Snor, host och huvudvärk.

Dagen är till för att ta sig igenom-jag är däckad så ock hemlige mannen. Men, det går ju som tur väl över...
Måste skriva ner lite av den chatt som jag hade min stora dotter igår. Jag frågade henne; hur mår du?
Hon svarade; vadå?Jag är frisk..
Jag; men hur mår du nu när jag varit borta så länge?
Hon; men mamma, oroa dig inte, det går bra för jag vet ju att du snart är hemma och det blir det ändå roligare att träffa er alla.
Jag; du vet väl om jag älskar dig.
Hon; ja det vet jag och var inte orolig.

Älskade unge.

Mellandottern har oxå numera chatt men är svårare att få tag på..Deras liv rullar på med skola, slalom och vänner. Känns bra!

Utslagen

av en grym superförkylning..barnens baksilusker är en barnlek mot det som drabbat mig nu..hemlige mannen är "påverkad" av den men jag är som i ett vakum..mår rixdåligt och det är lite av en utmaning att vara ensam med de två små medans hemlige mannen måste jobba..men, det är bara att bita ihop och vara tacksam att helgen är i antågande..lär bli liggläge..

Annars "roar"jag mig med att kolla upp vad som gäller vid ev. uppsägning. Ekonomin är krass på jobbet och det står att läsa i tidningen att personal kommer bli varslad och då inser jag att min tjänst hänger löst..lika bra att vara förberedd och, det håller mig sysselsatt:-)

Håll tummarna att förkylningen inte är influensa, att lilla Livia slipper den och att den lämnar min kropp senast nästa vecka..

Halsont

Så-då är jag och hemlige mannen förkylda..Vaknade upp med täppt näsa och sjujäkla ont i halsen.Tydligen så grasserar influensan här i Österrike, det är många skolor där det inte ens finns 1/3 av eleverna i resp klass..vi vaccinerade oss emot influensan i Sverige så jag hoppas detta bara är förkylning..Än så länge så visar inte Gustaf några tecken.

Idag mår jag bättre inombords, hjälpte mycket att få stjälpa ut det "onda" i bloggen.

Dagen kommer ägnas åt roliga saker(ironi)såsom att dammsuga och städa toalett/badrum och snart är det helg-igen:-)

Brustna drömmar

Igår var en riktigt dålig dag ur mitt perspektiv-grät och var otroligt djupt i mitt ego, allt handlade bara om mig..Jag tänkte inte ett dugg på min man tex, som kom till Sverige efter att ha bilat från Österrike på fredagen,hade helgen på sig att närma sig sonen då jag började jobba på måndagen (som jag längtat efter så länge) och vi skulle nu bonda som familj, vi hade 4 fina månader framför oss..men, av det blev det intet..På onsdagen fick jag ringa honom och säga; du, bli inte rädd nu men jag svimmade på stan och är nu inlagd..Vi trodde nog båda att jag kollapsat pga av att jag startat lite för hårt på jobbet de första dagarna och att min energi inte räckte för en grav och att jag varit ensam så länge med sonen (som ej sov på nätterna), med sjukdomar och annat..men, dagen efter fick jag ringa igen-du, bli inte rädd nu men de har hittat en "cysta" imin hjärna och jag måste opereras..Där stod han, ensam i främmande land med en liten son, sitt första barn utan mkt erfarenhet och en fru med en cysta i hjärnan..han vägrade dock bryta ihop och lade upp en plan, minut för minut, fakta,fakta,fakta..Min bästa vän S, min "syster", släppte allt, sitt jobb och familj för att stötta oss båda, mig med besök på sjukhuset, med att leta information om hjärnan med att finnas till för hemlige mannen. Följde med oss till Umeå och var sällskap, tolk, barnvakt och positiv för oss båda..Åkte hem under helgen som op blev uppskjuten för att återvända så att hon fanns hos oss när det var dags för op.Obetalbart av henne och hennes man och barn som så osjälviskt släppte henne till oss när vi så väl behövde henne...gör mig tårögd än idag..Hemlige mannen fick bli familjefader på riktigt då han fick sköta allt då jag kört huvudet i betong-dvs jag sov,sov,sov och sov..och han skötte barnen, alla tre.Mina fina flickorsom landade i en rädsla somde ej vågade prata om förräns jag återhämtat mig ordentligt, att deras sommarlov blev; snälla, var tysta-jag måste få sova..inte lätt när man är 8 och 11 år och buset finns i benen. men, de lärde sig ändå en läxa om livet-ibland knackar de stora svårigheterna på dörren och saker och ting blir inte som man tänkt sig men man klarar det ändå.

Jag tror att det som gör mest ont är tanken på de förhoppningar jag hade, de drömmar jag vävt, föll platt..men, idag tänker jag; hörrudu-drömmar kan vävas nya, du kan fortfarande gå framåt och hitta motiv och lust till livet igen..Kanske någon undrar, men du har ju dina barn?Ja, men de fyller inte mitt ego-hål, det hål i mig som är jag och som är separerat från dem. Jag behöver mål och uppgifter för att må bra, jag behöver jonglera med svårigheter, med utmaningar för att må bra..inte endast sjunga Imse Vimse Spindel, byta blöjor och sköta mina barn;-)Så är jag och det står jag för-vi är alla olika och mina barn får skriva sina egna öden och sina drömmar får de väva själva..Jag kan ge dem en grund av gränslös kärlek, kanske inte så som de önskar men på det sätt som jag förmår..Livet är en enda stor prövning och i detta ska vi finna vår egen väg..så svårt..Jag behöver alla bitar för att må bra, arbete, barn, träning, kärlek från min man och någonstans lite egentid, rent EGO-tid bara för mig, utan avbrott och barnskrik:-)

Idag ska jag undvika att reflektera för mkt och ägna mig åt positiva tankar och påbörja min tyskakurs som ligger på bordet framför mig.Ett träningspass hoppas jag oxå på-gjorde ett fysiskt hårt igår och genast mådde jag bättre..

Nu säger jag hej från ett snöigt Wien. snön verkligen vräker ner idag!!

Har du mött henne?

Berätta för henne att jag finns i Wien och väntar:-)

Hur var det eg? Återblick till juni-2008.

21 maj svimmade jag på stan..ambulans till sjukhus, ingen diagnos förrän dagen efter då jag ej kom upp på benen-var yr..MRT gjordes-cysta hittades som störde vätskeflödet i hjärnan-op var tvungen att göras hyfsat snabbt pga min grav och akvedukten, kanalen, som pressades undan (2mm bred).

Så här blev det efter ca 2,5 vecka väntan i Ösd..halvliggandes i en säng på NIVA Umeå efter op med en dräneringstub rakt in i hjärnan som de drog ut utan bedöving en dag senare och sydde ett stygn, oxå det utan bedövning..24h låg jag uppkopplad, med nålar för IV i fötter,armar och händer..sedan flyttad till vårdavd och på torsdagen, 3 dagar senare flögs jag till Östersunds sjukhus där jag skrevs ut på måndagen..7 dagar efter op var jag hemma-helt fantastiskt när jag tänker på det..

Innan op-så mkt rädsla, så mkt ångest att mitt liv skulle ta slut nu och här och inget lugnande fick jag då jag var gravid..dessutom uppskjuten op då planerat vad fredagen den 13:e som blev måndag den 16/6 ..i 2,5 vecka hade vi levt i vår mardröm, från fullt frisk utan symptom till en op i hjärnan, allt via slumpen dvs förmodad svimningsanfall pga grav i v.12....mentalt hängde jag ej med och fattar nog inte fortfarande vad som hände..min rädsla att mina barn skulle mista mig, sin mamma...




Det här skar de upp, ett borrhål fick jag som de satte igen med ben och idag kan man endast känna att det ej är slätt i pannan. Jag hade "tur" dvs de kunde nå cystan som satt i bakre skallgropen och punktera den.Visste innan op att de kunde misslyckas med denna metod och vaknade upp, livrädd att behöva göra stora "öppningen av skallbenet" men det behövdes inte-jus då. Vet ju nu att cystan är kvar, mindre än när jag åkte upp till Umeå i somras då den var 19,2 mm och nu idag är den 11mm. I juni får jag veta om den växer eller har stannat av..

Av stygnen syns inget då de lade dem högt upp i hårfästet.
Har märkt att de som ej träffat mig efter op förväntat sig att jag på något sätt skulle bära minnena synliga..men de sitter på insidan..Har mött allt från att vänner trott att jag skulle vara påverkad i ansiktsmusklerna (typ lam) såväl som ha ett fult, stort ärr över huvudet..men det har jag inte som sagt-ser helt normal ut numera när luggen växt ut..

Mitt liv förändrandes drastiskt, mitt nystartade företag fick läggas ner, min framtid förändrades då jag inte hade kvar min styrka på det sätt som jag känner den och som jag famlar efter just nu..blev så påmind om att livet är skört och bräckligt och även om jag lovade mig själv i euforin efter op att leva här och nu så sitter rädslan och kontrollen i fortfarande-dvs att återgå till "vanliga livet" och hitta igen sig själv efter en sådan här "resa" är otroligt jobbigt. Känns som om jag ska kläckas ur ett nytt skal och bli mig själv fast ändå inte..det är så lätt att fastna i grubblerier, i "om", detta är förmodligen detta som slagit ner i mig just nu och därför så gör jag detta minnesinlägg..älta lite till och försöka gå vidare.. Att jag sov bort hela sommaren för återhämtningen var så brutal, kunde inte läsa, surfa,se på TV..tog någon månad att få tillbaka det..att köra bil dröjde ännu längre då jag blev fort trött och trögtänkt..Nu är allt det borta, jag behöver faktiskt inte lika mkt sömn som tidigare i mitt liv-är född trött och hungrig:-)men är numera mest hungrig:-)

Att bebisen i magen överlevde det hela är ju oxå en solskenshistoria i sig då jag mådde pyton efter op, fruktansvärd huvudvärk pga att skallen varit öppnad och luft kom i kontakt med hjärnan..fick morfin men kunde ej ges för mkt pga bebisen. Rädslan att Livia tagit skada och att genomgå en förlossning och krysta ut en bebis-ni som fött barn vet vadjag menar, skulle jag klara det?Jo, det gjorde jag med fantastisk stöttning av BM Kerstin på Ösd BB. Kände mig trygg hela resan.

Och så kom hon då,Livia som kom till oss som en liten budbärare av liv den 21/11 förra året. En liten glad tjej som ler mot oss alla och framförallt hjälper mig i min återhämtning för eg, vad som än händer så finns det fyra barn med mina gener som trampar runt på jordens yta..

Nu kallar Livia på mig..

Upp&Ner, Ner &Upp..

Mitt humör, mina känslor pendlar som i en berg&dalbana..jag funderar fram och tillbaka på om jag ska sluta amma eller inte...

Att fortsätta amma är ju det bästa, smidigt, gosigt och det funkar så otroligt bra med Livia..att inte fortsätta handlar mer om mig..Jag har det superjobbigt med mig själv då jag varit "instängd" i denna kropp, med graviditet, med hjärnoperationen, med rehabilitering, barnfödsel och jag har ej fått chans att rehabilitera mig själv utan mediciner och hormoner..Jag får ångestattacker då och då, inte så starka men ändock..svårt att andas, paniken ligger på lur..Förstår själv att det är sommaren som måste ut, det som jag gömt därinne och tänkt lite klämkäckt att allt har ju gått bra, jag är här och nu och mår faktiskt fysiskt bra men mitt mentala mående är allt annat än gott..Är dock rädd för att sjunka in och börja bearbeta, för att öppna upp något som kräver hela mig vilket jag just nu ej kan med ett litet barn som behöver mig och min kropp för näring och överlevnad..därutav; amma eller inte amma?
I det långa perspektivet så är denna amning en kort historia men just nu och här så kräver det mycket av mig..Jag är låst och behöver frihet, frihet att få komma bort från familjen ett tag och landa i mig själv (fast å andra sidan så skulle jag förmodligen ej må bra av det heller då vi ej varit ifrån varandra en dag sedan maj förra året)..ja, ni hör ju, upp&ner,ner&upp..

Just nu tar jag en dag i taget (har gjort ett tag)och på något sätt så klarar jag en dag i taget..är tacksam över min militära träning där man mentalt överlevde både det och andra (långtråkighet, spänning och väntan)genom att dela upp dagen i minuter, timmar och matpauser..så rulllade dagarna och så rullar oxå mina just nu förbi..
Men, det sliter på mig och hemlige mannen..man som han är så är ju problemet löst, nu är allt bra och nu ska vi njuta av livet och låta oss få landa och vila i detta...kvinna som jag är så behöver jag älta, vända och vrida på det som hänt, gå igenom det om och om igen och hemlige mannen har lyssnat, tröstat och peppat men jag inser att han börjar lessna (inte för att han själv skulle erkänna det men hans liv har ju oxå varit mycket tufft och ansträngande som anhörig men som sagt; the show must go on)..

Ja, jag vet varken ut eller in, jag har plöjt böcker om ämnet, jag är utbildad inom att handleda andra genom kris & truama men nu står jag själv och stampar..kanske det behövs mer tid och det hela falnar lite mera?!

Nu kallar vardagen i form av mina barn så här på morgonkvisten..