Myrsteg

blir det idag. Vi vaknade till liv 9.30, åt frukost och kommer inte göra så mycket mer. Kroppen är slut,slagen ,trött och orkar just ingenting. På axeln sitter det en lite filur som säger; man ska ta vara på dagen, göra något vettigt och inte slöa. Är det nte vettigt att slöa, vila från alla måsten när man ändå har chansen? Jag reser mot en tid där små fötter kommer väcka mig 6.30 varje dag, året runt i några år till.
Idag kommer jag ta tid till att tänka, att rensa och sortera i hjärnkontoret. I familjen (sekundära) pågår något som liknar kaos och som jag inte vill delge i bloggen och det är svårt att förhålla sig neutral då det pågått under många år och ingen bättring syns i siktet. Något har hänt när tryggheten rycktes undan och betéendet som tidigare funnit men dämpats förmodlgen har vaknat till liv igen som ett desperat rop på hjälp. Men-vilket jag själv oxå fick lära mig, ingen kan bära oss igenom våra trauman och ingen kan ta över vår smärta. Vi måste göra våra egna val, sätta krav på oss själva och ibland helt skifta riktning, bryta det destruktiva även om det destruktiva innebär trygghet. När man kravlar på botten ser man ingen utväg men om man bestämmer sig för ett första steg i det lilla så kommer man snart orka ta tag i de större frågorna i sitt liv. Det är som metaforen när man renoverar ett hus; man kan inte skapa kaos och börja skrapa tapeter i varje rum utan starta med ett utrymme och jobba dig metodiskt igenom rummet tills det är klart. Då kan du gå vidare med nästa. Jag är inte okänslig även om det kan tänkas vara så från sidan. Jag vet att man är inte behjälpt av att någon annan försöker lösa ens problem samtidigt som man filar på sanningen och fortsätter sitt sätt vara. Personen köper sig tid, får vila hos den som försöker rädda men som oxå ser till att personen kan fortsätta sitt mönster.