Jag har tillhört den skara av människor som sett ned på dem som inte klarar sina problem själva,som behövt medicin och instämt i de skrockfullas skara;ja,ja-att man tror att ett piller ska hjälpa och framförallt lösa problemen istället för att ta tag i sig själv och lösa sina problem mer handfast och sluta grubbla. På läktaren ser allt glasklart ut när man tittar ner mot spelplanen och många gånger har jag kännt att "fattar de inte vad de måste göra för att komma ur sin situation?Det är ju glasklart."Och visst är det så-det är lättare att yttra sig om andras vedermödor och lägga kraft där än att titta inåt och se sitt eget och framförallt förändra det som inte gör en bra.
Nu är jag i en fas där jag behöver "ett piller" och många av mina medpatienter har liknande historia men bara den skillnaden att de självmedicinerat med alkohol då de är rädda för tabletter och ev. beroende-vilken paradox när de nu ligger för avgiftning från alkoholen...
Pillret i sig ger ingen ny lösning men ger kraft åt hjärnan att kunna finna lösningar på sina problem istället för att man nagelfar sina upplevda problem i mikromolekyler och att man undkommer dessa förstorade katastroftankar..Detta förstår man ej förräns man sitter och ror i samma båt som alla de som oxå behöver mer serotonin i sin hjärna.
Men, det är skämmigt (skam) att man hamnat i en sådan situation att man som "vuxen" inte reder ut sitt liv,att man sjunkit så lågt ner i botten att allt ter sig svart,bränt och inte värt att leva för..För psykisk sjukdom är fortfarande så stigmatiserat att man inte pratar om det..hade man brutit benet så skulle alla oja,sig,sucka och komma med hjälp,för det förstår man ju,hur kan man sköta sin vardag med benet i gips?Men,när själen stukas,bryts då backar de flesta för detta kan kanske smitta mig så att jag oxå blir en "dåre"?!
Men, jag har fått nya fina vänner och jag har mina riktiga vänner från förr som stöttar mig i detta och jag inser att jag är lyckligt lottad av att ha er bakom min rygg och att ni inte skräms av min "sjukdom". Några av er har själv en liknande historia och har berättat att även ni tar "piller" och detta har givit mig styrka att prova "piller".
På min avdelning så finns det många patienter som inte har någon när nu deras liv raserats (visst pga de själva men nu mer än någonsin behöver de stöd från sina sk "vänner" men ingen dyker upp då de ej vill bli smittade av någon svaghet).Sorgligt...Min sänggranne tex..Gift två ggr, båda männen dog i cancer,var framstående,hade gallerier i LA,Geneve, förlorat ett barn i 8 mån för 22 år sedan,kunde sedan aldrig få barn..Levt i högsta sociala gräddfilen men
använt alkohol som medicin och flykt,nu förlorat sin lägenhet i fashionabla distriktet i Wien då hon ej betalt sin hyra,har ett fint hus på landet som nu banken håller på att sälja till underpris, bara gått i de finaste designer kläderna,ätit med silverbestick men nu har kronofogden tagit allt, advokaten hör inte av sig, får nu soc-bidrag och bor i ett rum i korridor tillsammans med nyanlända invandrare som kommit till Wien..Livet kan snabbt snurra runt..
Här i Österrike så är ens titel otroligt viktigt men kanske inte så viktigt att bli kallad Dr X (när man vårdas för sina alkoholproblem och hela ens kroppsspråk visar att man fattar inte vad man gör här med de loosers från nedre sociala skalan)men det är precis vad personalen kallar en; Dr X, eller Magister eller Diplom Ing..eller,kanske detta är bra för det visar att alla människor kan drabbas av problem,spiraler som går nedåt..
Hur som haver,jag är tacksam att jag just nu befinner mig i Österrike och att jag kan få hjälp så att jag kan börja leva och inte bara existera..
Idag är jag trött,sov uruselt så kl 03 fick jag sömnhjälp-anithistamin och vaknade sedan kl 08..Känner mig groggig men hoppas nu på några fler goda nätters sömn innan jag far hem (förhoppningsvis denna vecka).Maken kommer idag med minsta barnet-längtar!!
