Funderingar

För ett år sedan så mådde jag som sämst i mitt levda liv..framtidsutsikterna var oklara, hur skulle hemlige mannen hantera om jag dog, skulle cystan börja växa?, hur skulle jag kunna lära mig att sova mig igenom nätterna utan att ligga med vild panik bultandes i bröstet, hur skulle jag få ihop alla lösa pusselbitar i mitt liv, hur skulle jag kunna äta mat utan att behöva kräkas..
När jag idag tänker tillbaka så kan jag säga att alla de frågor jag hade då är lösta.
Vad gjorde jag?
Fick hjälp av mediciner för att kunna sova, få möjlighet att få avlastning i familjen med barnflicka, få hemlige mannen att förstå att vi båda behöver göra "det tråkiga" i vår familj, få honom att engagera sig i det liv som pågick i Sverige med flickor, hus och jobb för mig, låta mig kliva ur familjen här i Wien och komma tillbaka till Sverige, till det som var min identitet innan småttingarna, innan sjukdomen, innan resan hit-förstå MIG och inte bara avfärda det som jag var orolig för, bara för att han inte var det.
Nu ska väl oxå erkännas från min sida, att i det utmattade tillstånd jag var så fick det mesta helt uppförstorade proportioner och min sanning kanske inte helt överensstämde med den verklighet som de som stod utanför mig såg;-)Jag har oxå fått provocera mig själv, göra allt det som skrämde mig..Vara i folksamlingar, åka till ett ställe jag ej hade snorkoll på, köra bil, gå på bio, flyga, träffa nya människor m m

Livet är dock som att balansera på en tunn lina, ett besked i ena sekunden, en olycka eller en blixt från klar himmel kan ta livet ifrån oss. Dock-det går inte att fundera på allt det som KAN hända utan det gäller att leva HÄR&NU. Det är nog det som jag lärt mig mest efter min resa ner i djupet av mig själv.