Morgon igen!

Sitter och myser, lillebror leker med storasyster och jag har pysslat undan en del måsten via datorn.

Skrivit lite mail till bl a en mycket speciell vän som jag mötte för några år sedan-en stor krock men som sedan visade sig bli väldigt utvecklande för oss båda när vi slutade strida och visade sårbarheten och jag fick en skjuts framåt i livet vilket jag tror att även hon fick.

Maken är i London i två dagar, instängd på konferens men jag är så avundsjuk. Själv har man bytt blöjor, trampat i kexsmulor och ser tvättberget växa-vilka kontraster.

Ser framemot min resa till Stockholm i slutet på maj, seminarium och kvinnligt ledarskap. (eg tycker jag det är märkligt att det finns en segragation i ledarskap om man är man eller kvinna).

Jag har jobbat som officer i många år i en mycket "manlig" värld och sedan som chef inom landstinget i en mycket "kvinnlig" värld. Mitt chefskap har inte varit annorlunda då jag följt mina principiella grunder men däremot kommunikationen med mina medarbetare. Dvs kvinnor och män kommunicerar på lite olika sätt och här skulle jag kunna skriva en uppsats men lämnar det därhän:-)Jag känner mig dock priviligerad som fått prova mitt sätt att leda i två så vitt skilda kulturer.

Dessutom har jag provat på att organisera människor från olika länder och det är oxå spännande. Jag jobbade ganska nära en man i Afghanistan (tolk) och där lärde jag mig mycket och mycket som hände dödade mina fördomar. I Afghanistan var jag dessutom varken kvinna eller man-jag blev ett neutrum som min tolk beskrev det, en soldat helt enkelt. Mycket intressant var det iallafall då jag fick tillgång till hela samhället. Vissa dagar förhandlade jag med borgmästare, andra dagar med en sjukvårdsdirektör, besök på polisstation och dessutom tog en mullah (präst) mig i handen,det var chockerande för detta skulle aldrig kunna inträffa enligt det som jag lärt mig tidigare, andra dagar var jag den enda som fick gå in på förlossningasavdelningen, vård av kvinnor...
Jag lärde mig där och då att världen är inte som vi ser den, inte som vi tror att den är utan i mötet där och då så möts man som människor och får finna sitt sätt att vara och kommunicera. Nu vill jag inte glorifiera heller för visst finns det "elaka människor" med ont uppsåt men det lärde jag mig oxå känna igen för min egen överlevnads skull..

Idag flög jag ut i tankarna men Afghanistan tiden följer mig vart jag än är och i denna grav så har jag drömt mycket om det som hände där och då.

Nu hoppar jag in i verkligheten igen-sonen ska fika:-)