Måndag..

Vi hade en skön dag på SPA i Storhogna men lite hektisk..Jag ville så gärna få fixa till mig lite och enda tiden som fanns var 18.30 den dag vi kom..Efter att hemlige mannen och lille sonen badat i bubbelpoolen (och hemlige mannen gått en promenad bland kullarna (alpinist som han är) och sonen fått för sig att hoppa över middagsvilan i tre dagar så var utgångsläget för tre rätters middag inte den bästa..Vi gick ner så fort de öppnade och jag insåg om jag skulle hinna till 18.30 så var det bara att hoppa över förätten, hoppas att hinna få huvudrätten och sedan vagga iväg..de försökte bistå oss i vår idiotiska planering i restaurangen (och kanske oxå för att få oss därifrån ganska fort då sonen fått för sig att man ska stå upp i stolen-suck-han fick äta sin middag i barnvagnen). 18.21 kom min mat och 18.29 vaggade jag iväg..så skönt att påbörja sin behandlig stressad-not!!



Efter behandling så gick jag ner till restaurangen igen och hemlige mannen och sonen var fortfarande kvar men vi bestämde oss kvickt för att försöka få vilddjuret i säng innan vi skulle bli utslängda:-)



Kvällen blev lugn, vi sov gott alla tre och dagen efter en god frukost så tog vi oss hem igen..dock, det var skönt att få byta miljö och det gjorde oss alla tre gott!!



Helgen spenderades i lugn&ro-vi gjorde en mindre utflykt till en lekplats och sonen var helvild av glädje..lyckades städa upp lite oxå i huset för dagarna går..om ca 20 dagar är vi 6!!personer här hemma..helt otroligt..



Apropå att förlossningen kryper närmre så får det mig att fundera-jag gillar INTE att föda barn, antagligen för att man släppa all kontroll och det är inte min starka sida..intalar mig dock att de tre förra gick ganska bra så varför ska inte detta bli bra oxå?



Jag hittade fler bilder från Kabul och dagens bild är förlossningrummer på ett av de bättre sjukhusen:



Smärtlindring kan man glömma-om man behöver opereras får man hoppas att släktingarna har pengar att springa till apoteket (och hoppas att det finns något att köpa på apoteket)annars så får det göra ont..Man föder inte ensam i ett rum utan en kvinna kan vara i slutskede, en annan har påbörjat sina värkar och en tredje är oxå på gång..inte alls som hemma alltså..och detta är om man tillhör de lyckliga som föder på sjukhus-de flesta föder hemma och barnadödligheten är hög (för kvinnan oxå).


Imorgon ska jag ta mig till HC och hoppas de kan ge mig en spruta mot den horribla influensan som sägs vara i antågande..maken och lille sonen önskar sig oxå en så det blir onsdagens utflykt.
Tjejerna anländer oxå på onsdag och i veckan ska vi försöka oss på att vara aktiva och besöka stora badhuset i stora staden-dock så blir det inget dopp för mamman i familjen då hemlige mannen hävdar att staden ej har så mkt vattenresurser om jag skulle kliva i-det är kärlek:-)
Nej, jag undviker att bada pga infektionsrisken..

På fredag blir det lyx med U-vi ska på Spa i staden, snacka skit, mysa och bara ha det gott!!

Som det kan bli..

Ingång till HC i Kabul-obs skylten; inga vapen!!!

En kär vän ringde mig idag (vi har jobbat inom samma bransch ett tag) och trivs super ihop..hon undrade hur det var med mig (ja, jag har typ gått under jorden ett tag pga det deprimerade liv vi för tillfället har-att sitta och vänta..har aldrig varit min starka sida)och hon sade bl a; att tänk om några år när du tittar tillbaka på denna tid och funderar på vad som hände och vart du sedan tog vägen i livet...

Precis-detta fick igång min tankeverksamhet och jag inser att jag levt ett omtumlande och berikande (oftast tufft och hårda livsläxor) men jag skulle aldrig vilja ha något ogjort..varje händelse, varje möte med en person, har på något vis fått mig att gå framåt i livet..Jag är medveten att från utsidan så har nog många ruskat på huvudet och undrat hur jag tänkte men vissa saker har jag bara varit tvungen att testa..

Jag ägnade 20 år åt det militära (började som frivillig i ungdomsverksamhet och gick alla kurser man kunde, fick förmånen att bli utbyteskadett för Sverige och for iväg på tre intressanta och roliga veckor till England sommaren 1991)Direkt efter gymnasiet rykte jag in i lumpen, på ett förband som ej finns längre idag, KA2 i Karslskrona..det var en tuff tid på många sätt-inte lätt att vara pionjär..Avslutade min tjänstgöring efter ca 6 månader och fick förflyttning till Flygvapnet och hamnade på ett annat förband som oxå numera är nedlagt-F4 Frösön.

Sedan var det några intensiva år med utbildningar, barnafödande, plugga på universitet, jobba på Militärhögskolan och utbilda blivande officerare, kaptenskurs och sedan tjänstgöring 6,5 månader i Afghanistan..den mest udda tid i mitt liv men oxå bland det mest givande..hittade några gamla kort i datorn som jag kan dela med mig av..(obs-fattar inte hur jag ska få till snygg layout-ha överseende)

2006 sade jag tack och adjö till försvaret av familjeskäl och tog nästa kliv-till att vara chef för en HC (VC).Otroligt spännande och givande-många gemensamma beröringspunkter från Försvaret men oxå totalt olikt..jag gick från en mansdominerad värld till en kvinnovärld..Jag avsade mig dock det uppdraget när jag blev gravid med fyran ( man har ett förordnande i 3 år)och skulle jobbat som handläggare på stab men av det blev det intet och inte heller min webshop som jag bara precis hann starta upp...pga skitcystan...nu ligger framtiden som ett oskrivet blad och vem vet vad som lurar bakom hörnen av mitt hittills så oförhappandes liv...Nu är det fullt kaos i bakgrunden-en övertrött son som behöver sova men som inte håller med:-)

Undersökningsrum i Kabul
Spontan tepaus på gatan-fantastiskt vänliga människor.

MRT Hjärna 4/12+Storhogna

Så blir det-jag fick tag på dem igår och tydligen så var det "tvunget" att jag skulle röntgas med kontrast..Men, min fråga var hur länge sitter det i bröstmjölken?Ja, i 24 timmar..men det låter helt sinnesjukt att jag ej ska få amma min lilla bebis på knappt två veckor under ett helt dygn så mitt förslag blev-varför inte röntga "magnet" nu innan vi åker till Österrike och kontrast senare i vår?Syrran skulle kolla med läkaren och ringde tillbaka någon timme senare att det var helt ok men att kontrast bör göras framöver.
Så, den 4/12 ska jag äntligen få se att skitcystan är borta (hoppas jag iallafall)och lämna detta bakom mig för ett tag.

Vi åker iallafall en sväng till Storhogna nu i veckan och det ska bli så skönt att få lämna denna depressiva miljö (huset som vi knappt lämnat).

Annars så känner jag nu verkligen av graviditeten-det är tungt&jobbigt, fysiskt såväl som mentalt men försöker se slutet som inte är alltför långt borta..

Idag mår jag lite illa och är yrslig så det blir till att vila..

Snart är det dags..

Helgen avlöpte ganska bra dvs sonen sov hela nätter och föräldraparet lade sig 20.00 på lördagkvällen och vaknade upp som två nya människor 12 h senare..
Pencillinet har börjat verka så sonen kan nu skratta dagtid istället för att bara vara ledsen..

Idag ringde jag oxå Spec-MVC och nu fanns det läkarschema för november så nu har vi ett datum när det är dags för bedömning om man kan sätta igång mig (borde inte vara något problem då jag redan är öppen litegrand)och dagen efter så är det dags för Grand Finale..
Maken och jag bara fånskrattade när vi fått vår tid-nu börjar tiden sticka iväg innan lill/a/e fyran är här-vi har en hel del att stå i..

Funderar bl a på att sticka iväg på Spa denna vecka (en övernattning bara) men vi behöver så fylla på med något kul efter alla dessa tuffa veckor..ligisten får dock följa med men det ska gå bra-som mamma så älskar han nya miljöer att vara i..
Maken fick lite egentid idag (åka till östersund och träffa kotknackaren igen)och i em blir det utvecklingsamtal för yngsta dottern...
Nu känns det lite lättare-bara ett samtal kvar-röntgen av hjärnan-behöver få veta vad som bestämts..

Fredagsutflykt-HC T&R

Jahapp-hemlige mannen och jag hade en superfin dag i staden som två vuxna människor med lyxfika på Törners, samtalsämnen som ej utgick från vem som hade "passa-sonen-skiftet"och hur mkt snor man lyckats få ur sig och i vilken konsistens-utan bara två människor som tycker väldigt mycket om varandra..
Men, säg den lycka som varar länge..efter besök hos BM och check av vårt nyaste tillskott som verkar må bra inne i magen så var det dags att fara mot dagis och hämta upp den lille ligisten..som visade sig sova ute i vagnen (fortfarande efter ca 2 h-började ana oråd)men enligt personalen hade han varit pigg och glad..

Kom hem, mötte tjejerna, hade planerat för myskväll men när sonen vaknade med ett illtjut så började jag känna onda aninagar...och mkt riktigt-han skrek som en stucken gris och gick ej att avleda (jag kallade skriket för "ont-i örat skriket)och sade till maken att det är förmodligen dags igen för öroninflammation..Vi bestämde oss för att försöka ta oss till vårt HC..men, deras telefontid var stängd men via sjukvårdsupplysningen så fick vi kontakt och en tid omedelbart..
Läkaren log när han såg oss (inte undra på-vi känner oss som familjen hypokondriker) och efter en kik på sonen så är det äroninflammation -fast i det öra som han inte haft problem med-dock ingen sprucken trumhinna så min känsla var rätt..vi hann i tid denna gång.
Åkte hem med ny omgång pencillin, myskvällen gick om intet då sonen spelade huvudrollen i skrikoperan "jag och mitt onda öra"och vid 20.30 stod jag inte ut..somnade till en stund så ock sonen men vaknade då mannen kom och lade sig-och det gjorde sonen oxå-skrik och panik..maken och jag bestämde oss för att dela natten i två skift..han tog första..sonen skrek och skrek men någonstans tod det slut-01.15 enl maken..som just nu sover gott och sonen verkar få det lite bättre idag så han leker snällt vid mina fötter och ej har ont..

Nu har sonen producerat lite avfallprodukter men en sjuk helghälsning från oss-suck...

Uppföljningsröntgen efter op..

För någon dag sedan fick jag kallelse för MRT hjärna-låter lagom roligt men samtidigt som jag känner obehag så vill jag se att min akvedukt numera är rak och ingen fulcysta som växer igen..
Dock så var tidpunkten lite udda-den 22/12-då är jag i Wien vilket gjorde att jag ringde upp och undrade om man möjligtvis kunde flytta tiden till något tidigare då vi nu vet att bebisen kommer ut på ett mer bestämt datum..Då får jag frågan; är du gravid?Ja, eh,det är ju därför som jag ej kunnat bli röntgad tidigare..men, då kommer du få en bebis snart och har du tänkt amma?Ja, svarar jag...men, då går det ju inte att röntga då den tydligen ska ske med kontrast..detta är nytt för mig då jag aldrig blivit röntgad med kontrast förut och förstår inte riktigt varför-kan man inte skicka in mig i tuben och ta bilder som de gjorde första gångerna?
Syrran bad att få återkomma efter att ha konsulterat läkare så nu väntar jag samtal..och från SpecMvc oxå som inte har något läkarschema för november..

Annars så verkar det som förkylning nummer 4 är på väg till oss..vi har nu haft följande varianter:

1. rinnande näsa (mer som vattenkranen)
2."vanlig tristförkylning"dvs sega, täppta och sura
3. Hosta så att lungorna vill lämna bröstet
4. Nu har vi båda ont i huvudet och är allmänt matta-lille sonen var ej på gott humör i morse och näsan rann-SUCK..

Kanske ska döpa om min blogg till förkylningsbloggen-så här många virus finns det då vi testar dem alla..
Ja,ja-det kunde varit värre..

Imorgon ska maken och jag till staden för att lyxa lite och gå på BM-besök då min tillväxtkurva dalat lite-inget alarmerande men ändå under kontroll...

Positivt inlägg:-)

Maken for till staden och bytte till vinterdäck och jag lyckades få napp på en kiropraktor så vid kl 15 idag så ringde en strålandes glad man som var som ny-tack snälla Årepraktikerna. Ni har räddat vår familj:-)Dock, som maken sade, han fick nu ej träna något på några dagar..jaså sade jag, inte ens dra dammsugaren-nej, speciellt inte den-den är ej bra för ryggen:-)
Ja,ja huvudsaken är att han är på benen igen och mår bra.

Själv spenderade jag dagen med att packa några paket, gå till affären (jäklar vad dåligt flås jag har) och till dagis och hämta lillplutten..det tog på mina krafter..så här dåligt skick har jag aldrig varit och jag längtar tills den lilla/e klumpen är ute och jag kan få börja träna lite styrka igen..

Ikväll blir det som vanligt-i säng vid 20.30 efter fika med de stora barnen..
Tjejerna har lekt med kompisar, stora tjejen tränar innebandy ikväll..

Söndag..

..idag ska jag lämna huset och åka till kyrkan för att lyssna på äldsta dottern som ska sjunga.
Därefter följer båda tjejerna med hem och stannar i veckan-det är märkligt hur fort dagarna går men ändå så långsamt...

Maken är handikappad-ligger i soffan i ryggläge och vill ha hjälp..hoppas hitta en naprapat som kan ta emot honom på måndag..för nu börjar mina höfter och rygg ge upp..att bära ca 15 kg övervikt på magen och sedan sonen på det blir för mkt..

Ute är det fantastiskt höstväder och vi sitter inne och tycker synd om oss själva..
Apropå sonen och dagis-gissa vem som får en sista chans på måndag?Jo, sonen dvs för att jag ska hitta vila någonstans nu när maken dessutom ej kan hjälpa till så får han gå några dagar med risken att vi alla är sjuka igen nästa vecka...

Vem sade att livet skulle vara en autobahn?!:-)

När tar det slut?

Dagens uppgift; åka till närmsta apotek och köpa gel för makens rygg har ballat ur totalt-dvs han kan knappt röra sig och har så ont, så ont..detta är precis vad vi behöver...

SUCK!!

Fast i sirap..

..känns det som..är fortfarande helt sänkt av min hostförkylning..Hemlige mannen gjorde dock ett ryck idag och tog ut sonen på en promenad i friska luften vilket jag hoppas kunna göra imorgon..
Nätterna är en pina just nu, jag sover på tjejernas "beanbag" i min säng för att komma upp lite men då känns det som om höfterna håller på att gå av..bebisen knuffar på-märks att det börjar bli trångt därinne:-)
Jag orkar mest ingenting och jag har massor med saker att fixa med innan vi säger farväl till Sverige i några månader..

Jag fick ett telefonsamtal häromdagen som gjorde mig ledsen-min kamrat från Umeå har genomgått sin andra op för hjärntumör (hon hade tre , 2 har nu tagits bort och en som man ska "bevaka"..men, nu när hon gjorde sin andra op så har man hittat fler tumörer..Så overkligt-hon är dock en riktig kämpe så jag håller mina tummar hårt att allt kommer gå bra genom strålning m m

Dessutom så läste jag idag i vimmelmammans blogg att hon fått metastaser i sin lever-så ung och mamma till en liten son..cancer är det jävligaste som finns..tänker oxå mkt på min förra kollega C med familj som förlorade sin lille son i cancer för 2 år sedan..varför?

Jag känner mig lyckligt lottad att jag "bara" hade en cysta i hjärnan men visst, även jag får känslor av rädsla då och då för som jag ältat tidigare i bloggen; jag har ju inte sett hur det ser ut i min hjärna efter op och ingen kan lova att den inte växer igen..

När jag berättar om min cysta så kan jag ibland mötas av, ja, men vad bra, det var ju bara en cysta..jovisst, men den växte i min hjärna och hade den inte upptäckts av slumpen så hade den förmodligen tagit mitt liv...men, visst, jag slipper oroa mig för strålning, nya tumörer (vem vet vem som drabbas förresten?)

Visst finns det grader i helvetet och givetvis så är jag lycklig över att må förhållandevis bra numera och när man läser/får reda på att människor i ens närhet har det så mycket jobbigare så är jag evinnerligt tacksam att det bara "var en cysta"..

Mina barn gör att jag lämnat det mesta bakom mig vad gäller tiden i somras och mina minnesbilder börjar redan falna av det som hände..
Vissa situationer bär jag dock med mig för alltid, som när hemlige mannen gråtandes lovade ta hand om mig om jag vaknade upp som en grönsak, att aldrig svika det löfte han givit mig dagen då vi gifte oss..detta var ju en utgång som kunde bli mkt trolig då ingen, inte ens de fantastiska hjärnkirurgerna, vet hur förutsättningarna är förräns de är inne i hjärnan och påbörjar operationen..

Hur min kära vän S släppte allt för att stötta mig och hemlige mannen genom op i Umeå, hur jag försökte mig på att ringa efter uppvalet på NIVA för att berätta att de kunde andas ut-men när hon väl svarade då möttes hon bara av kräkljud..jag kunde inget säga utan spydde som en gris första timmarna..men, hon var överlycklig ändå:-)

Över alla de öden(människor) man möter i en sådan utsatt situation som att vänta på en op i hjärna eller ryggmärg..man möts på djupet, trots ålderskillnad, rädslor och annat..ens sanna jag speglas upp och man skiter i banaliteterna..man har inte tid eller ork för oväsentligheter..
Jag mötte en kvinna med ALS som började nå de sista stegen i sin sjukdom och det var bland det tuffaste jag varit med om..hur musklerna ger upp och tills slut andningsmusklerna dvs man kvävs i sin sjukdom. Man är glasklar i hjärnan men kroppen slutar fungera då signalerna ej går fram..vi grät tillsammans och jag undrar så hur det gått för henne..
Om läkaren som nu plötsligt var patient och förlorat sin förmåga till att utföra sitt jobb pga sina hjärntumörer som slog omkull honom efter hans 10 km löprunda (vilket han inte förstod då)..hans liv blev plötsligt helt annorlunda men vilken styrka och vilket mod han visade prov på..
Tumörerna i hjärnan är några lömska ena som växer och växer tills de plötsligt får ont om utrymme och börjar påverka kroppsfunktionerna och då är man oftast i ett sent skede av sin sjukdom..

Om härliga sänggrannen som gav mig mod och hopp att op skulle gå bra då hon (krutgumma i 70-årsåldern)tröstade mig och sade att en hjärnop är ok i jämförelse med andra op-dvs hur man mår efteråt..men, jag får erkänna, lite sur var jag på henne när jag insåg vilken sjujäkla huvudvärk som slog till och som endast morfin kunde dämpa..

Om rädslan att förlora vårt barn som låg i min mage men som vi ändå var tvungna att välja en utväg för-mig eller barnet..hemlige mannen och min relation tog sjumilakliv framåt när man står inför en ev. återvändsgränd..
Tyvärr är det så att många par går isär i händelse av en sådan här stor kris men för oss blev det som ett tjockt klister och det finns inget som ligger mellan oss..Han visade på stort mod och backade aldrig, torkade mina spyor och tårar och lovade att aldrig ge upp på oss, på mig eller vår familj-ett löfte som han håller dagligen..

Idag känner jag en stor tacksamhet över "min cysta"för den lärde mig mycket om livet och framförallt om mig själv..om jag så skulle gå bort imorgon så är jag evinnerligt tacksam för det som cystan bar med sig, en resa som jag var så rädd för..

Jag har alltid utmanat mig själv och sökt äventyr men föga anade jag att äventyret låg så nära-i min vardag. När jag var som mest rädd och orolig så var allt jag önskade en vardag med min familj, inte några flashiga resor till långbortistan, inte till det "jobbet" utan bara att få vara hemma med mina nära och kära-och den känslan sitter fortfarande starkt i mig.
Jag lever oxå i nuet, i ett slags ro som jag aldrig tidigare kunnat göra utan jag har alltid varit på väg någonstans...

Nu är jag megatrött så nu slutar jag filosofera-men, tycker det är viktigt för mig själv att spara dessa tankar i min blogg..är så glad och tacksam att jag skrev i början av denna resa för som sagt, dagarna fylls med annat, livet rullar på och man fortsätter leva som den människa man är..

Elakt virus!!!

Idag var jag och hemlige mannen hos farbror doktorn. Jag i stora staden och maken i lilla byn..varför inte på samma hc?Ja, det beror på många faktorer som jag lämnar därhän. Iallafall vi blev testade både för det ena och andra men slutsatsen var-virus-dvs åk hem, vänta ut..

Superskoj, jag hostar så att det känns som lungorna håller på att hoppa ur sitt läge + att jag inte har det lätt med att hålla tätt..känns som en bebis dessutom flyttat ner en våning:-)Varje hostning leder oxå till ett hammarslag i huvudet..j-a förkylningssäsong. Vi har bestämt iallafall att G gått sin sista dag på dagis..nu får han vara hemmagris istället.

Flickorna stannar denna vecka oxå hos pappa för det känns otroligt onödigt att vi ska duscha dem i virusbaskilusker oxå..

Hoppas på att få lite energi och återkomma med lite andra saker som jag funderar på framöver..
Vi håller på att diskutera namn-detta eviga..pojknamn tror vi oss ha men flicknamn har vi ej så många. Är det någon som har ett tips (både kille och tjej) så lämna gärna dem till oss.
Vi önskar ett namn som passar både i Sverige och Österrike, gärna lite gammeldags...enkelt vá?:-)

Nu ska jag krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv...

Rösta på Årets Mama!!

Denna länk går till en fantastisk kvinna som kämpar just nu mot sin cancer men ändå försöker upprätthålla ett så "normalt" liv som vanligt.
Ni hittar hennes resa och blogg under mina bloggfavoriter-vimmelmammans blogg.

Här är länken:

http://www.expressen.se/halsa/1.1324516/lotta-gray

Host,host..

..är vad familjen K roar sig med just nu..
Jag har feber, hostar som en tok och så gör lille sonen-men, nu är vi två vuxna som kan dela ansvaret om nätterna..

Vi funderar allvarligt på att ta G ur dagis den korta tid vi har kvar i Sverige för dessa sjukdomar är tuffa...G har nu varit dålig i en vecka och han har som sagt riktigt tuffa nätter med sin hosta..

Annars inget särskilt att rapportera mer än att bebis i magen är mkt aktiv-stackaren får ju hoppa studsmatta därinne:-)

Ambulans, icke-sömn och rörmokare..

Igår så vakande sonen med svårigheter att andas. Han fick kämpa rejält för att få luft och hostade slem och hade panik-inget farligt men ack för en mamma så lurar paniken bakom hörnet..Ringde sjukvårdsrådgivningen-där var det kö-ringde då 112 för sonen hade klara problem med andningen och jag vet sedan förra året att det går så fort när han når sin "återvändsgränd"dvs när hans egen panik sätter in och han flämtar efter luft..
SOS sände ambulans men ringer efter ca 15 min att ambulansen fått vända tillbaka men bil kommer från Ösd (mkt märkligt men precis samma hände när vi for in första gången när G var 4 månader).De erbjöd dock att jag kunde få ha en syrra på medhörning men jag tyckte att G klarnat till lite så jag avböjde..

Ambulansen kom efter ca 1 timme och de var superbra-han fick lite adrenalin på väg in till sjukhuset, vi träffade en läkare som menade att det "är inget farligt" och inga barn dött av krupp (detta vet jag men ur mitt perspektiv så vet jag oxå att det finns hjälp att få på sjukhuset iform av adrenalin som hjälper honom att få det drägligt). De skrev in oss och G var helt galen, dvs speedad..Kl 02.30 var i vårt rum och G kunde ej komma till ro..vid 04 slumrade han till i sin bilstol men då började han pipa/väsa och personalen som kikade till honom ville ge adrenalin-han vaknade till i en hostattack och fick då medicn och givetvis så blev han än mer speedad..05.45 efter mer välling, alvedon och näsdroppar så somnade han äntligen en stund (jag var helt förbi av trötthet, jag som är beroende av sömn och haft han hemma från dagis med vaknätter på detta men, det blev ett test i att se hur mkt jag orkar)07.30 vakande han igen, olycklig och hostandes..jag visste inte vart jag var så jag satte honom i bilstoeln och satte på barnprogrammen och slumrade till 08.30..Frukost, rond och hem..Gulliga U ryckte ut och körde hem oss..G somnade i bilen och sov sedan till 14, lite välling, somnade igen och vaknade vid 16.30 och är hyfsat ok-hostar fortfarande men han får hosta på stackaren, det måste ut..
Nu är den stora frågan-kommer han gå med på att lägga sig ikväll?Det kommer bli ytterligare en vaknatt och jag är så glad att hemlige mannen anländer imorgon igen för detta är mer än jag kan hantera för tillfället..Ensam är DEFINITIVT inte stark kan jag tillstå numera..

Inte nog med detta så gick röret under vasken i två delar igår under em och ingen akut rörmokare fanns att tillgå..kul, det luktar inte hallon just nu och det känns som jag lever på 1800-t då jag får tömma hinken (som fångar upp vattnet när jag tar vatten för välling mm) i toastolen..slipper ju gå ut iallafall:-)
Det är dock mkt typiskt att allt händer när maken lämnar oss för 5 ynka dagar...

Dessutom så ringde vårt bostadsbolag i Wien förra veckan för att berätta att grannen under vår lägenhet hade massor av vatten som läckte genom taket som kom från vår lägenhet..kul..
Maken skickade bästa kompisen över till lägenheten och det var gummistövlar på redan i hallen då vattnet stod högt..vår lägenhet är nyrenoverad (1 år sedan) så vi fattade ingenting vad som hänt..kompisen mötte rörmokaren i Wien och det visade sig att klantskallarna ej kopplar rören ordentligt i toastolen så det hade oxå gått itu och pumpat ut vatten i lägenheten..
Ja, detta var vår lilla rapport från livet i lilla byn och stora staden:-)