Förtydligande

Oj,vad mycket frågor jag fått om mitt "erbjudande"-inlägg igår.Jag var lite ful och skrev det som om jag hade möjlighet att välja men, det har jag inte.
Att få jobb i Österrike är svårt när man inte pratar flytande,akademisk tyska och har en magister-examen i bagaget. Det hjälper inte att man som jag har varit officer i 10 år, varit chef på en Hälsocentral och nu projektledare. I Österrike är det tvärkört att bli chef för någon avdelning på sjukhus om man inte är läkare, manlig läkare ska jag lägga till.
Det som jag kanske skulle kunna få är att städa hotellrum eller något annat där man jobbar självständigt utan kontakt med människor där språket inte är så viktigt-men, sorry, jag fixar det inte. (Det handlar inte om att jag ser ner på de människor som har dessa viktiga jobb men för mig går det bort).

Alternativet är att plugga tyska i några år (med studiebidrag ca 2500:- månad, erbjudande 2)och ta hand om familjen. Då känns det för mig som om jag kastar iväg vad tidigare generationers kvinnor kämpat för tex. en egen pension som man kan leva på och inte minimum när man blir äldre. Att kunna arbeta och ha en egen identitet, mer än vara "mamma". Jag som mamma till tre döttrar ser det som otroligt viktigt att de lär sig sätta sig själv i ett av de första rummen dvs. se till att de inte blir en servicestation för mannen och tro att det är KÄRLEK att utplåna sig själv genom att vara "duktig" och "omtänksam". Omtänksamhet är att se till att man har ett eget liv också. Tänk er flygplanet; när andningsmask måste på så är det först vuxen sedan barn.
Du kan inte hjälpa andra om du själv inte får syre. Jag möter dagligen frustrerade kvinnor med stor martyrgloria för de känner inget annat sätt än att vara..som den där hunden som jag själv upplevt mig vara..Hämtat tidningen till husse och väntar på en belöning..som aldrig kommer..hämtar tidningen varje dag men Husse tänker inte så mycket på det då tidningen alltid kommer..Husse börjar tänka den dagen det blir stopp tidningsleveransen..dvs. man saknar inte kon förräns båset är tomt.

Jag tror att vi kvinnor måste värdesätta OSS själva och inte förlita oss på omgivningens kärlek för den är sekundsnabb och flyktig. Vår egenkärlek räcker ett helt liv och vi ser till att göra oss till VIKTIGA individer som inte bara vårdar och städar oss bittra..

Skulle vi avsätta av makens lön för att få mig att ha en hygglig pension så pratar vi många tusenlappar i månaden och det funkar inte om vi ska leva på en lön, med barn i Sverige och deras underhåll och resor samtidigt som vi har familjen här.

Så många av mina tidigare kvinnligt anställda insåg detta när de närmade sig pensionsåldern och de hade varit hemma med barn några år och sedan arbetat deltid. Någon hade dessutom maken lämnat och så stod de där-med urdålig ekonomi medans han kunde leva livet med guldkant då han "försörjt" familjen.

För mig handlar det om att ha ett slags oberoende, att inte vara bunden till min makes generositet, till hans frågor om vad jag spenderar pengar på, för hos oss är det typiskt manligt/kvinnligt dvs. han satsar på saker som HAN kan nyttja, mina pengar går till inredning och barnkläder dvs. familjeorienterat.

Man ska inte blanda ihop kärleken med detta att jag vill försörja mig själv. Jag älskar mina barn och min man men jag vill oxå vara en kvinna som har ett liv när barnen vuxit upp. Inte landa som en bitter, ledsen och deprimerad kvinna då min ekonomi är urusel.

I Österrike har man dessutom bara 10 VAB-dagar på ett helt år. Som ni kluriga räknat ut så bygger systemet på att mamma är hemma för vem har ett barn mellan 1-3 år som är sjuk 10 dagar på ett helt år?

Jag har en granne som ensamstående mer eller mindre och hon jobbar dessutom i ett kvinnligt yrke, förskolelärare med 3 års högre studier, tjänar dåligt och har ett tufft arbetsschema. Hennes dotter som varit hemma i 2,5 år har nu gått igenom alla virus man kan tänka sig (då hon börjat på ett annat dagis) vilket har inneburit att grannen fått pussla,vara hemma, ta ut semester och får nu onda blickar från sin arbetsgivare. För-hon är ensam lärare på 30 barn mellan 3-6 år. Schysst arbetsmiljö men så är det med kvinnligt kodade yrken här såväl som hemma i Sverige.

Oj,oj vad icke strukturerat inlägg men jämställdheten finns med mig i varje tanke numera..
Ha en fin dag!!