Sov men frös

"Profant ord"- vad kallt det är..låg med täcke och två filtar och skallrade tänder. Sov dock mellan 21-05 så ska inte klaga..Nu väntar vi på skolbussen. Typiskt: jag ar blivit erbjuden två veckors jobb under den period då vår stora-L är i Sverige..sämre timing kan man inte ha..nu får jag se om hemlige mannen kan ta på sig att vara hemma med ev. sjuka barn om jag ska jobba. Inte helt enkelt men imorgon vet jag.

Veckans PM

är inskickat. Jag svarade på tre frågor av fyra..nu är det klurigt måste jag säga och jag behöver få läraren förklara en hel del när det gäller Guds existens och de olika filosofiska rörelserna. Intressant men tung text och termer..hoppas seminariet på torsdag bringar ordning..

Två nya möjligheter

En klient för löpning
En klient för mitt andra uppdrag.
Båda i Wien, startar veckan efter jag kommer hem.

Handyman är på fötter igen och nästa onsdag ska det borras och fixas-äntligen.

El är nästa steg och enligt uppgift finns det en sådan hjälp-förbered M på att M ringer;-)

Snö

Bilder från förra veckan när jag gick från bussen till mitt boställe..

Spontanhandla?

Nope-man får vackert sitta och vänta och hoppas affären är öppen när exet kommer från staden så man kan fylla på med mat. Tänk att 6 km kan vara så långt..har lekt med tanken att ta ryggsäcken och apostlahästarna till ICA men då det är närmre minus 20 ute idag är det en mindre bra idé. Med huvudvärk känns dessuom 1,2 mil för mkt..

Mina tre bästa vänner för tillfället

Vedkorgen-ska fyllas på morgonen och under dagen. Jag minns med fasa när jag var ensamstående (dåvarande maken var i Stockholm 1 år) med J&J. De var 2 och 4 och vintern var lika kall nu som då..jag pendlade ca 10 mil TR varje dag till jobbet inne i staden och de små fick vara på dagis mellan 06.30-17.30. Hemskt, men det gick..

Kaminen som ska matas med veden. Ger härlig värme efter någon timme men sitta eldvakt på natten gör jag inte...

Min ovän-den lille luftvärmeväxlaren. Den låter som en motor på tomgång och huvudvärk är bara förnamnet. Nu har jag lyssnat av huset och jag kommer inta tvåans säng inatt varvid hon får flytta in till pappa. Nu vill jag kunna sova i några dagar och njuta av den tid jag har med de stora UTAN huvudvärk och störmoment när jag ska sova..

04:00 vaknade jag

då luftvärmeväxlaren drog på för fullt därnere där jag sover..det är köldknäppen som nått Jämtland och vad jag kan förstå var det ca 23 minus inatt..märker inte av växlaren under dagen då jag eldar i öppna spisen dvs den behöver ej jobba..jag kunde inte somna om så nu ligger jag här med grus i ögonen och tänker på alternativ till sovplats inatt..jag är sömnkänslig och jag blir TOKIG när jag inte får sova igenom utan störmoment..det ironiska är att småttarna sover igenom hemma nu när jag är borta och jag sover sämre än sämst..NOT!Fick rapport från Wien; Livia jagar monster tidigt på morgonen och sonen vaknade 02.45 och tyckte det var dags att gå upp och göra dag..suck..
Förutom i helgen när jag sov för mycket istället..priset jag får betala när jag åker runt;-)

Bra bemötande botar bäst

Än i dag lever en gammal myt inom sjukvården om att de otrevliga, arroganta läkarna också är de skickligaste. Och att de vänliga inte är lika duktiga.
I själva verket är det tvärtom, slår Lynöe fast.

– Det är först när man är trygg i sin kompetens som man kan se andra människor. Det finns allt att vinna på att möta patienten empatiskt

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-bemotande-botar-bast

Spännande telefonsamtal

och som det se ut möte på torsdag. Jag är taggad och tror på konceptet.

Kursen är igång

och vi ligger redan i bakvattnet..suck..jag VÄGRAR dock stressa för att tidsoptimisten på andra sidan inte har riktig koll..Denna vecka har vi fyra frågor, jag är klar med fråga 1. Frågorna kom i fredags, lördags och sista imorse- de ska in på onsdag kl: 08.
Idag har de petat in ett seminarium och på torsdag kör vi tre timmar till..full rulle alltså som vanligt..

Ljus och pigghet?

07:25-16:50 Solen upp&ner i Wien idag

08:40-15:48 Solen upp&ner i Östersund idag

Jag är trött och mörkret är kompakt. Alla de som väljer att bo långt uppe i norr är mina hjältar, mörkret och kylan.

Vaknade ändå 05:30 imorse-tror min kropp protesterar mot all sömn men jag somnar som en klubbad säl innan 22.

Lappsjuka

Det är underbart vackert här i obygden men också inte så underbart att sitta fast på vischan. Helgen har gått åt till att återhämta dvs äta god mat, ligga i soffan med stortjejerna, uppdatera och SOVA..jag har sovit ca 12h varje natt och jag har verkligen behövt det efter veckan som var. Imorgon är det måndag och då är det att läsa in sig på veckans frågor, skicka barnen till skolan och titta på svensk TV;-) På tisdag följer jag med tvåan till hennes klass om jag får plats i skolskjutsen. Onsdag blir det att följa ettan till hennes simning och därefter bli upphämtad av K för en kväll och övernattning hos henne. Torsdag är det seminarium och båda tjejerna simmar på kvällen och det ska mamma oxå göra innan hemfärd till landet. Fredag blir det att skriva och helgen lär bli lika loj som denna innan det är dags att vända söderut och åka hem. Borta bra men hemma bäst..

Reflektion

Dagen igår kan sammanfattas med rädsla och attityd. Jag blir alltid lika förundrad över att många är så otroligt rädda för att säga något som kan uppfattas negativt (jag skulle dock vilja säga att det kan vara konstruktivt framfört på ett moget sätt). Gårdagen innehöll en hel del exempel som hade med värdegrund att göra och kontentan blev att påverkade inte säkerheten mig direkt var det inte mitt problem även om jag såg att det innebar risk för andra. Kulturerna är extremt olika som jag jobbat i måste jag säga.

Jag har tillbringat en del tid med att reflektera över vad jag pysslat med yrkesmässigt och samtidigt hur jag utvecklats personligt. Jag ser tydligt vart min värdegrund är och känner det är svårt att förhandla om den. Jag drivs av så mycket gott för så många som möjligt och när jag möter representanter för så mycket gott som möjligt för MIG-då krockar vi. Igår var krock och det var mentalt utmattande. Jag lärde mig dock oceaner igår i samtalen som tog plats.

Efter dagen var det middag med bästaste brudarna B men jag var så trött, så trött..var i huset ca 19.30 och planen att hålla sig på fötter till 22 inledes. Jag hade ätit oxfile med beasås på restaurangen och vaknade vid 04 med jordens magknip och trodde jag åkt på vinterkräk..nope-endast för mycket kött och fett..att man aldrig lär sig;-)

Idag far jag då så äntligen till min tjejer...

Tänk

att när man har möjlighet att sova vaknar man pigg&utvilad efter ca 6,5 h sömn..märkligt..kanske beror det på oavbruten sömn ger vila.

Hursom-det snurrar på i ett på en plats i norr. Flygresan hit gick bra även om jag hade svårt att sova natten innan jag for. Lördagen var det "bara vara" med U där jag bor och söndagen blev en repris fast på spa. Igår var det kramfest och glädje att träffa alla mina kollegor och vänner från förr. Jag tog mig en långpromenad på eftermiddagen hem till A&T där det vankades tre-rätters och härliga samtalsämnen. Det var som alltid en mysig stund och de har en stor plats i mitt hjärta. Idag är det generalrep med beställarna, lunch med min gamla roomie och kvällen kommer spenderas med vän K. Onsdag hoppas jag på sovmorgon, lunch med P och fila på det sista inför dagen D. Torsdag är det dags med avslutande AW. På fredag är det dags att ombasera till mina stortjejer-som jag längtar.

Olyckligt är att maken oxå är borta nu i två dagar och jag hoppas småttarna tar det ok. Jag har pratat med sonen och det verkar gå bra än så länge.

En liten rapport från en galen vecka-men ack så rolig.
PS!Staden är underbart vacker med all sin snö och friska luft-jag insuper och njuter.

Kl 06 i vårt hushåll

sonen skriker hilfebitte, hilfe..mamma rusar i dvala endast för att se att de två ligger under täcket i syrrans rum och väntar..när jag kommer in hoppar de båda fram och kiknar av skratt..sött, not. Om mamma inte får sova blir mamma en eldsprutande och ilsken drake..vilket båda barnen fick erfara då mamma skickade sonen till sin säg och dottern fick stanna i sin med order att invänta upphämtning.

Jag har denna vecka haft nattjänst och det har inneburit att bli väckt en/två gånger under natten och sedan kl 06. För mig är detta en mardröm..nu ska jag åka utomlands ( för att jobba och vara med barnen) men det kommer kännas som en välbehövlig semester.

Snölek

Älskade ungar! Det var tur vi hann med en timme i snön igår för nu är den borta. De verkligen älskade snön och dess möjligheter-Livia skrek glädjetjut när de åkte ner för vår lilla backe..sonen drog pulkan upp&ner utan protester..Idag är snön borta då dagen har innehållit spöregn...så trist!

Spiderman ( eller Jason)

Lycka är att få en mask till dräkten.  Dessutom vaknade han 2 ggr inatt då han ville visa pappa ( som jobbade kväll igår).  Nu vet jag inte om vi får se vår son något mer utan får leva med masken;-)

Vårkänslor MOLO

På väg hem till oss..Molo Prespring 2012.
Bilderna kommer från www.luckylittleme.se

Bildbevis

Storsnöar

gör det idag hos oss..Ser mysigt ut men med vinden känns det mindre mysigt. Jag är GALET uttråkad och det känns välbehövligt med miljöombyte för några veckor. Sitter med mina frågor och som vanligt är uppstarten värst men jag vet att det löser sig bara jag kommer igång..

Måndag

Nya uppgifter- går trögt
Städat kylskåpet och fyllt på det
Promenad i solen
Wordfeudat
Inte kunnat resa mig ur sängen
PP inför nästa vecka

Less

på stormvindar som iskallt kyler benmärgen. Trots det trotsade vi vädrets makter igår och tog bussen till slottet. Stora L hängde på och vi började med att mata änderna med bröd. Mkt uppskattat av både människor och djur. Vi vandrade vidare då vi tänkte att vi skulle bege oss in i labyrinten men den var säsongstängd och öppnar i april igen. Vi bestämde oss då för zoo och det var en lyckad em. Barnen fick dessutom rida vilket de verkligen uppskattar. Då vi frös om vartannat blev det varm choklad och våfflor innan vi begav oss hem igen. Modern somnade till en film på em och slutade skallra tänder vid middagen. Idag snörvlar jag och dagen blir en innehistoria.

Murphy och nattrumlare

Vår tjej är ju numera en nattrumlare dvs hon är uppe vare sig kl är 02 eller 05.10. I morse kom storebror springandes just kl 05.10 för att rapportera att lillasyster hade lampan tänd på sitt rum. Snällt av honom-not. Om syrran stannar på sitt rum får hon gärna sitta vaken hela natten;-) Som grädde på moset har hemlige mannen lekt elvisp i sängen senaste nätterna då han gjort avslut och nu ska påbörja något nytt...lägg till att den eviga konflikten om öppet stängt/fönster pågår. Jag villl ha öppet fönster, maken hävdar att det är då man blir förkyld-eh, han behöver en biologilektion då förkylning är virus eller bakterier och INTE frisk luft.
Hemlige mannen är bombförkyld som sagt och har smittat mig.Vi var inbjudna på kalas idag men kommer få lämna återbud. Vi kommer INTE ett steg utanför denna lägenhet då antingen barnen eller maken drar hem något..och jag åker också dit på deras utåtriktade liv men får själv spendera ytterligare tid i karantän.

Grattis till mig

Nu ikväll hamnade jag på ett forum där man diskuterade hur sätta ihop fristående kurser inom akademiska världen för att kunna få ihop till en examen..då insåg jag att jag redan har en University Diploma with specialization in English. Så kan det gå- jag har i skrivande stund 157,5 HP varav 120 räcker för en examen enligt ovan. Nu ska jag ansöka om mitt examensbevis  och ta ut min första akademiska examen;-)

Har man rätt att lämna ut någon?

Just nu pågår i media en debatt om att Anna Wahlgrens dotter skrivit en bok om sin uppväxt. Får man göra upp offentligt med sin uppväxt? Är det ok att göra det? Vad vinner man på att skriva om sin uppväxt?
Jag har alltid tyckt att har man en konflikt tar man upp den med den berör dvs i det här fallet borde man prata inom familjen. Men-jag är kluven då jag också är tacksam att berättelser kommer ut till allmänheten för jag tror att innehållet i boken kan ge många människor kraft och stöd i att de inte är ensamma med sin upplevelse.
Barndomen formar oss som individer tillsammans med skolkompisar och intressen. Vi också olika individer som syskon med styrkor och svagheter och beroende på när kriserna infaller i en familj kommer det att påverka oss olika. Det beror också på vilken roll vi tagit på oss i syskonskaran och vilken plats vi har-som första barn eller som småsyskon. Vi utvecklar olika strategier och kommer givetvis få olika uppfostran då våra föräldrar växer in i sin roll. Jag själv är annorlunda mot min kull nummer 2 än med nummer 1 då dels de yttre förutsättningarna ser annorlunda ut men också att jag känner mig trygg i mitt föräldraskap.

Våra föräldrar får ta all vår ilska och frustration för hur våra liv har blivit och många med mig har lovat "att när jag får barn ska jag aldrig bli som min förälder" men det som händer när man får barn är att man hör ekot av sina föräldrar i sin egen barnuppfostran. När vi lämnar barndomen har vi ett val-försöka förändra vad som hände i vår barndom, ställa våra föräldrar och vår omgivning till svars, bli offer eller kan vi bli vuxna att ta ansvar för vårt eget kommande liv. Vi kan aldrig förändra det som hänt men vi kan bygga en framtid där vi själva står för det liv vi önskar leva. Lättare sagt än gjort för vissa sår sitter djupt och många barn kan vara ordentligt tilltufsade när de som de litat på under sin uppväxt inte varit mogna nog att se barnets behov. Det hjälper dock inte att ge sig på sina föräldrar för många är de föräldrar som inte har insikt och de har gjort det de kunnat efter sin bästa förmåga utifrån sitt eget arv, arbetslöshet, alkoholism, arbetsnarkomaner, bekräftelsebehov och sjukdomar tex. Jag har svårt att tro att de föräldrar som behandlar sina barn illa gör det med rent uppsåt utan de är offer för sin egen uppväxt och sina egna tillkortakommanden. På så vis tar generationer med sig det osunda och låter det växa tills det kommer någon som bryter den onda cirkeln-för de personerna finns också som orkar ta sig ur sin barndom och leva goda liv.

En som jag tycker har en klok synpunkt i ämnet är Katerina Janouch som skriver så här på newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2012/01/11/anna-wahlgren-borde-tacka-sin-modiga-dotter)

Jag kan inte låta bli att bifoga kommentarerna för ämnet väcker känslor i oss alla på ett eller annat sätt-annars skulle inte denna uppgörelse bli offentligt diskuterad i alla medium.

Anna Wahlgren borde tacka sin modiga dotter

Publicerad: 2012-01-11, Uppdaterad: 2012-01-11

Om författaren:

Författare, mamma till fem barn, och med planer på att skriva fler självbiografiska böcker.

”Hon slängde igen dörren, hysteriskt gråtande. Skrek nånting om att hon minsann tänkte säga upp sig som morsa och när vi kom in i sovrummet hulkade hon förtvivlat, sminket rann. Vi försökte trösta henne men hon vägrade lyssna på oss, fortsatte bara gnälla om att vi aldrig gjorde ett handtag hemma och att hon var utmattad och knäckt och slut som människa. En annan gång skällde hon ut oss för att vi inte hade tömt diskmaskinen när hon hade bett oss och ställde till en scen mitt på köksgolvet, trots att vi försökte förklara att vi inte hunnit.”
Åh, jag kan riktigt föreställa mig biografin som mina barn skulle kunna skriva om mig - sin mor - en vacker dag när de blir vuxna! Om en kvinna som varken söp eller bytte karlar som andra byter t-shirt, men som likväl ibland tappade kontrollen och betedde sig både omoget och påfrestande för sina små telningar. För vem gör inte det? Maskbärarna, de perfekta föräldrarna ibland oss, vet vi alla är fejk. Någon Stepfordfru till mor är knappast ens önskvärd. Barn är människor liksom föräldrar och att relationer kan gå överstyr är det lika bra att vänja sig vid tidigt. Så långt allt väl. Skriv, kära barn, tänker jag i mitt stilla sinne. Skriv av hjärtats lust! Vik gärna ut mina pinsamheter och mitt ibland labila humör. Vittna om era föräldrars stundom hetsiga bråk och att huset ibland påminde om en soptipp i Peru. Och ja, ni har också fått passa era småsykon. Platsar detta i litteraturen? Absolut! Bara det är välskrivet, intressant och allmängiltigt. Det privata är politiskt och det personliga är kollektivt.
Att vara barn är inte att ha tystnadsplikt. Tvärtom anser jag, borde barn visa lite mindre respekt för sina föräldrar. I synnerhet om föräldrarna missbrukat sina barns förtroende, i synnerhet om uppväxten varit svår och satt spår i barnets själ. Varför fortsätta tiga och skydda flodhästen i vardagsrummet? Varför spela med i det förljugna skådespel som alltför många vuxna ägnar sig åt? Av barn och dårar får man höra sanningen heter det, och jag anser att dessa sanningar är viktiga för oss alla. För såväl mönsterföräldrar som katastrofexemplar. Alla vi som fått privilegiet att fostra barn bör ständigt leva på helspänn, ständigt omvärdera vårt sätt att hantera de unga liven och deras omvårdnad. Vi ska aldrig slå oss till ro och klappa oss på bröstet, likt mätta katter övertygade om vår förträfflighet. De misshandlade förtryckta barnens vittnesmål ska vara vår kudde fylld av tagel, som alltid ska påminna oss om att vi kan bättre. Vi ska alltid sträva efter bättring – att göra så gott vi kan, även om vi historiskt är dömda att misslyckas.
Jag förundras idag över med vilken chockartad indignation delar av etablissemanget reagerar när en känd persons barn skriver en bok om sin barndom. Just nu är det Felicia Feldt (pseudonym) som skrivit om sin mor Anna Wahlgren. Felicia har helt uppenbart farit illa, och vissa, däribland hennes egen mor, anser att striden skulle tagits upp bakom lyckta dörrar. Upprätthåll fasaden, är signalen. Låt inga utomstående få en inblick i vårt eget privata helvete! Många håller med. Varför vädra den lortiga byken?
Det ska jag berätta. Ett barn som farit illa har alltid rätt till sin berättelse. Ett barns upplevelse är alltid sann. Varför ska barnet fortsätta vara det förflutnas och sin förälders gisslan? Varför ska en nu vuxen kvinna resten av livet tvingas bära sitt barndomstrauma och spela med i ett falskspel där den som gjort henne illa ska gå fri? Anna Wahlgren själv har sagt att hon måste få berätta sin historia. Det måste även Felicia Feldt få göra, hur föga smickrande denna historia än är för modern Anna. Detta är Felicias rätt. Har hon bett om att få bli född? Har hon haft någon möjlighet att påverka sin situation som liten flicka? Nej, barn är utlämnade åt föräldrars godtycke och behandlas många gånger som ägodelar, eller värre än sådana. Således är logiken enkel – den dagen barnet får sin slutgiltiga frihet i vuxendomen, är det också dess rätt att vittna om hur dess liv har varit. Vi ska vara oerhört tacksamma för dessa individers mod. De är förebilder och viktiga röster i vårt samhälle. De är stöd åt andra utsatta och ger igenkänning och tröst åt dem med liknande erfarenheter.
Framför allt är dock viljan att tysta ner berättelser där alkoholen haft en framträdande roll, stor. Hela Sverige tycks medberoende, hukar likt en strykrädd alkoholistfru. Att någon kändis kunde vara alkoholist? Det är snudd på förtal! Vår fasa inför spritmonstret är enorm, vår respekt för Kung Alkohol förödande. Folk viker ner blicken och tiger och skäms hellre än står upp för sanningen. Har vi inte hunnit längre 2012? Sant är att folk super och föräldrar är alkoholister och det är en demokratisk sjukdom. Författare, politiker, sjuksköterskor, alla kan drabbas. Jag önskar det skrevs mer böcker, då kanske folk kunde slappna av mer i dessa frågor. Att vara alkoholist är en sjukdom. Alkoholisters barn far illa, men även många barn vars föräldrar dricker utan att det är missbruk. Varsågod och kläm ner det i en bok. Jag köper den gärna. Sanningen är inte alltid bekväm eller vacker – men den gör oss faktiskt till bättre människor. För att den tvingar oss att ta itu med oss själva. För att den hjälper oss att tillfriskna – hur arga vi än blir när vi till en början konfronteras med våra brister och problem.
Jag vet vad jag talar om, eftersom jag själv är med i den självbiografiska litterära klubben, både med min bok ”Anhörig” och med ”Sommarbarn”. I ”Anhörig” skriver jag om min mans alkohol- och drogmissbruk, utan att han lämnat jordelivet. Vi är dessutom fortfarande gifta (nu med 11 års nykterhet på nacken). Han får ofta frågan hur han står ut med boken, men hans svar är alltid – ”det är min gottgörelse”. Boken är ett dokument över en dysfunktionell familj och vi lever med den båda två, och så gör även våra barn. Jag ska säga att den ärligheten har varit mitt livs viktigaste insikt och kanske det jag är mest stolt över. Vi föreläser dessutom om vår tid i missbruk, tillsammans, står på scen inför hundratals människor och berättar. Ganska ensamma är vi om det i Sverige, skammen är fortfarande så stor, bedövande. Men varje vecka får jag reaktioner på ”Anhörig”, både via mejl, Facebook, twitter och av människor jag möter, trots att det är sju år sedan den kom ut. Skulle jag ha jamsat med i alkoholismens kölvatten, hållt fasaden? Den lögnen hade varit tusen gånger svårare att bära. Enda vägen till att bli helhet var att berätta. I ”Sommarbarn” skildrar jag i viss mån mina föräldrar, till största delen kärleksfullt, ändå lämnar jag ut dem. Även där har jag tagit föga hänsyn. Dels för att jag ville berätta min historia – dels för att jag naturligtvis, på barns vis, haft en del kritik. Mina föräldrar var inte hundra procent glada, men vi är allra bästa vänner.
Jag är djupt tacksam för Felicias berättelse och för alla andra, som vågar ta bladet från munnen och återge tragiska, svåra, smärtsamma och tabubelagda erfarenheter. Alla vuxna barn därute som kämpar med minnena. Skriv, hörni, berätta! Jag förstår att det kostar på och detta är något dessa författare får leva med. Men vilket är alternativet? Att fortsätta skydda, förneka och säga ”det är bara bra tack” när någon frågar? Att leva under en annan människas diktatur utan att någonsin våga bryta sig fri? I slutändan hoppas jag att Anna Wahlgren kommer att tacka sin modiga vackra dotter för att hon vågade berätta.

Katerina Janouch (5 artiklar)