Promenad på Memory Lane

Idag var en resa bakåt itiden..gick på kända gator där minnena kröp fram,ena efter det andra..Pratade med min lumparkompis per telefon..lade på,han ringde upp igen för han hade oxå fått minnena från förr att välla fram:-)Oj,vad vi skrattade åt vad vi gjorde som töntiga men tuffa 20-åringar..

Jag förväntar mig se människor från förr,kollegor,kadetter,föräldragruppen när vi fick Jennifer..men, jag inser att minnena kanske man ska bevara i sin burk för den tiden kommer aldrig åter..

Jag har varit på mental resa i Afghanistan igen,mailar frekvent med en person som just nu befinner sig i Kabul och sist vi sågs var för 6 år sedan och vi utbyter minnen från den tiden då vi tjänstgjorde ihop..

Jag minns när jag fick åka tillbaka till Kabul, ett år efter att jag kom hem från min FN-tjänst...lika där,förväntade mig att se mina kollegor,att staden såg ut som då-men, inga kollegor,nya människor som hade tagit "min barre",som hade nya koder som de skrattade internt åt,men staden var sig lik..mycket märklig feeling.

Frågan jag funderar på är om vi uppförstorar våra minnen,ska vi låta det förgångna vara eller ska vi dit igen och röja runt och förstöra de äldre minnena eller blir det istället ett tillfälle till att skapa nya?Eller blir man besviken då man försöker återuppleva det som varit?

Svammlet fortgår men jag har verkligen färdats bakåt i tiden dessa dagar..

Gus och Livvi mår bättre med medicin.
Enl en vän så har tydligen typ vartannat barn bronchitis och inhaleras hemma i Wien-pga den dåliga luften..då inser jag vilken guldgruva det är att andas Östersunds luft.
Imorgon ska jag få krama min allra käraste vän under en lunch då hon är språng mellan sina uppdrag-ser jag framemot.