Livet och döden

Jag har följt en blogg som stannade kvar hos mig när jag första gången fann den. När jag själv var sjuk så hade jag ett stort behov att identifiera mig med andra som genomgick trauman. Som liksom jag hade flertalet barn och små dessutom. Linda (hennes blogg finner ni i mina länkar till andra bloggar)dog idag och lämnade make och fyra pojkar kvar i vår värld. Jag överlevde, Livia överlevde men jag kan nu erkänna att det fanns dagar då jag önskade att jag fått lämna för jag klarade inte av allt det som hände i mig under ca 2 år. Små barn, min egna icke-föreståelse för det som hänt mig, sömnlösheten, makens svek i en väldigt svår situation. Jag kunde identifiera mig med henne (förutom att jag slapp behandlingar) men med alla måsten, med att försöka hålla ihop familjen när det var som svårast och att inte kunna få möjlighet till att få sätta sig själv i centrum, att få en chans att läka från allt det som hänt. Min man hade det oxå svårt och vi väljer alla hur vi ska förhålla oss till verkligheten. Stanna i den, acceptera den, fly ifrån den, strutsa eller endast tänka-det kommer gå bra. Som anhörig tampas du med dina egan farhågor och problem, som sjuk med att bli frisk, både fysiskt och psykiskt. Det tog mig ca 2 år att landa men jag har fortfarande sviter..som att min ena hand är svag, att jag behöver sömn och har en latent oro (ibland mer ibland mindre)för att jag ska behöva göra något åt den cysta som fortfarande frodas i min hjärna. Jag har avböjt kontroller-skulle aldrig kunna hantera att få ett besked att cystan har växt en mm och vi avvaktar..då avvaktar jag hellre tills att jag får sådana symptom att jag måste söka sjukvård. I maj i år är det ett år sedan jag gjorde min sista MRT. I maj är det 3 år sedan jag hamnade på sjukhus och landade rakt in i chocken från fullt frisk till att vara sjuk-så sjuk att det krävde ingrepp i hjärnan då jag hade ett övertryck i skallen. Hann inte förstå, hade inte ont och resan blev lång, fysiskt såväl som psykiskt. Jag har lagt det mesta bakom mig men Lindas död river upp såren-dock så lever jag och jag tycker jag lever helt och fullt nu utan dödsrädsla. Jag har ägnat timmar åt att försöka och finna trygghet i det som komma skall och framförallt-släppa kontrollen.
Ikväll tänder jag ett ljus för Linda och mina tankar är hos hennes familj, fyra pojkar på ett, två, sju och elva år.
Livet ger och döden tar. Vi vandrar alla den vägen men det enda vi inte vet är när. Därför så lev,lev för alla dem som inte får finnas och leva här hos oss just nu.Som sittandes i dödens väntrum så minns jag ännu den enda önskan jag hade; att få vara i vardagen, den där gråa med tvätt och städ, med trötthet och tjafs men det är ju det som är livet. Inte en flashig bild på en sandstrand. Jag längtade inte bort längre utan endast hem, inte fysiskt hem utan där jag hade min familj. Nu är jag snart där-i vardagen och som jag längtar.