Eftertanke

Idag tog Sabina steget ut i friheten-ut i det som vissa är så rädda för (läs mig)men nu är själen hennes fri..Det är många,många som följt hennes kamp i bloggen och kanske är det för att många av oss kan indentifiera oss med henne-en kvinna i mitten av livet,med barn som fick en dödsdom och nu har lämnat jordelivet och lämnat en familj i sorg och saknad.
Livet kommer att gå vidare för tiden stannar ej upp även om det känns så..
Jag har förlorat unga kollegor och en av mina kärlekar, till livet efter detta och det gör ont,så ont..unga människor och barn ska ej lämna för tidigt för det gör så ont inombords. Tänk om vi alla kunde få leva ett långt liv (iallafall till en 80 sådär med hälsa,minne och glädje i behåll)men,vad vet vi?Är tiden mätbar?Dvs räknas bara åren eller är det åren där vi gjort en skillnad för människor omkring oss?

Jag har ju suttit fast i ångestens famn men tycker mig nu se horisonten därframme, nya mål och stigar växer fram..även om jag ej hört ifrån Umeå (tolkar jag som bra då jag inte är akutfall) och än en gång påminns jag om att släppa kontrollen och vara här och nu. För vad innebär det eg att leva i förlamning av rädslan?Kanske vi krockar imorgon,kanske jag blir rånmördad för min mobil och 40 Euro som hände ung kvinna här i Wien för några dagar sedan? Vem vet vilket öde jag har framför mig eller vad som väntar dig?Ska vi sitta och vänta eller köra på?

Det står mig än tydligare när jag läst Sabinas blogg,hur hon omfamnade livet in i det sista och jag vet ju sedan min op förra sommaren att euforin över att vara vid liv och det jag kände då var samma känsla-när du står inför ditt livs utmaning så överbryggade lusten att leva..därför har jag så svårt att acceptera att jag befinner mig i ett läge som nu..

Jag hoppas och tror att detta är en av livets kriser som jag går igenom och att jag snart kan sträcka på ryggen,se över kanten och plira nyfiket på omgivningen igen..
Jag har ägnat mig att se tillbaka i mitt liv och många känslor som jag upplever nu har jag gått igenom tidigare,trott att jag varit så långt nere på botten som man kan komma men,då,några månader senare fått skörda gyllene frukter och livet tagit fart igen.
Jag har lärt mig så otroligt mkt om mig själv denna sommaren,hösten och vintern som var. Jag bär med mig detta som gyllene frukter i mitt kommande liv. Om det så är bara för en dag, en vecka,ett år eller 100;-)

Tiden är inte mätbar, tiden är här och nu och jag hoppas att vi alla som finns till förvaltar våra familjer,vänner,barn, kärleken och även de som vi ej känner-att vi ger av oss själva till de som behöver oss utan krav på eftergifter. Det är den finaste gåvan av alla!!

Imorgon svävar mina tankar till en av mina finaste vänner att allt ska gå bra!!!

Med kärlek,hopp och ljus från Wien.

Våran egna tomte

..finner ni här..

Grötskägg:-)

Hon ratar nappflaska men gröt,puré och frukt går alldeles utmärkt.Förra helgen fick hon dessutom sin första tand-4 månader gammal. Tiden går fort...fast ändå inte..

Idag strilar regnet och det är kallt..burr..tvära kast.

Jag är så trött,så trött..sover nu bra dvs somnar när jag lägger mig och somnar om när Livia snuttat klart under natten..har några veckors anspänning att sova bort..

Tankarna bär jag med mig men inte lika starka-jag knuffar undan dem och finns här och nu..Livet är en fara, så fort vi föds så är ju det enda vi vet med all säkerhet att vi så småningom ska lämna jordelivet..Jag försöker acceptera detta faktum..

Lördag i strålande solsken

Promenerade till Schönbrunn-här är beviset; kl 15.04 hade vi 20 grader varmt.Så skönt!!

Barnen och jag med slottet i bakgrunden.

Gustaf med en älskad

pinne:-)

Jag SOV

Inatt sov jag för egen maskin (dvs ingen artificiell hjälp)och även om Lilltrolla vaknade 4 ggr för mat så somnade jag om utan att grubbla,snurra,vända och vrida..Gustaf vaknade 05.30 och hemlige mannen gick upp, Livia och jag somnade om till 08.10-det var länge sedan det hände..är superdupertrött idag men känner mig skönt loj (och ja,jag har inte intagit några konstiga svampar:-))


Imorgon har man lovat 18 plus grader här i Wien-nu skall det väl äntligen få tankas energi.

Gråt,tårar,gråt..

..strömmar ur mig idag. Dock ej den "tunga gråten" utan jag gråter för kärleken till mina barn,till min man, till livet..Jag har varit så rädd att rädslan i sig förlamar men jag har vägrat att erkänna rädslan för det skulle innebära att ge upp och JAG GER ALDRIG upp..Igår pratade vi om döden, detta förhatliga avslut,denna totala separation men det handlar inte bara om mig, det handlar om vad gör man om hemlige mannnen dör, om våra barn dör?På något sätt är det otroligt viktigt för mig att veta vad som händer om det totala avskedet är här..kontrollfreak som jag är;-)
Hemlige mannen tar ansvaret (vilket han hävdat hela tiden)och nu faller jag, platt bakåt..för första gången i mitt liv så faller jag pladask och ska härmed försöka att inte styra, planera,forcera utan fokusera på att VARA här och nu. Detta blir inte lätt men jag är vill försöka skaka av mig kontrollen..

Vilken vår som startat men jag kämpar på vidare..Vi har lagt upp strategier tillsammans och hemlige mannen kommer vara hemma nästa vecka då jag ska på två viktiga personliga samtal, invänta samtalet från Umeå och vi ska få lilla Trolla avvänjd från amningen för jag måste desperat få avlastning på nätterna..Ingen sömn, ingen M..

Känns nu som jag ändå tar ett kliv upp ur svarta hålet..

En hand har

sträckts ut till mig och jag har tagit den.

Om jag sätter mig utanför mig själv så ser jag vart jag är på väg och vad denna vårs våndor innebär, livet är förunderligt men tuffar vidare.

Ute skiner solen efter nattens snöfall och gårkvällens åska!!!

Trött,tröttare,tröttast är jag..

..behöver sova-mycket och länge.
Tog en av de berömda allergitabletterna igår och var helt borta när jag försökte kliva upp imorse..
Gårdagen var en bra dag, övade på mina positiva affirmationer,tog ut båda barnen själv i blåsten, Gustaf gick själv och Livia kunde för en av de få gångerna somna till i vagnen ute.
Hemlige mannen blev sen och var inte hemma förräns 16.30. han sliter ont nu med att komma ikapp på jobbet då han fick vara hemma förra veckan och ta hand om mig och barnen.

Idag började inskolningen av Gustaf hos dagmamman (tre dagar i veckan ska han vara där)och de två timmarna han var där gick superbra-det var en glad liten kille som kom hem med sin pappa igen.

Livia försöker jag få att äta och nu äter hon lite gröt en gång om dagen och vihar börjat med matpuréerna. Ersättningen vägrar hon dock i sten så om någon har ngt tips att "lura" i henne ersättningen så tar vi tacksamt emot det så att jag kan sluta amma.

Jag har annars nedräkning till nästa vecka för att få prata med "min"kirurg för givetvis mals och ältas det inne i mitt huvud hur jag ska se på cystans utveckling och hur jag kan lägga upp min framtid.Jag har ju dessutom dragits med huvudvärk under natt,dag som kväll..i episoder och inte hela tiden. Dock så kan detta ej ha att göra med cystan då jag hade huvudvärk innan CT på AKH och inga av mina ventriklar är påverkade (högre tryck)

Jag har mailat en viktig fråga till FK och ett annat viktigt mail är nu oxå på väg till en instans här i Wien som jag hoppas kan bli en del i min väg tillbaka till ett "normalt" liv..vill inte bara finnas till utan fylla på med glädje,möten och aktiviteter.

Söndag kväll

Dagen startade tidigt då vännerna och tjejerna skulle fara mot Sverige. Tårarna hängde i ögonfransarna och hjärtat slog fort-avskyr avsked. Försöker tänka på att det inte är många veckor kvar tills vi ses igen då vi snart far hem till Sverige för någon månad.
Under dagen har jag summerat vad som hänt på sistone och oxå kommit fram till vad som ska göras för att komma ur denna onda cirkel som jag hamnat i. Det är många telefonsamtal som ska ringas för att utröna hur VÅR framtid kan bli. Det är dags att ta tag i livet och trygghet i all ära men att stå och stampa går inte...det leder ingenstans.

Jag är så tacksam för att familjen J tog sig hela den långa vägen till oss och gav så mycket av sig själva till vår familj som är/var i kris och transporterade hem våra tjejer. Vänner som ni finns det få av!
Ni är varmt välkomna tillbaka!!!

Ikväll är jag trött och förkylningen hänger i kroppen-ett sunt tecken att bli förkyld för det innebär att det finns kraft i kroppen att bekämpa baskilusker;-)

What a difference a day make..

24 little hours..som de sjunger om..
Vi kastas runt i en berg-och dalbana utan dess like men just nu är vi på väg upp.
Umeå ringde och har nu tolkat bilderna. Cystan är i dagsläget lika stor som i somras innan op men påverkar ej några funktioner i hjärnan så bedömande kirurg menar på att allt är lugnt.
Jag inser än en gång att semantiken är annorlunda. Tolkning; att cystan fyller ut sin kostym till samma storlek som i somras är ingen fara men om kostymen växer (cellstrukturen)så kan det bli fara. Dock menar man att med den typ av cysta som jag har så växer de sakta över år och inget man dör knall fall av...skönt med lite fakta.Dock så ska bilderna tittas på av "min" kirurg när han är åter till jobbet (om ca 14 dagar). För inget svar kunde jag få varför man opererade i somras om min cysta nu är lika stor som då?Jag väljer dock nu att bara leva för jag orkar inte annat och måste lita till expertisen.

Var oxå på uppföljningsbesök hos psykologen och det gav oxå en del nytt så förändringarna fortsätter.

Har fina vännerna G&G med dotter på besök och det ger mig mycket energi och budskapen de har med sig för positiva tankar till mig. Mycket märkligt hur vissa saker bara faller ut helt plötsligt.Jag är fortfarande väldigt trött och sliten och jag önskar ingen att få vara med om min senaste vecka men nu hoppas jag baske mig att saker och ting vänder till det positiva.
Idag var jag tom hungrig;-)Det var någon vecka sedan jag hade lust att äta..ikväll lär jag däcka samtidigt med sonen..

Bilder på väg till umeå

..med expressfart.
Förhoppningsvis vet vi på torsdag em vad som ska hända..Har superångest skall medges.
Första utlåtande från neuro är då den nu växer på sig så måste den bort så op lär det bli-frågan är bara när?!

Detta blir en logistikövning utan dess like..Varför prövas vi så hårt?

Light andas

gör jag nu.
Gårdagen var den bästa och jobbigaste på länge. Vaknade upp med en förlamande kramp i magen, som sur syra ochfick börja med att rusa till toa. Jag var så ledsen,arg och mådde illa.Natten var urusel,jag kunde ej sova utan tankarna malde fram och tillbaka.Ingen mat fick jag i mig, knappt vätska och paniken var total. Sa till hemlige mannen att nu orkar jag inte mera,kan inte mera när kroppen nu oxå ger upp..Han satte igång med att ringa alla nr vi fått..numret från akuten var värdelöst då de kunde ge oss en tid den 15/4..hemlige mannen gav ej upp utan menade på att vi har ju en megakris just nu och att jag behövde hjälp. Vi hittade då fram till en "kris" avdelning och fick tid på en gång.

Under tiden ringde jag Umeå och min läkare är borta i 2 veckor och man tar inte gärna över varandras fall men en läkare ska ringa upp idag och jag hoppas att han kan remittera för en MRT här på plats så att jag slipper åka hem just nu med den stress och press det innebär i det skick som jag är i mentalt såväl som fysiskt.

Vi for iväg med de två minsta barnen och jag fick träffa en bra psykolog som bekräftade det jag redan visste. Fick oxå utskrivet medicin så att jag kan få sova för det måste jag i denna initiala fas för att få ihop kroppens resurser. Har alltid känt mig avig till tabletter men detta är en mild sort,eg allergimedicin,som kan tas som sömnmedel när man ammar.Dessutom så fick jag en ny uppföljningstid på torsdag och läkren som skrev ut medicinen ville prata per tel idag så att jag mått bra efter denna första natt på medicin.Och det gör jag (även om jag har lätt bakfylla just nu)så somnade jag vid 19 och hemlige mannen gick upp och hämtade L när hon behövde mat och lade henne till mig så att jag kunde amma i dimman:-)
Har aldrig kollat klockan hur ofta hon vaknar men det var så här; 19.30, 22, 00.15,03,05 och vaknar för dagen 07..inte undra på att även det är en belastning...

Suverän support från detta kriscenter-är så tacksam. Jag fick inga lugnande då jag ammar men nu ska jag försöka få min dotter att acceptera flaskan,iallafall på dagtid.

Vi hämtade oxå upp bilderna från CT och det var som bläckplumpar så det sade oss amatörer ingenting..

Allt är nu oxå fixat för en ev operation, älskade S med familj tar de små barnen, min familj har erbjudit sig att ta hand om mig och barnen vid ev.återhämtning (hemlige mannen har fullt upp på jobbet och det är tveksamt om han kan få 3 månader igen).
Min familj har oxå erbjudit mig att ta hand om barnen i några veckor/månad så att jagkan ta hand om mig själv just nu men samtidigt är barnen min livlina.

I Österrike kollar psykologen upp stödorganisationer vid tillfällig sjukdom som kan hjälpa till med barnen här på plats och imorgon onsdag ska hemlige mannen och G besöka dagmamma som G ev.kan börja hos..

Idag så ska jag försöka fortsätta vila och dagens budskap är-ENSAM ÄR INTE STARK!

Jävlar oxå

..så är det dags igen..Tårarna har skvalat i Wien då jag fick svimningskänslor när vi skulle iväg på utflykt och benen bar mig ej..Jag kunde ej få benen att lyda,detta skapade panik när vi var i tunnelbanan (minnet i kroppen från i somras)så hemlige mannen fick ta mig till närmaste Apotek, ringa ambulans och iväg bar det till AKH och neurologen..Kvar lämnade jag alla barnen med hemlige mannen som fick ta hem dem (och liten Livia som jag bara ammat).
På AKH så kom jag in kl 12, 12 .15 iväg skickad till CT-skalle..fick svaret kl 14 att just nu ingen uppenbar fara i mitt huvud men min cysta växer..den är nu 15*17 mm..mot 11 mm i december...så hans råd är att kontakta Umeå..
Fan,fan..även om jag vet att den kan växa så är ju nu skiträdd..antar att jag får skicka iväg CT-bilderna till umeå och avvakta vad som kommer att hända..

Hemlige mannen kom till AKH för att hämta mig men jag mådde ej bra,kunde fortfarande ej stå upp utan yrsel och kände mig helt matt,helt slut i kroppen och svårt att andas fulla andetag..då kallade de på kardiologen och han var helt suverän. Gjorde EKG och tappade mig på blod (i Österrike så gör läkarna själva blodproven och inte syrrorna,för de vägrar).Kardiologen var professor och det är första gången i mitt liv en professor kallas till akuten för att sedan sitta och ta blodprov;-)

Proven visade dock neg för propp alt pågående hjärtinfarkt (i min familj på min mammas sida så har mina morbröder varit 36 och 42 lixom mamma när deras hjärtan fått problem)och detta ville man utesluta..

Kvarstår är att jag förmodligen fick en djävulsk ångestattack där kroppen gick upp i högberedskap. Vi fick dock numret till kardiologens svärfar som visar sig vara en av österrikes ledande inom stress och dess problematik så nu hoppas vi få kontakt imorgon så att jag kan få hjälp..vår familj lever just nu på bristningsgränsen med vad vi klarar så vi hoppas få hjälp,stöd och strategier för så här kan vi inte leva..

Men först, telefonsamtal till Umeå imorgon..

Mina tappra tjejer som kom till oss för att få uppleva zoo, museum mm..men,det får ännu en omgång av livets hårda skola. Skönt är ändå att få hålla dem nära och vi pratar och pratar..

Jag är arg, bitter och ledsen men nu är det dags att kämpa,igen..

Framåt

Åter i Wien-mi familj är komplett. Fick mycket gjort i Svea, dödade många demoner, fick många nya inputs och jag ser framtiden där bortom horisonten..Just nu är mina 4 barn i min närhet så jag har inte tid att skriva ner mina reflektioner men de kommer..
En sak är dock säker, när man tror att man inte orkar mera så vänder det alltid på något konstigt sätt. Ex: som när ens bebis efter många stöknätter (och tufft jobb för mamman och man uttrycker; jag orkar inte en natt till) så sover den lilla och man får möjlighet att hämta lite kraft.

Nu har jag strategier tack vare alla fina samtal med mina nära vänner (tack S,U och G)och fantastiska kuratorn på Medicinmott i Ösd, E. Ibland måste man få sanningar och betraktelser från dem som står utanför men oxå att man vågar delge varandras sanningar,för man är inte ensam i sin kris. Har man levt ett liv så har man oxå fått sig några hårda slag men lärt sig av erfarenheterna att man kan klara dem och gå vidare..visserligen lite tilltufsad men med nya lärdomar.

Minut för minut

kämpar jag för att hålla ångesten stången..det här är inte kul..har som vanligt läst på fakta och ångest är de "förtryckta" känslor som måste ut..och det finns en hel del som slammats ihop under min levnadstid..men, det går att bota och man gör det bäst själv...dock så gör sömnlösheten inte att det går så bra just nu (pga lilltrolla)
Dock så har jag bett om hjälp utifrån för att få stjälpa ut en del och få tips på strategier så detta klämmer jag in under mina få dagar i Svea..

Och så är det dags att flyga hem..just nu har jag kluvna känslor men vet oxå att när jag gjort denna resa på EGEN hand(och dödat lite demoner) så mår jag förmodligen så pass mkt bättre då jag återtar en del av gamla "äventyrslystna" jaget. Men, visst,det blir på Bambi-ben som jag kommer checka in, landa Stockholm,åka tåg i några timmar och sedan sova själv utan hemlige mannen..men, det blir bara en natt för sedan blir det tjejträff, jag och mina tre tjejer..som jag längtar..

Jag lever men stångas och orkar inte skriva mer just nu..på återseénde!

Reaktionsfas/Bearbetningsfas

lika med; SKITJOBBIGT!