Fast i sirap..

..känns det som..är fortfarande helt sänkt av min hostförkylning..Hemlige mannen gjorde dock ett ryck idag och tog ut sonen på en promenad i friska luften vilket jag hoppas kunna göra imorgon..
Nätterna är en pina just nu, jag sover på tjejernas "beanbag" i min säng för att komma upp lite men då känns det som om höfterna håller på att gå av..bebisen knuffar på-märks att det börjar bli trångt därinne:-)
Jag orkar mest ingenting och jag har massor med saker att fixa med innan vi säger farväl till Sverige i några månader..

Jag fick ett telefonsamtal häromdagen som gjorde mig ledsen-min kamrat från Umeå har genomgått sin andra op för hjärntumör (hon hade tre , 2 har nu tagits bort och en som man ska "bevaka"..men, nu när hon gjorde sin andra op så har man hittat fler tumörer..Så overkligt-hon är dock en riktig kämpe så jag håller mina tummar hårt att allt kommer gå bra genom strålning m m

Dessutom så läste jag idag i vimmelmammans blogg att hon fått metastaser i sin lever-så ung och mamma till en liten son..cancer är det jävligaste som finns..tänker oxå mkt på min förra kollega C med familj som förlorade sin lille son i cancer för 2 år sedan..varför?

Jag känner mig lyckligt lottad att jag "bara" hade en cysta i hjärnan men visst, även jag får känslor av rädsla då och då för som jag ältat tidigare i bloggen; jag har ju inte sett hur det ser ut i min hjärna efter op och ingen kan lova att den inte växer igen..

När jag berättar om min cysta så kan jag ibland mötas av, ja, men vad bra, det var ju bara en cysta..jovisst, men den växte i min hjärna och hade den inte upptäckts av slumpen så hade den förmodligen tagit mitt liv...men, visst, jag slipper oroa mig för strålning, nya tumörer (vem vet vem som drabbas förresten?)

Visst finns det grader i helvetet och givetvis så är jag lycklig över att må förhållandevis bra numera och när man läser/får reda på att människor i ens närhet har det så mycket jobbigare så är jag evinnerligt tacksam att det bara "var en cysta"..

Mina barn gör att jag lämnat det mesta bakom mig vad gäller tiden i somras och mina minnesbilder börjar redan falna av det som hände..
Vissa situationer bär jag dock med mig för alltid, som när hemlige mannen gråtandes lovade ta hand om mig om jag vaknade upp som en grönsak, att aldrig svika det löfte han givit mig dagen då vi gifte oss..detta var ju en utgång som kunde bli mkt trolig då ingen, inte ens de fantastiska hjärnkirurgerna, vet hur förutsättningarna är förräns de är inne i hjärnan och påbörjar operationen..

Hur min kära vän S släppte allt för att stötta mig och hemlige mannen genom op i Umeå, hur jag försökte mig på att ringa efter uppvalet på NIVA för att berätta att de kunde andas ut-men när hon väl svarade då möttes hon bara av kräkljud..jag kunde inget säga utan spydde som en gris första timmarna..men, hon var överlycklig ändå:-)

Över alla de öden(människor) man möter i en sådan utsatt situation som att vänta på en op i hjärna eller ryggmärg..man möts på djupet, trots ålderskillnad, rädslor och annat..ens sanna jag speglas upp och man skiter i banaliteterna..man har inte tid eller ork för oväsentligheter..
Jag mötte en kvinna med ALS som började nå de sista stegen i sin sjukdom och det var bland det tuffaste jag varit med om..hur musklerna ger upp och tills slut andningsmusklerna dvs man kvävs i sin sjukdom. Man är glasklar i hjärnan men kroppen slutar fungera då signalerna ej går fram..vi grät tillsammans och jag undrar så hur det gått för henne..
Om läkaren som nu plötsligt var patient och förlorat sin förmåga till att utföra sitt jobb pga sina hjärntumörer som slog omkull honom efter hans 10 km löprunda (vilket han inte förstod då)..hans liv blev plötsligt helt annorlunda men vilken styrka och vilket mod han visade prov på..
Tumörerna i hjärnan är några lömska ena som växer och växer tills de plötsligt får ont om utrymme och börjar påverka kroppsfunktionerna och då är man oftast i ett sent skede av sin sjukdom..

Om härliga sänggrannen som gav mig mod och hopp att op skulle gå bra då hon (krutgumma i 70-årsåldern)tröstade mig och sade att en hjärnop är ok i jämförelse med andra op-dvs hur man mår efteråt..men, jag får erkänna, lite sur var jag på henne när jag insåg vilken sjujäkla huvudvärk som slog till och som endast morfin kunde dämpa..

Om rädslan att förlora vårt barn som låg i min mage men som vi ändå var tvungna att välja en utväg för-mig eller barnet..hemlige mannen och min relation tog sjumilakliv framåt när man står inför en ev. återvändsgränd..
Tyvärr är det så att många par går isär i händelse av en sådan här stor kris men för oss blev det som ett tjockt klister och det finns inget som ligger mellan oss..Han visade på stort mod och backade aldrig, torkade mina spyor och tårar och lovade att aldrig ge upp på oss, på mig eller vår familj-ett löfte som han håller dagligen..

Idag känner jag en stor tacksamhet över "min cysta"för den lärde mig mycket om livet och framförallt om mig själv..om jag så skulle gå bort imorgon så är jag evinnerligt tacksam för det som cystan bar med sig, en resa som jag var så rädd för..

Jag har alltid utmanat mig själv och sökt äventyr men föga anade jag att äventyret låg så nära-i min vardag. När jag var som mest rädd och orolig så var allt jag önskade en vardag med min familj, inte några flashiga resor till långbortistan, inte till det "jobbet" utan bara att få vara hemma med mina nära och kära-och den känslan sitter fortfarande starkt i mig.
Jag lever oxå i nuet, i ett slags ro som jag aldrig tidigare kunnat göra utan jag har alltid varit på väg någonstans...

Nu är jag megatrött så nu slutar jag filosofera-men, tycker det är viktigt för mig själv att spara dessa tankar i min blogg..är så glad och tacksam att jag skrev i början av denna resa för som sagt, dagarna fylls med annat, livet rullar på och man fortsätter leva som den människa man är..