Tillbakablick på 2009

Detta var året som fick mig att resa mig igen efter den fruktasvärda chocken ang hjärnoperationen som satt i länge,länge..
Tänk er själva; ni är på väg till lunch,någon säger åt er att ni måste åka till sjukhuset och där stoppar de er i en magnettunnel och sedan får ni veta att ni har en cysta modell större,dvs så stor som man bara ser en gång vart 10:e år i min lilla stad. Du har inte ont,ingenting som speglar att en cysta sittter därinne och trycker på den tunna kanalen som slussar ca 1,5 liter vätska fram och tillbaka under dygnet och nu med ett hot att denna vätska ej kan rinna som den ska..Dessutom ska du åka till ett sjukhus där endast specialister på hjärnan kan hjälpa dig..du vet ingenting,ingen kan svara på dina frågor och dessutom finns det en liten böna i din mage ca 16 veckor gammal..Du opereras,medicinskt är du återställd men mentalt,jisses,vilken resa..du inser med all tydlighet att det finns en ändlighet i ditt liv..

Detta ska du hantera medans du har två tätisar i främmande land,sömnen är urusel och tiden för dig själv är minimal att hinna reflektera och förstå..

Sedan kommer man till en massa beslut som ska genomföras och detta kombinerat med en stor dos hypokondri för om du hade en stor cysta i hjärnan som du ej visste om-vad betyder det då när du får ont i magen?Eller i ett ben?Eller när du känner en liten knöl i bröstet?

Galen trodde jag att jag höll på att bli ochjag såg varken in eller ut förräns jag fick hjälp av sjukhus,medicin,sömn och stöd i familjen av annan vuxen person så att jag kan gå undan när jag behöver.

Nu startar 2010,jag mår bättre än på länge,sover som en gudinna (för mycket tror jag)men inser oxå man måste ge sig själv tid.
Har blivit otroligt intresserad igen av min stora hobby danska barnkläder och det känns så roligt att få kunna åka till en danskaffär (tack Ea)och prata kläder,livet och planer. Att bryta det destruktiva som snurrat i mitt huvud sedan juni 2008.

Jag tror nu att jag är i slutet av min läkningsfas och mitt råd till er hjärnpatienter som kommer till min blogg (och ni är många); resan börjar när det medicinska är åtgärdat och var inte rädd att söka hjälp när bearbetningsfasen tar fart-för det finns hjälp att få och ENSAM ÄR INTE STARK!!!

Gott 2010 på er!!