Är inne i en förändringsfas som heter duga. Väljer att inte skriva kris för det är ett för starkt ord för vad som pagar. Ifragasätter allt och det mesta, vänder och vrider, och stakar ut livsmal. Har läst i nagon bok att det är en naturlig utveckling nr barnen blir större och börjar avnavlingen och livet gar fran överlevnad till liv. Och vad önskar jag da att livet ska innehalla? Det är det som jag funderar pa och det jag kommer fram till är nagot helt annat än för ca 10 ar sedan da jag stod i en liknande situation men startade om hela processen- men sa blir det inte denna gang;-) I min livsplan är det inga omvälvande bryta-sig-loss idéer utan mer att hitta vad som är glädje, lustfyllt och langsamt som jag kan infoga för att upprätthalla nagon slags balans i alla mina ataganden för att halla ihop som människa och räcka till.
