Första dagen

Jag var emotionellt uppstressad under natten (förstår jag idag)då jag än en gång ska få prova att jobba..förra gången så blev det 2,5 dag innan chocken om cystan..
Det var jobbigt att gå i lokalerna,träffa människor som kramade om mig och sade;har undrat vad som hände med dig då du blev sjuk..då fick jag vända bort huvudet och blinka bort tårarna..jag insåg,inser, att jag måste vara i detta,det är ok och nu skapar jag nya minnen av Östersunds sjukhus.

Vid lunchen så hamnade min behandlande läkare på stroke-avd som jag tillhörde bordet bredvid mitt och jag fick genast lite hjärtklappning..det är så många minnen i hjärnan som är kopplade emotionellt..

Men, iallafall,min arbetsplats verkar toppen,många nya människor och tempot känns som att jag kan hantera det. När jag känner att jag stressar upp mig själv,så lutar jag mig tillbaka och andas,andas..

Idag blev ju förstås xtra jobbigt med tanke på Gunnars för tidiga död och jag som kämpat så hårt för att börja LEVA och inte oroa mig fick mig en skjuts nedåt men jag kan inget göra,andas,andas och gå vidare.

Jag har dock varit ruskigt yr de senaste veckorna,men tror själv att det har med stressen att göra,alla de kast och förväntningar som jag måste hantera.
Dock,jag försöker ta det lugnt och hoppas det kommer fortsätta så..

Mr Average-I miss you dearly!!!