Det kommer bli tvåan

för ettan är redan upptagen av min man.
Så ser det ut hemma hos oss och kanske hos någon av er också.Hur många har givit upp era intressen "för familjen" eller pojkvännen? Har er make/kille gjort detsamma för er? Har ni lyckats ta er "egentid" eller får ni ta den tid som blir över när familjens plikter är slut?Hur intalar ni er att er tid är mindre värd än den tid som mannen generellt har? Jag tror på att schemalägga så det är mitt nästa steg..istället för att gnälla och inte ta all tid själv i hämnd (för maken förtjänar oxå egentid i dessa småbarnsår).

Kanske jag är cynisk men när jag tittar på min egen situation så ser jag att jag "curlat" som det modernt heter och sedan stått där som en liten hund med tungan utanför munnen och väntat på tacket-som aldrig kom..
JAG VÄGRAR fortsätta ta hand om familjen ensam när det kommer till tråkgöra..
Mina äldre döttrar tyckte alltid att jag var så sur och trött jämt-tacka sjutton för det när allt var gjort så var man som en urvriden trasa. Nu när jag lever "lyxliv" i Östersund, dvs arbetar och har "egentid" så blir jag sorgsen när jag tänker på vad jag missat av barnens uppväxt och hur grinig och totalt slut jag varit, tyngd av allt ansvar.

Man är två när man producerar en bebis och jag anser att man ska vara två om det tråkiga oxå-gnälliga barn, bajsränder i toaletten, damm under sängen och så denna oändliga matlagning.
Om man inte vill laga mat-bring in catering.. och jag måste säga att jag släppt alla krav på god, näringsriktig mat lunch/middag, man överlever på en smörgås oxå om tiden kniper istället för att svettas och vara arg vid spisen.
Kanske det började när romantiken flödade, när man ville visa sig från sin bästa sida och "tog om hand" maken..kanske han erbjöd sig någon gång och en annan uttryckte sig, nämen asch det behöver du inte (och martyrglorian lyste röd och stor). Och där började det och samspelet tog fart..men, tack för att jag är en människa och tack gudskelov så kan jag förändra mitt mönster..värre är det för maken som fått en trilskandes genderpolis i sitt hem som numera är allt annat än lugn;-)
Nej, jag är snäll för jag vet att förändringar måste få ta tid...men...

Jag har ett jobb som jag trivs oerhört bra med i Jämtland, dock har jag inga familjemedlemmar vid min sida vilket gör mig väldigt ledsen.
Jag hoppas universum hör mig när jag nu ser bilden av ett jobb och min familj hos mig (eller jag hos dem).

Vem sade att det skulle vara lätt?