Rastlös fast trött

Sjukdom är inte alltid av ondo. Sjukdom ger tid till eftertanke och reflektion. När jag återhämtade under en dag, liggandes i sängen, halvslumrandes så började tankarna komma av sig själv. Tankar som trycks undan i vardagen av alla måsten. Jag häpnar varje gång jag byter miljö att det som är så "viktigt" i ena landet ter sig långt bort i andra landet och vice versa.Beror det på förmågan att stänga av-att man inte påminns om de vedermödor som finns på respektive ställe? Att jag får kliva ur den värld som jag befinner mig en liten stund och vila (det där var motsägelsefullt då jag oxå första veckan är helt uppstressad av de rutiner som finns på det ställe där jag normalt inte befinner mig). Men-så händer det, helt plötsligt finns jag även i mitt andra liv.Hursom kan jag sakna att sjunka in i mig själv mer ofta-många tankar väcks, växer och frodas och bygger hopp när man får tiden att göra ingenting och endast finnas till. Det är sällan den aktiviteten bygger förtvivlan för det ryms inte i mina innersta skrymslen. Det är den yttre världens påfrestningar som ibland tippar mig över kanten men aldrig de inre.
För mig är detta en slags meditation-att gå till platser inom mig själv där jag finner trygghet och hittar svar på det som trycker mig i stressens tillvaro. Jag hoppas bli bättre på att bara vara för det är där jag skapar-inget skapas i kaos och oreda.