Erkänner-ångesten har slagit sina klor om mig..

Hej!

Helgen har gått fort (fast ändå inte) och jag har haft min underbara vän S på besök, både lördag och söndag-det har varit skönt att få prata om det som vi tycker är roligt i "vanliga fall" dvs innan cystan..Jag fick superfina presenter (snygga mammakläder och toppen BH:-)blev rörd till tårar..Idag har jag haft huvudvärk sedan i morse-kanske för att jag inser att i morgon måndag kan jag få ett besked om när op blir av-jag har ångest och känner mig stressad-detta för ovissheten om huvudvärken är ett symptom på ökat tryck i huvudet...eller om det finns så många akut patienter att jag får vänta veckor på op (denna väntan skapar ångest)..jag vill gör a ingreppet så fort som möjligt så att vi kan få vakna upp ur denna mardröm och ta tillbaka vårt liv, vår familj, att tjata på tjejerna om de ska städa sitt rum, byta bajsblöjor i parti och minut på min hyperaktiva son, att få somna i armarna på min man...inte ligga ensam i en hård säng på sjukhuset med alla tankar-för de är många. Jag är en obotlig optimist och de som känner mig vet att jag rest mig många gånger från rallarsvingar som livet gett mig, både sådana jag skapat själv och dragit på mig och de som kommit in från sidan..Glaset är alltid halvfullt inte halvtomt men jag känner att idag sviktar mitt positiva tänkande..

Försöker ta fram allt det som är positivt i min situation;
-det kunde varit cancer-det är "bara" en cysta
-det upptäcktes i tid med marginal-jag kunde åkt in och ut på hälsocentralen med allehanda diagnoser på huvudvärk och cystan kunde gjort avslut innan en MRT gjorts (jag är akutläkaren evigt tacksam för hans beslut om MRT så snabbt..
-det går "relativt" fort i handläggningen,inte 2 veckor ens..

Jag tänker på en person som försökte beskriva handläggningen ur ett medicinskt perspektiv för mig när jag började jobba inom landstinget då jag just kommit över från Försvarsmakten ; inom medicin jobbar vi med att avakta lite, för ibland går vissa symptom tillbaka och andra accelerar för säkrare prognos..låter urbota dumt för en intensiv person som mig...

Mina tjejer var här idag och jag var så glad att få krama och lukta på dem, mina flickor. Kändes som viktigt att få träffa dem innan jag åker och att de skulle få se att jag är "mamma"som jag alltid varit..de led med mig för det verkar ju vara supertrist att vara på sjukhus:-)Lille sonen var helt rabiat som vanligt men busade med sina systrar...många glada skratt blev det innan de for hem efter ca 1 timmer då jag var helt slut..

Håll nu tummarna för att vi är på väg till Umeå nästa vecka så att jag snart får komma hem till min familj...