju nu att cystan är kvar, mindre än när jag åkte upp till Umeå i somras då den var 19,2 mm och nu idag är den 11mm. I juni får jag veta om den växer eller har stannat av..

Av stygnen syns inget då de lade dem högt upp i hårfästet.
Har märkt att de som ej träffat mig efter op förväntat sig att jag på något sätt skulle bära minnena synliga..men de sitter på insidan..Har mött allt från att vänner trott att jag skulle vara påverkad i ansiktsmusklerna (typ lam) såväl som ha ett fult, stort ärr över huvudet..men det har jag inte som sagt-ser helt normal ut numera när luggen växt ut..

Mitt liv förändrandes drastiskt, mitt nystartade företag fick läggas ner, min framtid förändrades då jag inte hade kvar min styrka på det sätt som jag känner den och som jag famlar efter just nu..blev så påmind om att livet är skört och bräckligt och även om jag lovade mig själv i euforin efter op att leva här och nu så sitter rädslan och kontrollen i fortfarande-dvs att återgå till "vanliga livet" och hitta igen sig själv efter en sådan här "resa" är otroligt jobbigt. Känns som om jag ska kläckas ur ett nytt skal och bli mig själv fast ändå inte..det är så lätt att fastna i grubblerier, i "om", detta är förmodligen detta som slagit ner i mig just nu och därför så gör jag detta minnesinlägg..älta lite till och försöka gå vidare.. Att jag sov bort hela sommaren för återhämtningen var så brutal, kunde inte läsa, surfa,se på TV..tog någon månad att få tillbaka det..att köra bil dröjde ännu längre då jag blev fort trött och trögtänkt..Nu är allt det borta, jag behöver faktiskt inte lika mkt sömn som tidigare i mitt liv-är född trött och hungrig:-)men är numera mest hungrig:-)

Att bebisen i magen överlevde det hela är ju oxå en solskenshistoria i sig då jag mådde pyton efter op, fruktansvärd huvudvärk pga att skallen varit öppnad och luft kom i kontakt med hjärnan..fick morfin men kunde ej ges för mkt pga bebisen. Rädslan att Livia tagit skada och att genomgå en förlossning och krysta ut en bebis-ni som fött barn vet vadjag menar, skulle jag klara det?Jo, det gjorde jag med fantastisk stöttning av BM Kerstin på Ösd BB. Kände mig trygg hela resan.

Och så kom hon då,Livia som kom till oss som en liten budbärare av liv den 21/11 förra året. En liten glad tjej som ler mot oss alla och framförallt hjälper mig i min återhämtning för eg, vad som än händer så finns det fyra barn med mina gener som trampar runt på jordens yta..

Nu kallar Livia på mig..

Upp&Ner, Ner &Upp..

Mitt humör, mina känslor pendlar som i en berg&dalbana..jag funderar fram och tillbaka på om jag ska sluta amma eller inte...

Att fortsätta amma är ju det bästa, smidigt, gosigt och det funkar så otroligt bra med Livia..att inte fortsätta handlar mer om mig..Jag har det superjobbigt med mig själv då jag varit "instängd" i denna kropp, med graviditet, med hjärnoperationen, med rehabilitering, barnfödsel och jag har ej fått chans att rehabilitera mig själv utan mediciner och hormoner..Jag får ångestattacker då och då, inte så starka men ändock..svårt att andas, paniken ligger på lur..Förstår själv att det är sommaren som måste ut, det som jag gömt därinne och tänkt lite klämkäckt att allt har ju gått bra, jag är här och nu och mår faktiskt fysiskt bra men mitt mentala mående är allt annat än gott..Är dock rädd för att sjunka in och börja bearbeta, för att öppna upp något som kräver hela mig vilket jag just nu ej kan med ett litet barn som behöver mig och min kropp för näring och överlevnad..därutav; amma eller inte amma?
I det långa perspektivet så är denna amning en kort historia men just nu och här så kräver det mycket av mig..Jag är låst och behöver frihet, frihet att få komma bort från familjen ett tag och landa i mig själv (fast å andra sidan så skulle jag förmodligen ej må bra av det heller då vi ej varit ifrån varandra en dag sedan maj förra året)..ja, ni hör ju, upp&ner,ner&upp..

Just nu tar jag en dag i taget (har gjort ett tag)och på något sätt så klarar jag en dag i taget..är tacksam över min militära träning där man mentalt överlevde både det och andra (långtråkighet, spänning och väntan)genom att dela upp dagen i minuter, timmar och matpauser..så rulllade dagarna och så rullar oxå mina just nu förbi..
Men, det sliter på mig och hemlige mannen..man som han är så är ju problemet löst, nu är allt bra och nu ska vi njuta av livet och låta oss få landa och vila i detta...kvinna som jag är så behöver jag älta, vända och vrida på det som hänt, gå igenom det om och om igen och hemlige mannen har lyssnat, tröstat och peppat men jag inser att han börjar lessna (inte för att han själv skulle erkänna det men hans liv har ju oxå varit mycket tufft och ansträngande som anhörig men som sagt; the show must go on)..

Ja, jag vet varken ut eller in, jag har plöjt böcker om ämnet, jag är utbildad inom att handleda andra genom kris & truama men nu står jag själv och stampar..kanske det behövs mer tid och det hela falnar lite mera?!

Nu kallar vardagen i form av mina barn så här på morgonkvisten..

Om barn som inte ville sova..

..suck..varför slutar alla aktiveteter med att barnen helt slås ut av störda rutiner?
Vi for in till city imorse och äntligen kan jag lägga undan mina vinterskor som jag tog med mig från Jämtland..I dag var det strålande solsken och vi kunde sitta på vår balkong i bara tröjororna och njuta av värmen..i januari-det ni:-)

Nåja, skor hittade vi, ett McDonalds besök gjorde vi och sedan till "fina affären" för chips och öl..ngt fattigare så var det dags att ta hos hem..Vi tänkte gå hem men då drog det igång-Gustaf ville ur sin vagn, Livia vägrade somna utan ville tutta..tror att hon idag har en "öka produktionen" dvs typ efter 30 min var det dags igen..typiskt när vi äntligen kom ut från lägenheten på lite äventyr..Eftersom Gustaf var helt galen så avbröt vi promendsförsöket hem och tog tunnelbanan..150 m från lägenheten så gav Livia upp och somnade..väl hemma så försökte vi få Gustaf att sova men det slutade i skrikopera och förtvivlade föräldrar..efter blöjbyte,välling mm så somnade han 45 min och vaknade sedan upp igen tvärilsk..och Livia sov även hon endast 30 min-sedan vaknade hon upp och skrek-ytterst ovanligt. Pulsen steg..hemlige mannen skickade jag iväg på affären och efter sjuttielva avsnitt av Pingu på datorn så blev Gustaf lugn och Livia satt även hon vaken i babysittern-men dock tyst:-)Livia somnade till slut efter ca 9h vakentid med småsnuttar av sömn insprängt..hon som vant oss med att sova 3-5 timmar i stöten..

Nu ligger lugnet i lägenheten och jag säger god natt..helt slut och kl är 21.15..

Åhh vad vi är glada!!

Hemlige mannen kom hem med strålande besked. Vårt ena alt ser till 90% ut att bli hans men då detta var alt 2 på vår lista så vill vi avvakta vår första prio (men där fler är med och slåss om platsen).Men, det känns så bra. Det roliga är ju oxå att jag blev spådd för många herrans år sedan att jag skulle just till detta land (alt 2) och då hemlige mannen oxå fanns med i spådomen redan då (hon beskrev honom i detalj och oxå vad det såg ut skulle hända för honom(mannen hon såg) i hans framtid vad gäller jobb så kan man ju bara inte låta bli att fundera). Alt 2 bygger på att han får ett mer strategiskt jobb och fler kontaktytor än alt 1.Fler händelser i mitt liv såg hos oxå, och detta ca 2-3 år innan de inträffade och jag hade ingen som helst aning om vad som skulle ske..fantastisk gåva..den enda fråga hon inte svarade mig på var inom vad jag ska jobba..något med politik såg hon men det är ju knappast troligt..vi får se..Jag kan lugna alla mina nära och kära som "tjuvläser", nej, vi ska inte iväg till en annan kontinent eller oroshärd-vi stannar i Europa.

Nu har jag tränat, Livia sov äntligen efter att ha varit helt vettskrämd hela förmiddagen och tidig eftermiddag då de borrat så att jag trodde vi skulle hamna i lägenheten under oss-ni vet som Gevalia reklamen; när man får oväntat besök:-), så då passade jag på.Nu kör hemlige mannen ett pass och sedan blir det fredagsmys; SUSHI. Vi har en superrestaurang endast några minuter från där vi bor...lyx!!

Imorgon blir det ett nytt försök att ta sig till city-hoppas jag är piggare och då lär det bli haudigaudi..(hilfe bitte Christina-min interpreter här i världen).

Ha en fin helg!!Auf Wiedersehen från Wien!

Fredag-igen:-)

Jisses-ytterligare en vecka har passerat förbi..

Dagen igår var plågsam men gick över förväntan..lyckades tjuva till mig ca 20 min halvsömn på soffan när sonen och dottern sov. När Hemlige mannen kom från jobbet så gick vi och handlade..vi har hyfsat nära till affären, max 1 km så vi brukar ta barnen i vagnarna och ta med oss ryggsäck..Gustaf var dock på lagom roligt humör och förde liv..men, vi lyckades få ihop shoppingen och det blev lasagne till middag efter att vi gått upp för HORRIBLA backen hem..Sträckan är densamma hem men det är typ 90 graders lutning uppåt-mkt mjölksyra blir det (ja, 90 grader är att ta i men inte långt därifrån) och det känns som om det plötsligt är 2 km hem..

Kl 20.30 var det knäpptyst hos oss får då sov hela familjen och vi vaknade upp 07 imorse..(ja, Livia ammade förstås vid 03).

I eftermiddag har hemlige mannen karriärplanering-dvs vi vet inte vart i världen vi ska men har resonerat oss fram till 2 önskemål av de länder som finns möjliga. Beskedet lär dröja tom nästa år innan vi vet..nackdelen med hemlige mannens jobb men å andra sidan är han LIVSTIDSANSTÄLLD-dvs han kan aldrig förlora sitt arbete innan pensionering. Om han förlorar sina arbetsuppgifter och man inte hittar något annat ställe som han kan tjänstgöra på-ja, då får han gå hem med full lön:-)Givetvis så är detta en gammal kvarleva och man jobbar aktivt i landet för att få bort dessa förmåner men för dem som är inne i systemet så kan man ej ta bort detta så hemlige mannen är safe-känns tryggt i dessa tider med ekonomisk kris (och en stor anledning till att hemlige mannen ej bara kan lämna sitt jobb och tro att han kan hitta något i Sverige som uppväger alla våra fördelar här i Österrike-dessutom så börjar ju maken bli gammal och ej helt lätt att sadla om:-))

Igår upptäckte vi oxå att man renoverar lägenheten under oss efter att det rann ner vatten från vår lägenhet förra året (rörmokaren hade sjabblat med hopkopplingen av rören i toastolen så maken fick ett samtal i somras om att grannen under oss fick fullt med vatten genom taket. Maken var ju i Sverige sedan ett tag tillbaka så han fattade ingenting men även vi hade vatten även i vår lägenhet..hyresbolaget har ej åtgärdet detta hos oss trots att maken ringt en gång i veckan-ser supertrevligt ut att putsen saknas på flera ställen-dock så är det inget mögel).Men, tillbaks till lägenheten under oss, nu misstänker vi att en ny hyresgäst är på väg..och jag hoppas innerligt det är en person med heligt inre och goda tankar-annars lär vi få flytta då sonen har sina evinnerliga utbrott och hoppar vart han än ska.Som jag tidigare påpekat så är ju dessa lägenheter löjligt oisolerade..man hör grannarna prata, går någon i trapphuset så tror man de står i vår hall.Om grannen ovanpå oss går på toaletten så vet vi det oxå:-)

Nu ska jag ta tag i dagen-fattar inte men känner mig lika trött idag som igår...suck...

Gäääässspppp!

Idag är jag trött...inte pga barnen men pga Hemlige Mannen.Ibland kan han bara inte sova och ligger först och vänder och vrider sig i typ en timme..sedan ska han äta, läsa, surfa you name it för att hitta en plats på sömntåget..men ,inatt var alla kupeér uppbokade så han var vaken från 03 till 07 då han släpade sig till jobbet..Hur påverkar då detta mig?Jo,att ha någon som ligger och suckar, vänder sig (kastar sig runt i sängen och inte är under 1 m lång)så vaknar ju jag oxå..när han sedan står i köket och rotar i alla skåp (vi har extremt lyhört) så blir jag klarvaken..försökte ändå slumra till och det gjorde jag i och för sig men resignerade kl 05.15 då även jag sade; god (icke) morgon.. nu bälgar jag i mig kaffe (stackars Livias mage-hon lär prutta ihjäl sig idag)men jag måste hålla mig på fötter till kl 17 då Hemlige Mannen slutar jobba..Hoppas han kan sova inatt..och jag med..Gustaf är, peppar,peppar ta i trä på gott humör och leker med sina saker och mina bunkar..Livia sover just nu och jag erkänner att jag har nedräkning tills Gustaf ska sova middag och jag hoppas att Livia oxå sover då så att även jag kan få sova någon timme..

När det som sker inte får ske..

Jag har ju, sedan jag själv blev sjuk letat efter människor med familj som oxå drabbats av sjukdom. Sabina, 34, är en av dem (cancer) och nu när jag läst det senaste i hennes blogg så inser jag att snart är hon borta. Hennes liv är nu tisbestämt(2-6 mån) och efter sig lämnar hon två döttrar, 8 och 12år.

Hennes nätverk har startat en insamling för Sabina och hennes familj och jag tvekar inte en sekund att bidraga till denna-allt för att de ska kunna få skapa en sista tid som är ljus och binder dem samman än mer och jag hoppas att ni som läser min blogg oxå kan tänka er att bidraga. Många bäckar små..

http://www.facebook.com/group.php?gid=45054074580

Sabinas egen blogg:

http://mittlivsabina74.blogspot.com/

Mina tankar är så med denna familj-det gör ont!!

Jag kan själv!

Igår skulle hemlige mannen ta Livia till läkaren 12.15. Vid 14 hade han fortfarande ej kommit hem och svarade ej på telefonen..fick lätt panik, vet inte varför för jag vet ju att han skulle hört av sig om något var fel eller strulade..14.15 dök han väl upp och berättade att han ej fått komma in förräns 13.45..mäkta irriterad förstås då han ej är utrustad med "mat" men det hade avlöpt väl ändå. Livia fick sin första vaccinationsspruta, hon väger nu 5.010 g och är 57 cm lång.Allt var bara bra med henne. Hemlige mannen var på ett hyfsat glatt humör igår så han erbjöd mig egentid; dvs gå till apoteket och hämta ut medicin till Livia (febernedsättande och magpiller mot pruttar), gå och handla på affären-Kul Vá?jag nappade dock för att få erhålla lite tystnad:-)och för att testa att fixa vardagssakerna själv.

Det var dock riktigt roligt, fixade galant det jag skulle ha på apoteket (dock, där kunde de engelska så det räknas ju inte) och på affären så började kassörskan ställa lite frågor och jag svarade förmodligen fel (oftast frågar de om man har bonuskort så jag är van den frågan och att alltid svara nein)men inte denna gång..jag hasplade ur mig standardfrasen att jag ej kan tyska men eng, då svarade hon; ja, jag kan förstå eng men pratar inte..så, vi pratade resp språk och det gick hur bra som helst..hon var supertrevlig och jag kände än en gång att jag måste ta mig i kragen och börja plugga tyska nu när jag ändå är här..så nu är en Rosetta Stone kurs i tyska beställd:-)

Hemlige mannen och jag har tänkt börja träna ihop enl Paolo Robertos bok; träning för par men insåg ganska snabbt att vi får vänta med det..han kan ju bara på kvällarna och då vill Livia bara vara i min famn-så, det hela skjuts på framtiden..annars är det ju en bra grej att komma igång med, dels är det roligt och gemensamt och dessutom blir man starkare i kroppen (läs jag). Hemlige mannen tränar ju redan 6ggr veckan men kunde som sagt tänka sig att ställa upp och pusha mig..

Väntar på att FK ska betala ut barnbidraget för Livia-än en gång så kan jag berätta att hemlige mannens och min livssituation verkar vara lite strulig för resp hemländer. Hoppas på att få besked innan hon fyller 18 år iallafall:-) Skojar bara men det mal sakta inom Fk i detta ärende.

Idag så såsar vi bara-jag har lätt huvudvärk, är så trött, känns som att vada i betong och även om jag sover bra så blir jag aldrig utvilad-enormt frustrerande...

Måndag!Igen!

Helgen blev nästan som vi tänkt oss..jag var helt slut på lördagen så hemlige mannen och sonen for själva på stan och jag&Livia hade tjejdag..dvs hon sov och jag tränade lite..kände mig lite bättre efteråt..Har märkt att träningen lyfter mig då jag vacklar i mitt välbefinnande mentalt..har börjat drömma igen när jag sover och jag drömmer de märkligaste ting som är relaterat till vad som hänt mig tidigare i livet..antar att min bearbetning nu kommer ta fart..känner mig inte deprimerad men lite låg och loj-dvs känner ingen riktig glädje...

Jag är ju en prestationsinriktad person och nu när jag inte har "någonting att göra" (dvs jag räknar inte omsorgen om mina barn, vardag, tvätt och städning som aktiviteter) så sjunker jag oxå..hobbies har jag aldrig haft i hemmet då jag jobbat så otroligt mkt och fått utlopp för min kreativitet där och hemma har varit fullt av barn eller liten stund för träning eller att läsa..när jag var hemma med G så pysslade jag mkt med klädmärken, lärde mig om eget företagande och sätta upp mål men nu-famlar bara runt och känner mig lite vilsen får jag erkänna-uttråkad-suck..Jag har aldrig varit bra på att vara "i tystnaden"-har aldrig sett nyttan av det och tycker inte heller att jag behöver det just nu..

Mkt sammanfaller ju oxå med att jag känner mig lite "socialt handikappad"just nu..är medlem i en internationell mammaklubb men känner mig inte riktigt redo att sticka iväg över hela Wien med en karta i handen och två små barn-för mkt äventyr just nu men kanske det kan bli mer av detta när Livia blir lite större och jag känner mig helt trygg med min kropp(kan fortfarande ibland få panik när jag är ensam ute typ vad gör jag om jag svimmar nu?Lite rädd att jag ska utveckla en fobi så jag tränar på att våga gå till affären själv, snart åka in till stan själv-dvs "döda"rädslorna )..dvs jag får inte så mkt input från världen utanför min bebis/barn-bubbla...

Jag är dock tacksam för mail/chattande med vännerna mina i Sverige-det räddar mitt psyke men gör oxå att jag längtar "hem"(ja, vart hem är för mig just nu vet jag ärligt talat inte, känner mig otroligt splittrad).

Iallafall, igår tog vi barnen på promenad till Schönbrunn och Gustaf fick springa runt i den lilla snön som fanns-han var mkt lycklig. Hemlige mannens syster och barnens kusin (han är dock 24:-)) kom sedan på fika och det var mkt trevligt och roligt. Bland annat fick hemlige mannen en hel del kort som de funnit hemma hos hans mamma när han var liten och Gustaf och han är som identiska tvillingar..när min kamerasladd kommer så ska ni få se-det går inte att se skillnad på dem:-)Jag märker att jag förstår tyska bättre och bättre och kunde hänga med i samtalen men jag pratar inte..inte ännu men kanske det oxå lossnar framöver.

Dagen idag går åt till återhämtning-Gustaf var helt vild igår och hoppade över sin middagsvila och då han visat alla sina konster för gästerna så var det en matt son som ramlade i sängen vid 18..just nu ligger han i soffan och gosar med sin kudde..

Imorgon är det dags för vägning och mätning av Livia igen hos Dr Vetter.

På återseende..

Äntligen Fredag!

Så det fredag igen..Dagarna rusar förbi fast i långsamt tempo, märkligt fenomen det där:-)

Gårdagen var intressant för jag fick en tänkvärt mail från min vän U och följande stod det i mailet:

Vänner är verkligen viktiga i var människas liv.

Jag skickar detta mail för att kolla hur många som faktiskt läser sin mail. Din respons skulle vara intressant att få reda på. Lägg märke till vad du läser.
Efter att du har läst allt, kommer du att förstå varför detta blev skickats till just dig.

Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person. När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där för det du behöver dem för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut. Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare. Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period. Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt. Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller för resten av livet.

Jag skickade detta vidare till några vänner och det dröjde inte länge förräns svaren kom in..bl a fick jag ett svar från en person som verkligen vände mitt liv upp och ner för ca 6 år sedan, det var verkligen ilska, glädje, tårar och utmaning av den större sorten...vi har hörts då och då,mkt sporadiskt men ibland får man bara känslan att det är dags att höra av sig..Det märkliga var oxå att hemlige mannen och jag haft en emotionell knut som legat och skavt under lång tid och som oxå kulminerade här i veckan..och döm om min förvåning när denna person helt plötsligt-utan att veta om det-tillför en del pusselbitar som jag behöver för att kunna gå vidare med den knut som finns/fanns mellan mig och hemlige mannen.. än en gång så förundras jag över ödet/det stora okända tillför oss som människor; om man stannar upp och lyssnar, ser budskapen..Så gårdagen blev än bättre än vad jag postade i bloggen igår..så märkligt men spännande!!

Jag tror någonstans på att livet är en tråd som börjar när vi föds och som slutar när vi dör och däremellan pågår livet med sina hårda läxor, smällar som gör ont, förluster, kärlek,ilska, människor som sticker en i ryggen, människor som lyfter än mm-precis som mailet ovan beskriver. Alla har vi vår egen tro men detta är min-att jag kan ej undkomma mitt öde och jag vet från alla kriser jag haft, för all smärta så har det någonstans där bakom funnits en livsläxa som fört mig vidare i mitt liv..

Men, nu är det alltså fredag och hemlige mannen kommer hem redan kl 13..

Imorgon lördag ska vi ta oss in till city och göra lite ärenden och jag har lovat hemlige mannen ett besök på McD så han får äta "Hurtlgurtl" whatever, vet ej hur man stavar men det låter så iallafall när han försöker berätta..tydligen HEMSKT onyttigt och fettdrypande..bacon och friterad Emmentaler (ost).Jag ska leta upp inomhus skor för träning..

På söndag kommer hemlige mannens syster hit för att träffa oss alla och det blir traditionell österrike fika-underbart god äppelkaka med grädde och annat med fett i:-)

Ha en skön helg och berätta gärna för era vänner hur mkt de betyder för er!

Tack!

Idag fick jag denna fina utmärkelsen från Ulrika; det värmer så här långt borta från Jämtland!!

Sehr Schön Tag (schwe-deutsch)

Kan det blir bättre?Idag njuter jag-varför, jo pga av följande:

Livia sov från 22.30-05.45-jag känner mig utvilad.
Gustaf leker själv idag, pysslar på och kramas lite då och då.

Igår körde jag mitt första träningspass, dvs rodd, situps och armhävningar..Pulsen var hög, känslan var illamående men idag känner jag mig som pånyttfödd:-)

Njuter av kaffe och mörk choklad till fika och ute lyser solen mot vitbeklädd mark.

Vårkänslorna spirar för min underbare make.

Och-ytligast men roligast idag-det kom 4 paket med kläder till barnen levererad av min vän postis..MOLO-kläder i härliga vårfärger, roliga print och lysande neonrosa..saknar min webshop..men, vem vet, kanske jag orkar starta om men inte detta år iallafall..

När vår batteriladdare äntligen anländer till vår kamera så kommer det fler bilder i bloggen, både på vår miljö (på förfrågan) men oxå på barnen förstås..

Idag ska vi ut på utflykt när hemlige mannen kommer hem och låta Gustaf leka i snön:-)

Trött,tröttare, tröttast..och info om Corpus Pineale Cysta!

..är jag. Inget roligt att rapportera mer än att vardagen rullar. Fick egentid i helgen, hemlige mannen och sonen åkte till city i 2h och inhandlade Pingu-DVD (min räddning i vardagen).Men, givetvis var L vaken och ville ha samvaro:-)

Många söker på cysta när de hamnar på min sida och jag har fått förfrågningar ang cystan typ hur vanlig den är mm så idag så kopierar jag information som jag fick av en bloggläsare med en lika cysta som min. Här kommer lite fakta;

Personen, döpt till P fortsättningsvis (bloggläsaren) har en 19x14x10 mm stor pinaelecysta.Hade alltså inga symtom egentligen av cystan men den fanns där bara helt enkelt. Den klassades som ett bifynd och den påverkade inte på något sätt det normala flödet av vätska i hjärnan. Undersöktes då P hade huvudvärk i en allmänt stressig tillvaro.

Men, med tanke på storleken så ville röntgenläkaren att man skulle kolla med en ny DT efter ett halvår vilket man gjorde. Det var då helt oförändrat och den gången sprutade man också kontrast i ett kärl i armen för att se hur detta ser ut. Kortfattat kan man säga att tumörer tar upp kontrast överallt eftersom dessa är blodförsörjda medan cystor, vätskefyllda "blåsor", bara tar upp kontrast i cystväggen. Så var fallet och man kunde då med säkerhet säga att det inte var en tumör.
Läkaren som ringde P och meddelade svaret sa i stort sett bara att: "ja, såna här bifynd stöter man på ibland men det har inget med dina symtom att göra, och nu släpper vi detta". P fick ingen behandling.
P frågade oxå en läkarkollega då P själv är sjuksköterska om detta och läkaren sa bara: "Ja, herregud ja, sånt där ser man ju på var och varannan. Bry dig inte om det.".

Cystorna är OTROLIGT vanliga. Den främsta läroboken i neurologi säger att dessa cystor växer upp till ca 1,5-2,0 cm men blir sällan större och ger bara symtom "ytterst i undantagsfall" då det påverkar flödet av liqvor, vätskan i hjärnan. Man ser dom på ungefär 3-5% av alla MR som görs och i obduktioner ser man dom i ca 40% av alla fall. Tänk alltså att 40% av alla som avlider och genomgör en obduktion har en pinalecysta. Efter puberteten så slutar tallkottkörteln (corpus pineale) sin huvudsakliga uppgift och börjar tillbakabildas. Man tror att denna cystiska förändring är en normal utvecklingsprocess men kan ju förstås inte veta säkert eftersom det är sedan datortomografen kom som man överhuvudtaget har sett dessa på så många fall. En normal utvecklingsprocess alltså - ingen avvikelse i den bemärkelsen och absolut inte något som har med cancer att göra. Ingen tumör skall sägas nog så många gånger!!! Ibland växer dom till sig efter punktion, men ännu mer sällan ger dom symtom.

I allra flesta fall gör man inga mer kontroller om man inte har några symtom. Eftersom cystorna sitter till som dom gör är vanliga symtom att man får problem med ögonmotoriken, dubbelseende eller huvudvärk och kräkningar till följd av tryckförändringen. Det är ju då ingen vanlig huvudvärk utan handlar ofta om huvudvärk som är värre på morgonen efter en natts sängliggande, huvudvärk som förvärras av hoststötningar, krystningar o.s.v.

Nu har jag saxat och klippt lite grand i texten så ursäkta om det ej är logiskt-dels för att ej P skall kännas igen men oxå för att jag har L som knölar i bakgrunden:-)

Påminnelse om att leva..

Igår kom hemlige mannen hem och var ledsen. En kollega till honom hade varit på skidsemester med sin familj, 4 barn och fru men frun kom aldrig med hem från semestern. Hon dog i hans armar efter att en annan skidåkare kolliderat med henne. Igår var det begravning och många från hemlige mannens jobb var där (dock ej hemlige mannen då de ej var nära)men givetvis så påverkas man när det är människor i ens omgivning i lika situation som en själv.
Hon var 41 år och yngsta barnet var 1 år. Dessutom så var de tre andra barnen medföljande med mamma dvs födda i en annan relation och mamman var dessutom från ett annat land...Jag tror att hemlige mannen föll i en svacka då det verkligen kom oss så nära för det är ju många gemensamma nämnare i vår relation med deras och som en påminnelse om våra samtal i somras om hur det skulle kunna bli om det värsta skulle inträffa..Ironin var oxå att hon är utbildad skidlärare men det hjälpte inte..

Än en gång så påminns man om att livet är här och nu-just nu i detta ögonblick för i nästa ögonblick kan livet vara oss lämnat..vi vet aldrig när det är vår tur och det kan hända av sjukdom, av olycka, av tillfällighet mm..Men, det viktiga tror jag är att våga leva fullt ut-inte till att ta dumdristiga risker men att LEVA och göra det som man tycker är roligt och värdefullt.

Annars rullar vardagen på för fullt-igår var dagen kaos..ensam med mina två ligister..det var en matt mamma som välkomnade hemlige mannen hem igår..

Pratade med mina två stortjejer och vi saknar varandra och nu pågår op planering för ett besöksschema-för dem att komma hit och för mig att åka hem..Skolan de går på är suverän så kanske vi kan få tillåtelse till att förlänga deras ledighet så att de stannar 2 veckor..vi får se..

Regnet det bara föll och föll..

..av Zoo blev intet..

Det har nu under denna månad så fort man tänkt sig ta sig ut förstörts av detta sk väder..Det finns få människor som får betalt för att ljuga men meterologerna är några av dem..eller att vi måste byta väderinformationskanal..de dagar som det utlovats horribelt väder så har solen strålat från klarblå himmel..Idag skulle det vara klart, med lite moln och solglimtar men det var grått och snöblandat regn som föll precis hela dagen i kombination med vindar som går rakt genom kroppen.. och det är inte lätt att ställa om sina planer då vi har klockat hur lång tid vi behöver från ord till handling.
Från det att startskottet går till projekt komma utanför dörren så behöver vi 45 minuter-och då är allt redan packat i vår "ut-och-gå väska". Det ska ammas, fikas, bytas blöjor, kläs på ordentligt, bestämmas om vagnen ska preppas för två eller om vi ska ta två vagnar, ska vi ha fika med oss, lunch ute, filtar för att skydda mina behag för blåser det på dem kan jag få inflammation och Livias mat utebli mm.

Beslutskedjan är lång och diger för jag lovar-har man glömt något så straffar det sig och det vill inte jag när man har en liten tjejja på 6 veckor..

Hemlige mannen fick dock äran att städa toa+badrum (man har separerade här)och springa med alla sopor, glas, plast och papper..tog honom ett x-antal timmar för logiken för återvinningen är komplex..vi har lokaliserat dem alla och vi har en station för papper 2 min bort medans metall tar 30 min promenad..

Nu startar amningsmaraton, hemlige mannen måste stryka sina jobbskjortor då vardagen är här imorgon så min "fritid" är slut.

Imorgon är det vi tre-galne Gustaf, nyfikna och "jag-vill-vara-i-mammas -famn-hela-tiden"Livia..

Förkyld..

..är jag..nu har det brutit ut..suck..

Baklyktan blir en present på ca 3500:-.

Gustaf har varit helt galen idag och Livia har skrikit som mest idag i sitt liv..hon är fortfarande vaken och pruttar äggfjärtar, stackars liten.

Imorgon är en ny dag och då ska vi försöka ta oss iväg till Wiens Zoo. Ett årskort kostar ca 300:- svkr så det blir en bra investering.

http://www.zoovienna.at/e/index.html
Här kan ni kika om ni är nyfikna. Vi hoppas att vädrets makter står oss bi, dvs ingen snö och iskalla vindar.

Nu ska det ammas liten dotter och tittas på Nip/Tuck-helt skruvad serie men precis vad vi orkar med just nu..

Girig-japp det är jag!

På fler år att leva..

Idag föll jag mentalt....fick svimminingskänslor..när detta hände fick jag panik, plötsligt var sommaren tillbaka och jag blev vettskrämd..kallsvettig, har varit yrslig från och till i 2 dagar nu, hummande ljud i öronen m m..Började genast fundera på om detta hade samband med att jag nu slutat ta Fragminsprutor (har sprutat detta i magen sedan v.12), cystan växer fort?vad händer, lätt hypokondri?

Maken peppade mig genast med att säga att det är förmodligen stress och det vet jag själv innerst inne..sover som en kratta, ammar, dagarna är att finnas tillhands för de små, plocka, laga mat, tvätta you name it..känns som man springer i 360 graders cirklar..

Åt en banan och förstod då sammanhanget-dvs jag mådde bättre:-)Fick förmodligen ett blodsockerfall efter julens/nyårs chokladorgier och nu håller jag på att dra ner på sockret i kombination med stress.

Men, efter en summering av senaste tiden med barnafödsel, chockbesked om cystan som blev ett tillfälligt bra besked, till omställningen att komma till ett nytt land, till att maken jobbade heltid första tiden, till släktbesök i en vecka, till att sonen nu varit sjuk en vecka med humör därefter så ser jag själv svaret..och allt detta på 6 veckor..lägg dessutom till saknaden efter mina större tjejer hemma i Sverige så är det tufft att bära detta. Har ingen bra lösning på problemet heller men kan lova att det funderas dagligen i vårt hem hur vi kan lösa vår framtid för allas bästa.

Vi gick ut en sväng hela familjen nu ikväll och det ger energi att promenera så jag mådde bättre.

Livia är nu oxå i en utvecklingsfas och kräver närhet..hon börjar upptäcka omgivningen och den är förmodligen skrämmande..vill bara vara hos mamma..Gustaf trotsar dvs testar oss båda hur långt hans vilja kan ta honom i kombination att han inte lämnar oss dvs alla hans saker finns numera där vi finns, köket, vardagsrummet, vårt sovrum mm. Samma visa varje dag-allt dras runt!Har fått leta mig blå efter mina burkar, lock mm. Han tömmer köksskåpen:-)

Hemlige mannen stöttar allt han kan men amma kan han inte så nu funderar vi på att jag avbryter och att han kan ta en natt då och då för att jag ska få sova...

Ytterligare en dag har passerat och jag hoppas morgondagen blir bättre-eller not..Hemlige mannen lyckades krocka med en stolpe för någon vecka sedan och imorgon får vi veta vad den spräckta baklyktan kommer kosta..suck..alltid något som händer..

God kväll på er!

Nyårskvällen..

..blev en resa till sjukhuset för hemlige mannen och sonen..suck..öronen igen..
Maken hann äta lite av maten sedan var det att fara. Nu har vi turen att vårt barnsjukhus ligger bara ca 10 min bort med bil och allt gick förvånansvärt smidigt så de var hemma igen efter ca 1,30 h. Båda öronen var röda, vätska i ett av öronen men inget pencillin utan någon annan medicin att ge i 4 dagar..

G somnade iallafall bra och mannen testade några drinkar och blev lite roligare än vanligt;-)och mamman var oxå uppe sent. Det sköts massvis med raketer och vi stod på första parkett från vårt vardagsrum..01.30 ramlade vi i säng och 07 var det upp igen..kan säga att hemlige mannen startade nya året med lite ont i håret:-)

2009

Vad kommer detta år innehålla?Ett oskrivet blad som jag hoppas ej blir alltför betungande..

När jag sakta summerar de senaste åren så har det varit minst en större omtumlande omdaning och jag hoppas så att 2009 blir året utan större förändring eller kris..dock så ligger MRT-undersökningen som ett litet moln över mina axlar nu i vår men jag hoppas så att den stannat av helt i sin tillväxt.



Kort summering:



2003:

Avslutade min kaptenskurs inom Flygvapnet och åkte på FN(NATO)mission till Kabul, Afghanistan i 6,5 mån. Innebar en enorm personlig utveckling på många plan och konstant att vara beredd på det värsta dag efter dag..

Defintiv skilsmässa från flickornas pappa (vi hade provat att lappa ihop det men klarade det inte)



2004:



Bytte ämnesområde inom Flygvapnet, pluggade Akutsjukvård 10p och avslutade med några veckors tjänstgöring på SÖS, Stockholm akuten..Mkt intressant. Påbörjade en ny relation baserad i Stockholm.

Blev rekryterad till Högkvarteret i Stockholm med inriktning Informations Operationer. Detta på en nivå klart högre än där jag med tidigare erfarenheter befunnit mig. Belv oxå antagen till Royal Military College i Kanada som första svensk och skulle påbörja mina studier på distans.



2005:



Flyttade till Stockholm, pluggade mot Kanada (ledarskap och psykologi)och erhöll högsta betyg-så stolt, pluggade dessutom på chefsprogrammet inom Info Ops, påbörjade uppgiften om att bygga upp ett nytt förband inom Försvarsmakten-otroligt spännande och roligt. For en del utomlands, bl a tillbaka till Afghanistan igen i några veckor, Skottland och Tyskland. Träffade mina tjejer varannan helg ca och levde i en mkt destruktiv relation som slutade med akut utflytt.

2005 fick jag oxå beskedet att F4 (mitt hemmaförband skulle läggas ner)och många av oss skulle få sparken-ngt helt oväntat inom Försvarsmakten där man trodde att man var "säker" men icke..Tappade fotfästet för ett tag innan jag fick nytt förband, S1 i Enköping dit jag kom på hösten 2005. Då blev jag oxå tvungen att ta ett större beslut i livet, insåg att mitt liv var ett stort race och att flickorna ej mådde bra av allt hattande. Dessutom så försökte exet och jag än en gång lappa ihop vår relation men det gick bara inte. Vi var som två personer från olika galaxer och hur gärna vi ville så gick det inte. I samma veva sökte jag civila jobb på hemmaplan och fick gå på två intervjuer som chef för avd på vårt lokala sjukhus men det kändes ej bra+att jag ej blev erbjuden dem. Bestämde mig då för att att ej gå på fler ev. intervjuer och fortsätta på S1 (där jag verkligen trivdes) och försöka ordna så gott jag kunde för tjejerna.Men, ödet ville annorlunda-fick ett telefonsamtal från en hälsocentral att de ville jag skulle komma på intervju och jag tyckte det lät så roligt och annorlunda från sjukhuset så jag sa; ok då:-)

Blev intervjuad av både chefskollegor och sedan av personalen och jag kände på en gång att här kan jag trivas och när de erbjöd mig jobbet så sade jag JA.

Dock, så var det en sista övning kvar inom Försvarsmakten som jag verkligen ville göra, VIKING 05 så detta var ok med HC, bestämdes att jag skulle börja där i januari 2006.



Under VIKING 05 så sprang jag på hemlige mannen och resten är kärlekshistorian med stort K.



2006:

Tog tjänstledigt i 6 månader från S1 för att prova på annat jobb-kände ganska snart att jag ville stanna som chef för HC-det var otroligt utmanande och roligt.

Hemlige mannen friade och jag sade ja, så i juli 2006 blev vi man och fru på en liten ö i Storsjön.

Bara några veckor senare så var sonen ett litet embryo och vi väntade vårt första barn.

Hade precis köpt mitt lilla ruckel som krävde en hel del renovering (och som fortfarande ej är klart)..efter att ha lagt in en hel del pengar i det projektet så drabbades jag av problem med rören under vasken i köket..Rörmokaren hade klippkort hos mig men hittade ej felet förräns det började lukta rejält..jag tog dit försäkringsbolaget och då fann de en vattenskada ala STOR..de ringde mig på jobbet och sade;du kan ej bo hemma idag..rören hade gått sönder i betongplattan så de var tvungna att bila upp betongplattan i hall, kök och vardagsrum..såga av väggen dit fukten tagits sig och jag fick flytta ut till en provosorisk lägenhet..suck..

Glömmer aldrig när jag ringde en vän G, den eftermiddagen och undrade om jag och tjejerna kunde få sova där i några dagar pga skadan..och hur komiskt det var när jag väl kom dit med två marsvin och mina tjejer..dråpligt men jobbigt..Det tog ca 2 månader innan jag kunde flytta hem igen...lagom till julen blev det och som hantverkaren sade; ja du, nu blir det julstädning..precis, allt mitt bohag stod i vardagsrummets mitt så det blev till att kavla upp armarna och ställa tillbax alla möbler och packa upp allt..hemlige mannen var kvar i sitt land då jag var trött och less..kul jul, kan man säga..



2007:



Sonen föds i april och är ett intensivt barn. Har vakenhetstimmar upp till 7h i stöten och sov aldrig mer än 30 min under dagen och hackade upp nätterna totalt..
Jag åkte mellan Wien och hemorten.

Sommaren var vi i södra Sverige och därefter 3 veckor i Wien och fick uppleva en av de värre värmeböljorna, 45 grader varmt på dagarna och helt vindstilla..vi låg som strandade valar i lägenheten och bara flämtade..så mkt för att visa tjejerna runt i Wien..Jo hamnade dessutom på sjukhus pga solsting-hög feber och kräkningar..som hon sade; jag är inte gjord för värme-jag är jämtlänning:-)

2007 tänds oxå tanken på eget företag som jag kan grejja med i Wien så mkt planering genomförs under senhösten..

Phunkycool föddes..

2008

Otroligt rolig och stressande tid. Jag och min vän J åker till Danmark för inköpsresa och är på CIFF-mässa..superroligt och hela framtiden låg som ett oskrivet kort..

Vi öppnar i slutet på mars och jag får en flygande start med företaget. Upptäcker oxå att Livia planterat sig i min mage och slås av illamående..fortfarande ensam då maken jobbar i Wien.

I maj så svimmar jag på stan och resten står att läsa i bloggen när jag fick reda på att jag behövde genomgå en hjärnop i Umeå..

Sommaren blev för rehab och väntan på Livia..

Som sagt, nu ligger 2009 framför oss och det vi vet just nu är att MRT skall göras under våren, vi ska utvärdera hur det går för tjejerna att jag provbor här i Wien och hemlige mannen ska jobba 70% under våren..förhoppningsvis en del lugn (så lugnt det kan vara med två tätisar som just nu kräver båda föräldrarnas uppmärksamhet).

Detta är min livskrönika för de senaste 5 åren och åren innan dess var precis lika hektiska;-)
Studier på universitet, småbarn, husrenovering, kurser mm..

Spännande är att det att sätta vad som hänt på pränt för det är ju som sagt en hel del-kallat LIVET!!