Eftertanke

Idag tog Sabina steget ut i friheten-ut i det som vissa är så rädda för (läs mig)men nu är själen hennes fri..Det är många,många som följt hennes kamp i bloggen och kanske är det för att många av oss kan indentifiera oss med henne-en kvinna i mitten av livet,med barn som fick en dödsdom och nu har lämnat jordelivet och lämnat en familj i sorg och saknad.
Livet kommer att gå vidare för tiden stannar ej upp även om det känns så..
Jag har förlorat unga kollegor och en av mina kärlekar, till livet efter detta och det gör ont,så ont..unga människor och barn ska ej lämna för tidigt för det gör så ont inombords. Tänk om vi alla kunde få leva ett långt liv (iallafall till en 80 sådär med hälsa,minne och glädje i behåll)men,vad vet vi?Är tiden mätbar?Dvs räknas bara åren eller är det åren där vi gjort en skillnad för människor omkring oss?

Jag har ju suttit fast i ångestens famn men tycker mig nu se horisonten därframme, nya mål och stigar växer fram..även om jag ej hört ifrån Umeå (tolkar jag som bra då jag inte är akutfall) och än en gång påminns jag om att släppa kontrollen och vara här och nu. För vad innebär det eg att leva i förlamning av rädslan?Kanske vi krockar imorgon,kanske jag blir rånmördad för min mobil och 40 Euro som hände ung kvinna här i Wien för några dagar sedan? Vem vet vilket öde jag har framför mig eller vad som väntar dig?Ska vi sitta och vänta eller köra på?

Det står mig än tydligare när jag läst Sabinas blogg,hur hon omfamnade livet in i det sista och jag vet ju sedan min op förra sommaren att euforin över att vara vid liv och det jag kände då var samma känsla-när du står inför ditt livs utmaning så överbryggade lusten att leva..därför har jag så svårt att acceptera att jag befinner mig i ett läge som nu..

Jag hoppas och tror att detta är en av livets kriser som jag går igenom och att jag snart kan sträcka på ryggen,se över kanten och plira nyfiket på omgivningen igen..
Jag har ägnat mig att se tillbaka i mitt liv och många känslor som jag upplever nu har jag gått igenom tidigare,trott att jag varit så långt nere på botten som man kan komma men,då,några månader senare fått skörda gyllene frukter och livet tagit fart igen.
Jag har lärt mig så otroligt mkt om mig själv denna sommaren,hösten och vintern som var. Jag bär med mig detta som gyllene frukter i mitt kommande liv. Om det så är bara för en dag, en vecka,ett år eller 100;-)

Tiden är inte mätbar, tiden är här och nu och jag hoppas att vi alla som finns till förvaltar våra familjer,vänner,barn, kärleken och även de som vi ej känner-att vi ger av oss själva till de som behöver oss utan krav på eftergifter. Det är den finaste gåvan av alla!!

Imorgon svävar mina tankar till en av mina finaste vänner att allt ska gå bra!!!

Med kärlek,hopp och ljus från Wien.