Kommunikation

Vi är lite ur fas som sagt då vardagen nu börjat..planen var att stora L hade fridag idag efter välförtjänt vecka. Dock hade jag feber igår och var allt annat än pigg och maken skulle lämna in bilen+ tidigt morgonmöte vilket gjorde att stora L lämnade dem imorse. Vi hade gjort upp tidigare i veckan då jag hade lämning skulle maken hämta. Stora L erbjöd sig i em att hämta dem oxå men jag menade att maken ställt in sig på att hämta dem. Jag ringer maken på väg hem från affären och undrar när han och BARNEN förväntas komma hem för middag. Han säger 17.15 och jag lägger på. Fixar med allt och mycket riktigt, 17.15 hör jag nyckeln i dörren..tycker dock det är lite låg volym dvs inga övertrötta barn men ja,ja-mirakel händer ju då och då;-) Jag går ut i hallen och möts av EN glad person-min man. Ungarna har han glömt..ridå..han säger att JAG var oklar och jag säger att HAN lyssnar inte ordentligt..snälla stora L sticker iväg och hämtar barnen för givetvis är bilen kvar på verkstad.Ytterligare en dag som passerar förbi...
PS! Barnen var dock på utomordentligt glatt humör när de kom hem och det var en glad tjej som börjat i storbarnsgruppen!